Abdennur Prado – Webislam
Vi befinner oss i 1492, det år då Spaniens kung påbjöd utvisningen av judarna. Just då bevittnar man en extraordinär
migration, tusentals sefardiska judar tog sin tillflykt till det osmanska kalifatets territorium. Villkoren för
religionsfrihet och autonomi för de olika bekännelserna i Dar al Islam (islams mark) var ett incitament för de
europeiska judarna, offer för systematiska förföljelser. Grupper av spanska judar flyttade till de osmanska
territorierna efter 1391 massakrer.
Villkoren för judarnas invandring till de territorierna i det fallna bysantinska riket förbättrades efter av Mehmet
II tog Konstantinopel år 1453. Sultanen uppmanade Europas judar att komma till hans rike, en inbjudan som lades till
tidigare inbjudningar som rabbin Isaac Tsarfatis berömda brev bevittnar om:
”Jag vet om de fruktansvärda olyckor bittrare än döden, som drabbar våra bröder i Tyskland, den tyranniska dekret, de
påtvingade dop och exilens sorger är deras dagliga bröd. De säger att när de flyr från en plats, en mer tragiska öde
väntar på dem vart de än går. …
Överallt hittar dem ångest för själen och plåga till kroppen, som begås av hänsynslösa förtryckare. Prästerskapet och
munkarna, de falska präster, stiger mot Guds olyckliga folk…
De har antagit en lag enligt vilken varje jude som upptäcks ombord på ett kristet skepp på väg till öster kommer att
kastas i havet. Tyvärr är Israels barn illa behandlad i Tyskland, styrkan har övergett dem. De knuffas från en plats
till en annan, förföljd bortom döden…
Broder och lärare, vänner och bekanta! Jag, Isaac Tsarfati, även om med fransk härkomst, är jag född i Tyskland, där
jag växte upp vid foten av mina vördade lärare. Jag säger till er att Turkiet är ett rikt land, där, om ni vill,
kommer ni att hitta frid. Härifrån är vägen till det heliga landet öppen. Är det inte bättre att leva under muslimska
härskare än under kristna? Här, var man kan leva en fredlig tillvaro i skuggan av sin vinstock eller fikonträd. Här
kommer ingen att hindra er från att bära de vackraste smycken, medan i den kristna världen vågar ni inte klä era barn
i röda eller blåa färger så dyrt för oss, av rädsla för att utsätta dem för slag och förolämpningar…
Åh Israel! Varför sover du? Gå upp och lämna för evigt det här fördömda landet!” (Citerat av Esther Benbassa i ”De
sefardiska judarnas historia”, Abada, sid. 79-80).
Detta brev visar stämningen hos Europas judar, trakasserad av antisemitismen, en typisk egenskap av västvärldens
kristendom, och dörren som öppnades för dem i den islamiska världen. Det finns andra liknande vittnesmål. Dessa
kallelser gick obesvarade fram till 1492, när de spanska judarna blir utvisade. Elias Capsali (1450-1523) skrev en
krönika om den tiden:
”Det är så att sultanen Bajazet, Turkiets kung, som hade hört talas om allt det onda den spanska härskaren hade
tillfogat judarna, och att de sökte en tillflykt och en välkommande hamn, kände medlidande för dem, och skrev ett
brev och skickade sändebud till alla delar av riket för att informera alla guvernörer att de inte fick neka inresa
eller utvisa judar. Snarare bör de nådigt välkomnas.” (Seder Eliyahu Zouta citerad av Esther Benbassa, sid. 84).
Många liknande vittnesmål finns registrerade, som brevet från de provensalska judar från Thessaloniki till sina
religionsfränder i Frankrike: ”Kom och återförena er med oss i Turkiet, ni kommer att leva som oss i fred och
frihet.” Hela den sefardiska historieskrivningen berömmer de osmanska sultanerna för det välkomnande de fick. De
sefardiska kröniker pekar på katolikernas dumhet och vad kalifatet vann med dess goda mottagande av flyktingar:
”Många av dessa landsflyktiga gick till Levante, där de favoriserades av det Osmanska hus, och alla kungar som
efterträdde varandra förundrades, över att spanjorer som betraktar sig själva som försiktiga, kastade ut från sin
rike sådana människor. Förut mottog Sultan Bayazit och Sultan Suleyman dem mycket väl, och de var mycket nöjda med
ankommande av dessa hebréernas och så gjorde också alla deras efterträdare som såg hur stor var deras användbarhet
och nytta för deras stater.” (Nomology av Imanuel Aboab publicerades i 1626 i Amsterdam, sid. 317.)
Det totala antalet judar som välkomnades av hela kalifatet har beräknats av olika forskare till mellan 50 000 och 150
000. Några bosatte sig i hamnstäder, medan andra hänvisades till särskilda områden. Nya samhällen var befriade från
vissa skatter för att underlätta deras utveckling. Enligt Isaac Abarbanel anlände till Istanbul ca 10 000 sefardiska
judar. År 1594, ett sekel efter utvisningen, berättade en engelsk resenär att det fanns 150 000 judar i Istanbul,
vilket gjorde kalifatets huvudstad till staden med den största judiska befolkning.
I fem århundraden fick de sefardiska judarna och deras ättlingar skyddet av de osmanska kaliferna. Detta skydd (det
mycket baktalade dzimmíes regim) bestod i huvudsak av: religionsfrihet, rätt till skydd, rätt till fysiskt liv,
rätten till egendom, rätt till heder och social trygghet i händelse av invaliditet, ålderdom eller fattigdom. Ett
system för social trygghet (visserligen rudimentär) fanns i de islamiska länderna från 700-talet efter Kristus.
Utöver dessa grundläggande rättigheter inkluderade minoriteternas system: rätten att behålla sina egna institutioner,
rätten att vända sig till sina egna domstolar, rätt till sitt eget språk, rätt till egen utbildning. Detta betyder
inte att det inte fanns några spänningar eller att dessa friheter alltid respekterades. Det vi gör är att visa
systemet på en teoretisk nivå, samtidigt som vi är medvetna om att den faktiska politiken uppfyllde långt ifrån alla
regler i systemet. Samma sak händer med muslimer i Europa, där man förkunnar högt religionsfriheten, men i praktiken
lider muslimer alla typer av undantag.
I det osmanska kalifatet, varje minoritet kallades millet, från det arabiska milla, det koraniska ord som har
betydelsen ”ord” och som översätts till det grekiska logos. Detta ord har skapat svårigheter för orientalister,
eftersom de inte förstår att i det koraniska språk, varje samhälle är i sig ett gudomligt budskap, ett ord, en
världsbild, en logos. Orientalisternas svårighet finns i följande: Vad är det för mening att benämna med samma namn
så olika enheter som tro, religioner eller etniska grupper? Eftersom en millet är både den ortodoxa kyrkan som de
arameiska och kurdiska grupperna. Alla de hade representation inför kalifen. I den moderna Turkiet ordet millet har
förvärvat betydelsen av ”fria”, en fri skola kallas madrasa e-melli.
Om den osmanska millet system har skrivits mycket. Detta ämne är upplysande om förbindelserna mellan muslimer,
kristna och judar, mellan olika uppfattningar om regeringen och deras attityder till mångfald. Det kan vara lärorikt
i en jämförelse med den nuvarande situationen för muslimer i Europa. Det som följer är en kort sammanfattning utifrån
boken ”Christians, Jews, and Muslims in the Ottoman Empire: Lessons for Contemporary Coexistence” av Avigdor Levy,
professor vid institutionen för Främre Orienten och judiska studier vid universitetet i Brandei.
Millet systemet var en förlängning av de allmänna administrativa rutinerna. I en tid när det fanns en brist på dagens
administrations teknik, behandlade ottomanerna befolkningen kollektivt så att varje samhälle administrerade sig själv
och centraliserade de lokala regeringar i en stark regering.
Den osmanska sultanen hade som rådgivare den ortodoxa patriarken i Istanbul och överrabbinen i staden, bland andra.
Jajam Bashl (överrabbinen) bistods av en Majlis Rujam (andliga kommitté) av 80 ledamöter, och en Majlis Mani
(sekulära kommitté) bestående av nio ledamöter. Kalifatet garanterade samexistensen mellan olika samhällen som
reglerades enligt principerna om religionsfrihet och självständighet som fortfarande utgör en modell att ta hänsyn
till (i själva verket Avigdor Levy rekommenderade det som en lösning som skulle tillåta samexistens av palestinier i
Israel, judar och kristna, utan att behöva skapa olika stater).
Bortsett från vissa områden, såsom säkerhet och skatter, antog osmanerna som policy att inte blanda sig i samhällenas
inre angelägenheter. Deras regering byggde på idén om att dessa kunde styra sig själva bättre än utifrån och skapa
ett samförstånd när de vände sig till central staten. Således ledde denna inställning kaliferna att utveckla och
stödja de administrativa strukturerna för de olika autonoma regionerna.
Detta system tillät minoriteterna att upprätta och upprätthålla sina egna tempel eller kyrkor, ofta med hjälp av
skattelättnader. Minoriteterna kontrollerade också sina egna utbildningsinstitutioner, läroplanen och språk i dessa
skolor bestämdes av varje samhälle. Varje samhälle kunde också utveckla egna välgörenhetsorganisationer som var
beroende av sina egna finansiella resurser. För att stödja dessa institutioner fick de samla in sina egna skatter. De
skatter som samlades in av den centrala staten utvärderades kollektivt av de lokala osmanska myndigheterna och varje
samhälle, baserat på dess medlemmar antal och rikedom och genom förhandlingar mellan samhällets ledning och de lokala
myndigheterna.
Varje millet hade en betydande rättslig autonomi. De fick behålla domstolar som kunde döma bland sina medlemmar i
frågor som rör familj och medborgerliga rättigheter. Äktenskap, skilsmässa, arv, och även finansiella transaktioner
ansågs vara interna frågor för varje samhälle. Detta som i europeiska öron låter konstigt, är det inte från Islams
synpunkt, eftersom dessa frågor behandlas som en del av Din.
Eftersom Koranen förbjuder allt påtvingade införande av islam (haqîqa och sharia), var det meningsfullt att låta
icke-muslimer styras av sina egna lagar. Till mångfalden av olika millets domstolar måste vi lägga de olika skolorna
i rättsvetenskap inom islam. Denna mångfald av lagar är en milstolpe för oss, som är vana vid enhetlighet i rättsliga
frågor: ett territorium, en lag, en nation, ett folk.
Medborgaren, oavsett religion eller etnicitet (hans/hennes millet), kunde gå till de centrala domstolarna. Osmanernas
rättvisa blev känd för sin snabbhet. Det var konstigt att ett rättsfall skulle ta lång tid. Advokaternas idé var en
omedelbar tillämpning av belöningar och straff, för att undvika kriminalvården som man ansåg förnedrande för
individen. Om detta finns det beundrande bevis från europeiska resenärer. Även om minoriteternas medlemmar kunde
använda sina egna domstolar, var det vanligt att de föredrog att få sina ärenden behandlad i muslimska domstolar, som
var erkända som kalifatets domstolar.
Detta system har sina förtjänster och brister. Bland bristerna noterades sociala segregationen, med alla spänningar
detta orsakar mellan olika befolkningsgrupper. Muslimer och minoriteter tenderade att leva i sina egna bostadsområden
och samlades runt deras kyrkor och institutioner. Men det fanns stor rörlighet från ett kvarter till ett annat som
ett resultat av befolkningsutvecklingen.
I allmänhet var gränserna mellan de olika folkgrupperna rörliga och det fanns områden där befolkningen blandades. Det
fanns också offentliga rum där befolkningen blandades. Den viktigaste av dessa platser var basaren, dit kom
affärsinnehavare, affärsmän, hantverkare och köpare av alla grupper. Regeringsbyggnader och framförallt högst
domstolen var också viktiga som offentliga rum där en intensiv inter samhalls aktivitet utvecklades. Som ett resultat
av dessa villkor levde olika sociala grupper betydligt segregerad, men inom varje samhälle fanns det viktiga segment
som fungerade som en bro.
Millet systemet återspeglar den anatoliska karaktär som en bro mellan öst och väst. Det osmanska riket var en enorm
mötesplats, från Albanien till inre Asien, inklusive delar av Nordafrika. I detta stora område levde många människor.
Medan de flesta i befolkningen var muslimer, bör det noteras att i olika områden dominerade kristendomen, och även
fanns det städer med judisk majoritet som Thessaloniki. Bosnier, serber, kurder, armenier, turkar, kristna
Nestorianer, monofysiter, ortodoxa, sefardiska judar, arabiska judar, muslimska judar, tatarer, bulgarer, kazaker,
kosacker, uzbeker, tjetjener… alla dessa ord betecknar en grupp människor enligt sitt ursprung, religion, språk
eller ras. Var och en av dem är en värld, en samhällsgrupp mer eller mindre annorlunda resten, enligt sina egna
egenheter, men delar av samma mänsklighet, Adams barn. Alla dessa millet överlevde under beskydd av osmanerna och
bevarade sina språk, egenheter och traditioner, tills modernitetens ankomst.
”I det osmanska imperiet, vars struktur var ganska speciell… I en mosaik av kulturer och religioner, med en
avlägsen centralmakt och en konfessionell organisation av befolkningen, både kristna och judar hade sin plats, även
om denna plats inte var alltid väl definierat som vi ibland tror. När denna balans bröts senare, på grund av
nationalstaternas födelse och väldets fragmentering, allt förstördes.” (Ester Benbassa i ”Har judarna en framtid?”,
Red. Riopiedras, s.123)
Kalifatet respekterade skillnader och tillät kontakten och fri utveckling. För en muslim är mångfald ett tecken på
Allahs skapande verksamhet. Ingenting är mer främmande för islam än homogenisering av olika baserat på ett
oföränderligt mönster. Att det fanns stunder där dessa principer inte tillämpades korrekt? Utan tvekan, särskilt med
tanke på att de skyddade minoriteter ofta fungerade som en bro för fiendens krafter: Ryssland, den
österrikisk-ungerska eller den iranska safavida imperiet.
Att kalifatet befann sig i ett förfalls tillstånd i början av nittonhundratalet? Att det var en krigar stat? Kanske,
men inte mer än de tidigare nämnda staterna eller den tidens spanska, engelska eller franska stater.
Vi försöker inte försvara kalifatet, eller dess minoritetspolitik. Vi anser inte att det socioekonomiska systemet som
rådde bland ottomanerna representerar islam eller dess föreställning om ett jämlikt samhälle. Vad vi vill betona är
att det är ett obestridligt faktum att de villkor vi har presenterat här, gjorde det möjligt för det ottomanska
kalifatet att nå 1900-talet bestående av en mångfald av folk, språk och seder.
Vicente Blasco Ibáñez, en författare från Valencia, Spanien besökte Istanbul 1907, och fann denna verklighet:
”Det finns ingen stad i världen som har samma religionsfrihet som den som finns i Konstantinopel. I Konstantinopel
lever alla religioner fritt, och alla deras ministrar får samma respekt. Den grekiska patriarken, den armenisk
patriark, överrabbinen, den armeniska katolska ärkebiskopen och den romersk-katolska ärkebiskopen är alla väldets
tjänare, lika i förhållande till Stora Imamen och får ekonomisk stöd från sultanen med stor generositet, enligt antal
anhängare var religion har i deras stater.”
”Dessutom befälhavaren för de troende, Profetens arvtagare, som många västerlänningar föreställa sig som en våldsam
och bigott muhammedan, har ett statligt råd och bland de ledande pashor runt honom finns män från alla religioner,
för att tillgodose olika tjänster utan att skada sina undersåtars tro.”
”Om han ska utse Libanons guvernör, väljer han alltid en katolsk pasha, eftersom detta är religionen för folket i
denna provins och i fråga om Samos eller någon angränsande turkiska ön i skärgården, utser han en grekisk pascha, och
så gör med andra vilayets i sitt stora imperium.”
”Turkarna känner inte någon fanatism feber. Deras imamer försöker inte att konvertera någon någonsin… De talar
alltid med respekt om de andra religionerna.”
”I de länder som monopoliserar titeln om att vara civiliserade, i nationerna med större religiös tolerans, som
England och USA, till exempel, de olika religionerna är fria, men deras rättigheter är begränsade när de försöker gå
ut i det offentliga.”
”I Konstantinopel är friheten mer komplett, eftersom det inte finns ens denna begränsning. Den stora Pera gatan
skulle kunna kallas religionernas gata. På samma sida, och nästan bredvid varandra finns det en moské med virvlande
dervischer, de franska brödernas Sankt Anthonys kyrka, den lilla kloster för de spanska franciskanerna från
Jerusalem, två synagogor, en armenisk kyrka, ett tysk evangelisk kapell och ett engelsk protestantisk kapell.”
”Hur intressant än framtiden är, kommer det inte att vara lika mycket som nuet. Västeuropa, med sina bekväma och
enformiga städer, kommer inta att kunna radera från mitt sinne minnet av denna anhopning av raser, språk, färger,
exempellösa friheter och oemotståndlig despotism, som erbjuder Bosporens metropol.” (Öst, red. Plaza y Janes, sid.
228 och s.)
Blasco Ibáñez belyser kontrasten mellan de västerländska samhällenas enhetlighet och pluralism som kännetecknar
muslimska samhällen. Tänk på att han skriver detta 1907, på toppen av kalifatets förfall, där det fanns starka
spänningar mellan grupper orsakade av krig vid gränsen och därmed utländsk inblandning.
Kort därefter satte stop för allt detta Ungturkarnas sekulära och pro-europeiska rörelse, de satte igång med det
armeniska folkmordet och inrättade en turkisk stat enligt den monolitiska nationalstatens modell, typisk i Europa i
början av nittonhundratalet. Modernitetens ikraftträdande innebar bara ökat svårigheterna för minoriteter (etniska,
religiösa) under det osmanska territoriet.
