Webislam – Historia Universalis
Al Andalus ekonomin under 1000-talet Del 2
Jordbruket i Al Andalus
Jordbruket var den ekonomiska aktiviteten som i den moriska Spanien uppnådde en utveckling som kan beskrivas utan
betänkligheter som spektakulära. Över 75 % av befolkningen i al Andalus ägnade sig åt jordbruksarbetet. Jordbrukets
betydelse avspeglades, bland många andra aspekter, i en övergripande förbättring av invånarnas hälsa.
Jordbrukets utveckling gjorde det möjligt att minska den fruktansvärda hungersnöden även under svåra åren i vilka grödorna,
vanligtvis på grund av torka, knappt kunde växa.
Det bör dock noteras att hela al Andalus befann sig i samma område som dagens geografer har kallat för den torra Spanien.
Det är dock viktigt att notera att inom denna torra Spanien måste man skilja mellan olika regioner. De bördigaste områdena
i al Andalus fanns i dalarna runt floden Guadalquivir och älvdalar i Valencia kusten, utan att glömma mellersta och södra
dalarna i Guadiana, Tajo och Ebro.
Sammantaget kan vi säga att i al Andalus fortsatte man med den rika och fruktbara traditionen från romartiden.
Hursomhelst de aspekterna som ofta lyfts fram som mer innovativa när det gäller jordbruket i det muslimska Spanien, är i
grunden intensifieringen av bevattning och införandet av nya grödor. Alla vet hur viktig var för jordbruket utvecklingen av
bevattningssystemen, vars grund fanns i bruket av vatten från floder och brunnar. Detta var inte en nyhet, men muslimer, gav
det ett enormt lyft. Tack vare denna spektakulära utveckling minskade betydligt jordbrukets beroende av det nyckfulla
vädret, genom kanaler, diken och vattenfyrar distribuerades vattnet ut i fruktodlingarna. Det verkar dock att den största
nyheten i den islamiska Spanien när det gällde bevattningen var spridningen av hjulet (noria), ett instrument som kan
beskrivas som en slags hydraulisk maskin. Det sades att i Guadalquivir dalen fanns ca 5000 noriar.
Sammantaget kan vi säga att det fanns i al Andalus tre huvudsakliga bevattningssystem, allt från den enklaste, den enkla
kanalen, till de mest komplicerade, som kallades ”qanats”, som var underjordiska vattenkanaler, som var kopplade till en rad
sug brunnar.
Den så kallade ”qanat” eller underjordisk bevattningskanal ledde vatten från reservoaren som låg i underjorden till det
ställe där det behövdes. Den var horisontell eller med en svag lutning som kunde reduceras till en kanal eller till mer
komplexa konstruktioner, när tekniken utvecklades med ett välutvecklat nätverk av pipelines, verklig labyrint under marken.
Galleriets mått var stora, 1 meter bred och 1,80 hög, så man kunde gå genom den helt upprätt. De var riktiga underjordiska
akvedukter, tegelfodrade inuti, särskilt i områden där berget kunde spricka.
Varannan sträcka (ca 50 meter) borrades förbindelsehål med markytan i gallerierna, hål genom vilka, vid en viss tidpunkt
efter att ha rensat dem från all skräp som hade samlats i dem, ventilerades gallerierna, vilket förhindrade ansamling av
gaser och vatten. Även om luften i sig var viktig, den hjälpte vattenflödet att rinna snabbare. Ibland var dessa
djupborrningar vertikala brunnar, upp till 55 meters djup i de sträckor som var närmast huvudreservoaren.
Därför påstår man att marken i den muslimska Spanien vattnades av regn och beundransvärt underhållna rörledningar som
bildade ett perfekt nätverk. Den andalusiska område där bevattnings system var mest utvecklad var Valencia.
Samtidigt upplevde al Andalus en mycket anmärkningsvärd expansion av trädodlingen. Därifrån kommer det välkända och populära
begreppet ”grön revolution”, som tillskrivs ofta al Andalus territorium. Dessutom Hispanias muslimer har gått till
eftervärlden kopplat till utvecklingen av grödor som ris, citrusfrukter, sockerrör, palm, bomull, aubergine och saffran,
också på grund av spridning av olika fruktträd, aromatiska och medicinalväxter och rikliga trädgårdar och fruktträdgårdar.
Införandet av nya grödor, tillsammans med utvidgning och intensifiering av bevattning, resulterade i ett komplex och
mångfasetterad jordbrukssystem, där olika typer av jordar var föremål för effektiv användning; fält, som endast gav en
årlig skörd som max före den islamiska erövringen, gav nu tre eller flera skördar med en roterande schema av grödor.
Jordbruksproduktionen levererade städerna en rad obekanta produkter i norra Europa.
Men denna utveckling samexisterade med den tidigare hispano-romersk-visigotiska arvet, vilket man kan säga i slutändan på
något sätt gjorde gällande sin dominans, åtminstone vad gäller de vanligaste typerna av grödor. Så de viktigaste grödorna
var samma som i det förflutna, de traditionella romersk-visigotiska, den så kallade Medelhavets trilogi som består av
spannmål, vin och olivträd.
Den viktigaste spannmål som odlades i den muslimska Spanien var vete och korn, men andra var också viktiga, såsom råg, ris,
hirs och havre. Vetet odlades i många regioner i al Andalus, i både Andalusien, Valencia, Extremadura och Lusitanien. Men
de mest framstående områden var tydligen Sangorena dalen i Lorca, Cordobas dalar, Carmona regionen samt områdena nära
Sevilla och Toledo. Användningen av denna spannmål för att göra bröd, vilket var en väsentlig del av kosten hos al Andalus
befolkning, förklarar den viktiga roll som spelade kvarnindustrin. I allmänhet kan man hävda att al Andalus var
självförsörjande på vete, utom under år med ogynnsamma väderförhållanden som torka eller gräshoppor, då man var tvungen att
importera den från andra områden, främst från Nordafrika. Från tiden för Abderrahman III, finns det register om import av
vete i al Andalus, på grund av dålig skörd under åren 915, 926, 927, 929, 930, 935, 936, 941, 942 och 944. Korn, som
användes huvudsakligen som foder, var närvarande i Guadalquivir dalen, framförallt i Cordobas dalar men även i Jaén och
Ecija. Råg odlades i vissa kalla platser.
När det gäller ris, den odlades företrädesvis i Valencia-området, men vid tiden för kalifatet var denna gröda ännu inte
stort.
Vingårdarna flödade företrädesvis i Andalusien (Malaga, Cartama, Jerez, Niebla, Baeza, Montilla, Almuñecar), även i
Levanten (Denia, Elche, Lorca), Aragonien (Daroca, Monsoon), och i olika regioner av platån såsom Guadalajara och Badajoz.
Vinstockars odling upplevde en anmärkningsvärd expansion i den muslimska Spanien jämförd den visigotiska tiden och detta
trots Koranens förbud av vin konsumtion. Hursomhelst var det också mycket viktigt i al Andalus konsumtionen av färska druvor
och russin.
Oliv odling var utan tvekan väldigt viktig i den andalusiska territorium. Detta förklarar dess närvaro i många regioner,
från Andalusien och Valencia, till Lusitanien, Extremadura och Aragonien. Jodar området i Jaén, kallades ”oljans bälte.
Dessutom upplevde oliv odlingar en dramatisk ökning under kalifatet. Produktionen var så stor att den exporterades till öst,
invånarna kunde inte lagerhålla den på grund av risken att få ett lägre pris. Exporten gick framförallt till Nordafrika och
den islamiska östern.
Spannmål, vin och olivträd var långt ifrån de enda produkter som hittades i det andalusiska jordbruket, även om dessa
produkter utgör dess obestridliga grund. Bland frukten skall nämnas apelsiner, citroner, bananer, granatäpplen, vattenmelon,
jordnöt och fikon. Andra grödor som också odlades var baljväxter såsom bönor och ärtor i områden nära Zaragoza, grönsaker,
sockerrör i Salobrena och Almunecar, bomull, lin i östra Andalusien och i nedre Ebro, espartogräs och saffran i Toledo.
Vi får inte heller glömma silkesodling, en verksamhet som blomstrade mest i Baza och Jaen, liksom i Alpujarras regionen.
Det finns rapporter om stora odlingar med dadelpalm, bland dem i Elche.
Inom skogsbruket, det viktigaste trädslagen är tall (vars virke användes flittig och pinjenötter), johannesbrödsträd, ek och
Mulberry. Trots överdåd med bevattnade grödor och dess förnyelse av jordbruket i relation till den västgotiska tiden, måste
vi erkänna i kvantitativa termer, regnvatten grödornas dominans i al Andalus.
När det gäller markägandet måste vi särskilja, helt klart, den mark som tillhörde erövrarna och den som var i händerna på
ättlingar till spanska visigoter. Otvivelaktigt stora landområde lades till emirernas kungliga egendomar. Det fanns även
gods ”waqf” eller från de utan arvingar som förvaltades av moskéer och välgörenhets stiftelser. Men det betydde inte att
marken inte ägdes av den gamla visigotiska adeln, nu i händerna på deras ättlingar, oavsett om de hade anammat den islamiska
tron eller inte. Naturligtvis fanns det också flera små gårdar eller små egendomar, som innehades av fattiga mozaraber eller
muladier.
Ett unikt jordbruks struktur som vanligtvis ägdes av emirens familj eller aristokratin, var ”Munya” eller Almunia, som
brukade vara nära stora städer. Ett exempel på sådana gårdar finns i norias almunia, som ligger i utkanten av Córdoba och
som var en av kalifen Abderraman III favorit platser. Inte mycket annorlunda var ”Rahal” privat ägd av dignitärer från den
muslimska makten i Valencia. Den tredje typen av jordbruks struktur som låg i gränserna för storstädernas var ”ganna”,
trädgårds eller fruktodling, under bevattning. På själva landsbygden var den grundläggande jordbruksstrukturen ”qarya”, en
term som hänvisar till en by med fria bönder som ägde sin mark och medlemmar i landsbygden.
Det är också viktigt att nämna samhällsmarken över vilka man hade användningsrättigheter bland vilka kan nämnas rätten till
gräset för boskapen för invånarna i närliggande byar.
Jordbruksarbetet, åtminstone på större egendomar, brukade göras av bosättare, som var föremål för avtal eller av beroende
bönder som i praktiken hade knappt kunde särskiljas från vad som kallades för ”Ggeba tjänare. De vanligaste former av
avtal, som kallades musaqa” när det handlade om bevattningsmark och ”muzaraa” när de vattnades med regnvatten,
fastställde i allmänhet att den samlade skörden skulle delas lika mellan markägaren och den som arbetade med den. Men de
flesta var bönder som betalade skatt till ägaren för att kunna odla marken, som i sin tur kunde överföras fritt till sina
arvtagare. Dessa bönder kallades ”Sharif”. Naturligtvis fanns det al Andalus, muslimska bönder som var fulla ägare till den
mark de odlade.
Den obestridliga välstånd som al Andalus skapade från jordbruks synpunkt inte hindrade, att vid vissa lägen, dök upp
situationer med entydiga negativa drag. Al Andalus upplevde år med fantastiska skördar och år då, däremot, skördades nästan
ingenting från planterade land, främst på grund av torkan.
Till exempel, under våren 915 drabbades al Andalus av en fruktansvärd torka, vilket omedelbart ledde till uppkomsten av
hungersnöd och pest, och som varade i nästan ett år. Epidemierna drabbade framförallt de fattiga och det var omöjligt att
begrava alla de döda. Emiren Abderraman III och hans rådgivare var tvungna att ge stora bidrag för att hjälpa de behövande.
Det blev en ny torka i 936. Det året drabbades hela al Andalus av en torka som aldrig förr och som var långlivade, den
fortsatte under hela året utan att en enda droppe föll. Ändå var konsekvenserna av denna fruktansvärda torka var minimalla.
Mellan 940 och 950 återkom torkan flera gånger.
Allt detta enbart under kalifen Abderraman III regeringstid, när det gäller torkan.
Boskapsuppfödning i Al Andalus
När det gäller boskapsuppfödning är känt att muslimerna visade stort intresse för olika djur, från hästen till oxe och
andra som mula eller åsna.
Uppfödning av hästar, ett djur absolut nödvändigt för krigiska aktiviteter, var en mycket känd verksamhet i de nedre
delarna av Guadalquivir, särskilt i träskens betesmarker.
Den andalusiska hästen var känd som en väldig ”snabb häst, men också väldig erfaren. Kvaliteten på denna arabiska häst
förvandlade den till en produkt av stort värde, vilket förklarar dess expansion.
Nötkreatur, utbredda inom al Andalus, användes främst för arbete på fälten. När det gäller lastdjur, det mest eftertraktade
var utan tvekan mulåsnan. I byggandet av Madinat al-Zahra användes cirka 1400 mula för att transportera material. De
användes också för resor.
Under Umayyadernas tid introducerades i al Andalus, främst i den sydöstra delen av halvön, ett typiskt afrikanskt djur,
kamelen, som användes som en mula för transport men dess närvaro blev kortvarig.
De vanligaste djuren i al Andalus var får och getter. Från dem fick man kött och mjölk, förutom ullen från fåren. Man måste
tänka på hur viktig är lammen i islamiska samhällen, djuroffer i de stora religiösa högtiderna.
Antal grisar dock sjönk drastisk i al Andalus på grund av religiösa skäl eftersom de ansågs var ett orent djur. Ändå
fortsatt dess avel i vissa områden, framförallt i Extremadura.
Kaniner var mycket viktiga och intressanta för sitt kött och sitt skinn, precis som fjäderfä (höns, ankor, duvor). I varje
farm brukade man ha ett loft. Slutligen bör nämnas biodlingen, en verksamhet som upplevde en anmärkningsvärd expansion i al
Andalus under det självständiga emiratet. De viktigaste områden där biodling utvecklades var Portugal, Guadalquivir dalen
och Tortosa regionen.
I boskapsuppfödningsområdet bör inkluderas jakt och fiske. Jakten, antingen med vapen eller med djur som hade tränats för
denna roll. När det gäller fiske, var det inte verkligen välkänd i al Andalus, man fiskade med nät, krokar, eller med fällor
i floder och i havsområden.
