Intervju med Helena Benaouda, ordförande för SMR
Sju kvinnor och flickor dog i en brand i Rinkeby. Det svenska samhället gjorde en brandkårsutryckning både bokstavligen och bildligt. Själva räddningsaktionen löpte enligt de inblandades uppgifter väl och både Räddningstjänsten, polisen, socialtjänsten och hyresvärden gjorde alla bra insats. Imamer har fortfarande kontakt med pappan och nästan alla svenska trossamfund har hört av sig och visat sitt deltagande. Vännerna och även helt obekanta vill hjälpa och stödja. Det segregerade Rinkeby har fått allas sympati genom förlusten av dessa oskyldiga små flickor och deras mamma och moster. Pappan tackar om och om igen alla för allt i media, som även de mjuknat en del i sin beskrivning av händelsen, efter första dagarnas bilder på pappan och sönerna som värnlösa mot medialt intrång tittade storögd på oss i kvällstidningarna.
IIF har intervjuat Helena Benaouda om brandens konsekvenser.
Hur har Rinkebybranden påverkat oss?
Rinkebybranden har inte lämnat någon oberörd. Det har varit något av samma scener som vid Göteborgsbranden. Uppslutning och sympati. Politiker på rad på begravningen. Sverige och alla svenskar, nya och gamla i gemenskap inför döden. Mitt i tragedin ger det något litet hopp om framtiden. Åtminstone inför döden är vi enade och till och med kanske likvärdiga. Utom på extremhögerns bloggar där familjen till och med hånats. Sådant visar hur omänskliga rasisterna är. Branden kommer att påverka oss även vad gäller förebyggande arbete.
Många har också sagt bla i media att kvinnan och dessa flickor dog i onödan. Hade kvinnan vetat hur man beter sig vid brand hade de sannolikt varit vid liv säger de, vad tror du om det, som muslim?
Logiskt sett är det nog sant, de skulle kunnat överleva om de hade stannat kvar i sin lägenhet. Men vi muslimer tror inte att hon och hennes döttrar varken levde eller dog i onödan. Vi säger istället: Inna lillahi wa inna ilayhi rajaoun. Från Gud kommer vi och till Gud återvänder vi. Hur skulle vi då kunna säga att det var ”i onödan”? Inget liv som kommer från Gud är meningslöst. Ingen som återvänder till Gud gör det i onödan. Döden är ett återvändande för oss, inte ett slut. Gud har bestämt vår födelse och vår död. Detta är grunden till pappans styrka och lugna uppsyn inför myndigheter, media och allmänheten. Qadar Allah, det har Gud bestämt. Det är den där ”qadar” biten som många undrar över och översätter som ”ödet”. Egentligen betyder det: i praktiken ”att acceptera det som har hänt och göra så gott man kan för att anpassa sig till ett liv efter de nya förutsättningarna och att kämpa för att få det bättre”. Det finns ingen förtvivlan i den äkta muslimska sorgen utan en tillförsikt till livet efter detta och en stillsamhet inför det som hänt och en framtidstanke om att de som är kvar ska leva sitt liv så väl de kan trots förlusten.
Pappan, sönerna och anhöriga har framför sig var sin kamp både var för sig och tillsammans att finna ett sätt att leva vidare. Våra kondoleanser och tecken av att vi brys oss kan förhoppningsvis ge dem någon styrka. Men vi kan inte stanna vid kondoleanser. Vi måste tänka på förebyggande, på skyddande och förbättrande. Det är en annan muslimsk attityd, den proaktiva attityden att försöka förhindra olyckor, rädda liv innan något har hänt. Att lära sig för nästa gång. Göra något innan det är försent. För efter att olyckan har hänt måste man ju acceptera att det har hänt!
Du menar alltså att en muslim måste göra sitt bästa för att förebygga olyckor? Hur ska vi göra då för att förebygga, vad kan vi göra?
Javisst, en muslims gudsdyrkan består inte av att bara be och fasta! Det består också av att göra sitt bästa för att göra livet lättare och bättre för både sig själv och andra, allt uppbyggande är gudsdyrkan, från utbildning och arbete till föreningsliv och engagemang i alla gemensamma frågor.
Frågan i just detta fall är bara: hur gör vi? Vad behöver vi göra? De svenska myndigheterna kommer att göra insatser, brandkåren kommer att informera lokalt. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är inkopplad för rikstäckande arbete. Men vad som behövs är brandskyddstänkande både i själva boendet, på individuell nivå och i moskéerna, på kollektiv nivå. Det betyder att vi ska ta en titt på brandskydd hemma, i fastigheten och i grannskapet. Man kan titta på t ex Brandskyddsföreningens hemsida för tips. Man kan diskutera brandskydd med grannar eller kanske i skolan, arbetsplatsen eller i studiecirklar och korancirklar som vi har många av.
Vi föreningsmänniskor får fundera på vilka sätt vi kan samverka med myndigheter. Det behövs också material på några av de mest vanliga invandrarspråken och på lätt svenska. Ett stort problem är våra egna moskélokaler! Vi har uppemot 200 moskéer i Sverige – de flesta av dem är små källar- eller lägenhetsmoskéer. Uppenbarligen farliga vid brand då många av dessa är utan någon annan utrymningsväg än den enda dörren! Jag kommer att verka för att riksförbunden ska ta upp krisberedskapsfrågor och brandskydd med sina medlemsföreningar. Men det behövs samarbetsvilja från kommunerna. Det krävs engagemang av oss alla och alla kan göra något. Vi får försöka engagera folk!
