Dr. Riffat Hassan
Koranen är grundlagen för muslimerna. En stor del av sitt innehåll är inriktad på att frigöra människan från inflyttande av traditionalism, maktfullkomlighet (religiös, politisk, ekonomisk), tribalism, rasism, sexism, slaveri, eller något annat som förbjuder eller hindrar människor från att förverkliga den Koraniska visionen om människors öde.
Denna vision uttrycks tydlig i följande klassiska proklamation: …och att slutpunkten [för allt] är [återkomsten] till din Herre(An-Najm 53:42).
Koranen bekräftar de grundläggande rättigheter som alla människor besitter. Dessa rättigheter är så djupt rotad i vår existens så att förneka eller bryta mot dem är liktydigt med ett förnekande eller nedvärderande av det som gör oss till människor.
Ur Koranens perspektiv kom dessa rättigheter till stånd när vi skapades. De har skapats av Gud (precis som vi) så att vår mänskliga potential kan förverkligas.
Dessa rättigheter ger oss inte bara en möjlighet att utveckla alla våra inre resurser, utan de även visar oss en vision om vad Gud vill att vi ska bli – vad Gud vill att vi ska sträva efter och leva och dö för.
Enligt muslimerna, de rättigheter som Gud har skapat och gett oss inte kan avskaffas av en mänsklig och tidsbegränsad ledare eller institution. Dessa rättigheter är eviga och oföränderliga och bör utövas, eftersom allt som Gud gör har ett rättvist ändamål.
Rätten till liv
Koranen upprätthåller det mänskliga livets okränkbarhet och absoluta värdet. Gud säger i Koranen följande: …tag inte andras liv – Gud har förklarat [livet] heligt – annat än i rättfärdigt syfte. Detta är vad Han befaller er; kanske skall ni använda ert förstånd. (Al-An`am 6:151)
Koranen påpekar att i huvudsak en enskild persons liv är jämförbar med hela mänskligheten och bör därför behandlas med största omsorg: Av denna orsak föreskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet. (Al-Ma’idah 5:32)
Rätten till respekt
Gud säger i Koranen vad detta innebär, VI HAR sannerligen visat Adams söner stor heder. (Al-Israa’ 17:70)
Människan anses värd aktning eftersom av hela skapelsen, det bara är de som valde att ta emot förnuftet och fria viljan är en del av det. Gud förklarar detta i Koranen: Vi erbjöd himlarna och jorden och bergen ansvaret [för förnuft och fri vilja], och de avböjde av ängslan [att inte kunna bära] det; men människan – alltid beredd till synd och dårskap – tog det på sig. (Al-Ahzab 33:72)
Människan kan utöva fri viljan eftersom de har en rationell fakultet som skiljer dem från alla andra varelser. I Koranen säger Gud vad detta innebär: OCH SE, din Herre sade till änglarna: ”Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.” (Al-Baqarah 2:30)
Gud förklarar att människorna är skapelsens högpunkt: Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skepnad men därefter låtit henne sjunka lägre än de lägsta, utom dem som tror och lever ett rättskaffens liv; ja, deras lön skall vara utan ände! (At-Tin 95:4–6)
Människan har förmågan att tänka, urskilja rätt från fel och göra gott och undvika det onda.
Således, på grund av löftet som finns i att vara människa (nämligen möjligheten att bli Guds ställföreträdare på jorden), ska alla människor respekteras och deras mänsklighet anses vara ett mål i sig.
Rätten till rättvisa
Rätten att söka rättvisa och skyldigheten att göra rättvisa är starkt betonat i Koranen. Gud säger i Koranen följande: TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg. Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör. (Al-Ma’idah 5:8)
Och igen, i Sura An-Nisaa, betonas vikten av att upprätthålla rättvisan: TROENDE! Slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era föräldrar och nära anförvanter. Vare sig det gäller en rik man eller en fattig stackare är Gud närmast [att döma] såväl den ene som den andre. Låt därför inte era känslor [för eller emot någon] påverka er; då är det fara att ni avviker [från rättens väg]. Och om ni förvanskar sanningen eller undandrar er [att vittna], är Gud väl underrättad om vad ni gör. (An-Nisaa’ 4:135)
Det finns två begrepp som används i Koranen när rättvisan nämns: adl (arabiska för rättvisa) och Ihsan (arabiska för godhet och fullkomlighet). I Koranen finns förklarat vad detta innebär: GUD befaller att rätt och rättvisa skall råda [människor emellan och befaller dem] att göra gott och att vara givmilda mot de närmaste, och Han förbjuder alla skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och förnuft och allt som innebär en kränkning av andras rätt. (An-Nahl 16:90)
Båda koncepten är förenade och båda är relaterade till idén om balans. Men de två begreppen är inte identiska till sin innebörd. Rättvisa definieras av A.A. Fyzee, en välkänd muslimsk lärd, att vara lika, varken mer eller mindre. Fyzee förklarar det här konceptet på följande sätt: ”I en domstol, de två parternas rätt måste anses jämnt, utan att betona den ena eller andra sidan. Rättvisa introducerar balans i form av olika nivåer som är jämnt balanserade.” (Fyzee 17)
Rättvisa beskrevs i liknande termer av Abdul Kalam Azad (1888-1958), en berömd författare och översättare av Koranen: ”Vad är rättvisa om inte ett sätt att undvika överdriften? Det bör vara varken för mycket eller för lite, därav användandet av vågen som rättvisans symbol.” (Witte)
Ifall någon försöker göra för mycket eller för lite, förklaras det i Koranen att ingen människa kan bära en börda eller uppnå något utan att sträva efter det. Gud förklarar detta I Koranen på följande sätt: Eller har han inte fått veta något om Moses uppenbarelser eller hört om Abraham, som troget fullgjorde [allt vad Gud befallde honom]? [Eller hört] att det på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda eller att ingenting skall tillerkännas människan utom det som hon har eftersträvat… (An-Najm 53:36–39)
De individuella meriterna är en del av rättvisan och Koranen lär oss att meriterna inte bestäms av härstamning, kön, rikedom, världsliga framgångar, eller religion. De bestäms snarare av rättfärdighet. Rättfärdighet består av både rätt tro eller övertygelse och agerande eller handlingar, som Gud tydligt har förklarat för oss: Fromheten består inte i att ni vänder ansiktet mot öster eller väster. Sann fromhet äger den som tror på Gud och den Yttersta dagen och änglarna och uppenbarelsen och profeterna och som ger [av] det han äger – vilket pris han än sätter på detta – till de anhöriga, de faderlösa och de behövande, till vandringsmannen och tiggarna och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och som förrättar bönen och erlägger allmoseskatten och som håller sina löften och som med tålamod bär lidande och motgång och som håller stånd i farans stund. (Al-Baqarah 2:177)
Surat An-Nisaa tydligt skiljer mellan passiva troende och de som följer Guds väg: DE AV de troende som utan att lida av sjukdom eller lyte stannar hemma kan inte jämställas med dem som med sina ägodelar och livet som insats kämpar för Guds sak. Gud har gett dem som kämpar med sina ägodelar och livet som insats rang långt över dem som stannar hemma. Gud har lovat dem alla det högsta goda, men åt dem som kämpar för Hans sak har Gud gett företräde framför dem som stannar hemma och [lovat dem] en rik belöning… (An-Nisaa’ 4:95)
I rättvisans anda, precis som särskilda meriter tas med i beräkning i samband med belöningar, särskilda omständigheter övervägs också när det gäller straff. Exempelvis kan man nämna att Koranen föreskriver samma straff för en man eller kvinna som är skyldig när det gäller promiskuitet.
Men Koranen skiljer mellan olika kategorier av kvinnor. För samma brott fick slavinnor hälften av straffet, medan profeten Mohammeds fruar varnades för dubbla straffet till ett ”fri” muslimsk kvinna.
Här är det självklart att Koranen upprätthåller höga moraliska normer, särskilt i fråga om profeten Mohammeds fruar, vars handlande hade en normerande betydelse för samhället. En sådan åtskillnad även återspeglar Guds medlidande för slavinnor, som var socialt missgynnade.
Även om rättvisa ständigt nämns i Koranen, det koraniska begreppet går längre än så, till Ihsan, som bokstavligen betyder att återställa balansen genom att göra upp en förlust eller brist. För att förstå detta koncept krävs det att förstå innebörden av den ideala ”Ummah” eller samhälle i Koranen.
Ordet Ummah kommer från roten Umm (arabiska för mamma). Den idealiska ”Ummah” bryr sig om alla sina medlemmar, precis som en perfekt mamma bryr sig om alla hennes barn, vetande om att alla inte är lika och att alla har olika behov.
Samtidigt som att ge otillbörlig förmån till ett barn skulle vara en orättvis handling, en mor som ger ett handikappat barn mer vård än den vård som hon ger till andra barn inte anses orättvist. Faktum är att en sådan mor är ett exempel för andan i Ihsan genom att bidra till att kompensera ett barn som är förhindrad att utföra vissa eller alla grundläggande uppgifter i det dagliga livet.
Således Ihsan är ett uttryck för sympati för de ”utsatta” i det mänskliga samhället, såsom kvinnor, barn, slavar, fattiga, sjuka människor och minoriteter.
