Ziauddin Sardar – Editorial Gedisa
Huvudpersonen i berättelsen, författaren själv, besöker sin vän Parvez Mansoor, tidigare chefredaktör för tidskriften Inquiry, med vilken han hade arbetat några år tidigare.
Parvez spelade sina favoritlåtar om och om igen och eftersom en sund själ inte orkar med så mycket upprepning bad jag honom förklara innebörden av sharia för att distrahera honom och undvika en om spelning till.
– Ayatolla! Utbrast han för att inleda sin vanliga predikan. Det muslimska medvetande uppfattar sharialagarna på tre kompletterande sätt: som sanning, som metod och som historia.
Han förklarade att sharia upplever världen mer som historia än som världen, moralen som en händelse och inte som en idé och tron som ett sätt att förverkliga Guds vilja och inte att känna Hans väsen. Det bästa sättet att beskriva sharia skulle enligt Parvez vara att kalla den för ”handlandes etik”. Den moraliska perspektiv i Sharia, till exempel, kräver att ”göra rätt” istället för att ”vara bra”. Därför reducerar man Sharians olika betydelser när man kallar den för den islamiska lagen.
– Så i grund och botten är sharia mer av en moralisk och etisk vägledning än en lag sammanfattade jag.
– Just det, sade Parvez, nöjd med sig själv, men den muslimska sinne skiljer inte mellan etik och juridik.
– Vad händer om lagen förlorar sin etik? Tänk om sanningen likställs med metoden?
– Ah, sade Parvez, det är precis vad som hände i Islams historia.
Från den stunden tog mig han på en historisk resa. Han förklarade att vid profeten Muhammeds tid existerade inte sharian. Under nästan 150 år efter Profetens död, den samlade uppsättningen av ”lektioner” och ”kunskap” som var den religiösa kunskapen om islam hade ännu inte fått namnet sharia. Kunskapen var i stort sett personliga, fria och subjektiva bedömningar. Den första försök att få den samlade uppsättningen att bli allmängiltig och heligförklarad gjordes under den abassidiska periodens början, då blandades den ackumulerade kunskapen ihop med historien.
Det är då lärandet slutade att betraktas som en produkt av den islamiska historien i sig. Det var då historien började bli ett substitut för forskning och religiös kunskap. Kunskapen upphörde att vara ett resonemang och förståelse process och blev istället en sammanställning av rättsregler som frystes i tiden. Guds vilja, som tidigare upptäcktes genom en intellektuell process, började uttryckas i form av direktiv och förbud.
– ”Detta heligförklarande är vad som började kallas sharia” sa Parvez.
Från Islams andra århundrade och framåt dyker upp en rad mekanismer eller discipliner för att förstå Guds Ord. Vid utgången av den abbasidiska perioden (början av 1300-talet), kom dessa mekanismer, som tillsammans kallas fiqh, att utgöra ”Islams metodologi” som bestämmer sharians form och innehåll i sin helhet. Enligt Parvez förklaring, blev sharians ”metod” omöjlig att skilja från Islams ”sanning”.
– ”Så sharian, såsom det uppfattas av muslimer idag har ingenting att göra med sanningen om islam. Det är egentligen ingenting mer än fiqh, en uppsättning idéer och rättsregler som frysts i tiden”.
– ”Precis” sa Parvez, ”det är en mekanism med en teoretisk grund som används av den traditionella makteliten”. Inte undra på att teologin och islamisk lag inte har utvecklats så mycket sedan dess.
Vi var eniga om att sharians metod uppenbarligen inte uppmuntrar innovation och tankeverksamhet, utan den bestämmer vad som ska göras och vad som inte ska göras, den begränsar kreativiteten. Följaktligen, människor och kulturer som fokuserar på sharian får ett konservativt och bakåtsträvande perspektiv på livet. Snarare än att vara ett instrument för frigörelse har sharian blivit ett vapen för förtryck.
Parvez skulle byta videobanden då frågade jag:
– Vad är sambandet mellan sharia och islamisk fundamentalism, maulvi?
Han lutade sig tillbaka i stolen och sa: ”Det måste vara klart att muslimsk fundamentalism är ett modernt kätteri. Det finns inget historiskt prejudikat, den baseras inte heller på de klassiska berättelserna eller den muslimska traditionen. Det är en nyetablerad dogm, och vad som ger den en modern karaktär är begreppet stat. I klassisk islam finns det ingen nationalstats begrepp definierad i termer av geografiska gränser. Traditionellt sätt har intresset fokuseras på gemenskapen och riket. Islamisk fundamentalism kombinerar återskapandet av en romantisk och puritansk förflutet med en modern ideal av nationen, begränsad till en territoriell nationalstat som genererar en ny synvinkel både från religiöst och politiskt perspektiv”.
– Vad är det som är speciellt med detta perspektiv?
”Det som är speciellt med islamisk fundamentalism, och som skiljer den från traditionell islam, är det faktum att idén om ”staten” är ”grundläggande” i sin syn på islam och är ett begrepp som prioriteras i sitt resonemang”.
Parvez fortsatte med att säga att alla muslimska fundamentalister är ivriga med att förverkliga idealet om en islamisk stat, eftersom för dem är islam inte komplett utan en stat som styrs av islamisk lag, sharia.
Utifrån ett teokratiskt perspektiv där levnadssätt, tanke, kunskap och handling samlas, förvandlas islam till en totalitär och teokratisk världs samordnare som underordnar alla mänskliga situationer till vad staten bestämmer. Samhället och staten blir en och politiken försvinner. Kulturella och sociala utrymmen homogeniseras helt och allting tvingas med våld att få en monoton enhetlighet. Det är därför den slutliga produkten liknar så mycket fascismen.
– Att betrakta sharia som sanningen är viktigt för att uppmuntra fundamentalismens vision, och faktum är att den fungerar som ett verktyg för att skapa en totalitär ordning. Det är anledningen till att diktatorer och tyranner i den muslimska världen brinner för sharia.
– ”Och oavsett hur moderna muslimska ledarna påstår sig vara är de alltid beredda att skära av händer och stena oskyldiga kvinnor”, tillade jag.
Parvez hoppade till och sa: ”Vi har fått nog för idag med tråkiga saker, låt oss höra lite musik.”
Trots den vemodiga eftersmaken jag fick efter mitt besök till Parvez, mötet fick ändå sin del av glädje. Jag kom till en säker slutsats: utan en reform av sharian, vilket skulle kräva en omformulering av islam i sig, människans jordiska paradis skulle fortsätta att gäcka de muslimska samhällena. Resan till paradiset behöver en omprövning av himmelrikets lagar som har byggts på jorden av människor. Annorlunda uttryckt, muslimerna och de muslimska samfunden måste återgå till att vara huvudrollsinnehavare och hävda sin rätt att tolka de religiösa texterna i enlighet med den tid man lever i och det aktuella sammanhanget.
Egentligen är sharia ingenting annat än en uppsättning principer, ett ramverk av värderingar som ger vägledning till muslimska samhällen. Men dessa principer och värderingar är inte statiska eller a priori givet utan genomgår en dynamisk förnyelse när sammanhanget förändras.
Skyldigheten att tolka islams källor är inte reserverad enbart för ärevördiga män som är döda för länge sedan eller obskyra mullorna som utövar makt över de muslimska samfunden med hänvisning till sådana klassiska tänkare, det är en plikt för alla muslimer.
De troende ska inte vara bara blinda imitatörer, de måste vara informerade och göra fortlöpande ansträngningar för att förstå islam bättre och bättre. De hinder som blockerar vägen till en ny oas finns som alltid i politiska och religiösa maktstrukturer med djupa rötter. Jag bestämde mig för att fördubbla mina ansträngningar för att undanröja dessa hinder.
Utdrag ur boken ”Desperat sökande efter paradiset”. Ed. Gedisa, 2009, pp. 262-265