Med denna ram i åtanke blir det lättare att förstå den uppdelning som Islam etablerar mellan troende (mu’mins) och det som i
väst har översatts som ”otrogna” eller icke troende (kafirs), som ordagrant betyder ”de som döljer sanningen.”

Varje religion har ett sätt att särskilja sig från andra. Judendomen talar om judar och goj (hebreisk ord för folk) och
kristendomen om trogna och hedningar. Alla dessa kategoriseringar har både en teologisk och ett populär och historisk
ursprung, som är relaterad till religionens uppfattning av sig själv och sin historia.

När det gäller islam grundar sig skillnaden mer i frågan om tro eller imam, och mindre på den mer allmänna termen islam. I
Koranen innebär tro en högre grad av medverkan i religion, och även idag bara de som tar sin religion på största allvar och
är rättfärdiga kallas mu’min (eller innehavare av Iman). Ändå begränsar Koranen inte termen mu’min endast till dem som
följer den islamiska religionen, den inkluderar islams troende och andra religioners troende vilket framgår av den följande
versen i Koranen:

DE SOM tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och de kristna och sabierna – ja, [alla] som tror på
Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv – skall helt visst få sin fulla lön av sin Herre och de skall
inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (2:62)

I denna vers, liksom i vers 69, sura 5, ”Den himmelska måltiden”, upprepas nästan samma budskap, ett erkännande av andra religioner som
sträcker sig även utanför judendomen, kristendomen och sabéerna till att omfatta ”alla som tror på Gud ” och frälsnings
möjlighet blir också uttryckligen universell. På detta sätt försvinner gränsen mellan de muslimska troende och andra
religioners troende. Därför kan man säga att i den universella mening, den som tror och accepterar den enda Gud eller
Högsta Principen är en troende, eller mu’min och den som inte accepterar det är en icke troende eller kafir, oavsett
personens namn eller etnisk tillhörighet och detta inkluderar även den religiösa.

Som ett resultat av denna universalitet i Koranens text, användningen av termer som ”troende” eller ”icke troende” är
mycket mer komplicerad än i kristendomen. I Islam finns det, för det första, den sufiska metafysiska vision av absolut
sanning, som är bortom all tvåfaldighet, även utöver dikotomin Iman och kufr, eller tro och icke tro, men får att få veta
sanningen bortom all tvåfaldighet måste man börja med tro och islams formella grund som är klart urskiljbar från kufr. I de
externa religiösa formerna är iman relaterad till sanningen och kufr med lögnen.

På den formella och populära plan har traditionella muslimer använd ofta benämning ”troende” eller ”trogna” för muslimer
och anhängare av andra religioner, särskilt kristna och judar. Men det har också funnits historiska perioder där man
reserverade termen ”troende” för muslimerna, och kafir eller otrogna ”för icke-muslimer, som i det ottomanska imperiet, som
kallades européer för kuffar, otrogna. Dock kompliceras situationen ytterligare av det faktum att under den islamiska
historien vissa muslimska grupper kallat för otrogna andra muslimska grupper, vissa gick till och med så lång att de
behandla dem som fiender i praktiken.

Till exempel, under den islamiska historia första period, Khawarij, som motsatte sig sunniter och shiiter eftersom de
betraktade dem som otrogna, attackerade båda grupper, fysiskt och militärt. Senare ansåg många sunni lärda att ismailiter
var kuffar och även bland de stora islamiska grupper har det funnits lärda, främst sunni och shiiter som har kallat varandra
för kafir i århundraden. På 1700-talet ansåg den wahhabitiska rörelsen, som startade i Najd, Arabien, att ortodoxa sunni
och shia inte var äkta muslimer, och ofta brännmärktes dem som otrogna (Takfir) medan många ottomanska Hanafi lärda ansåg
att wahhabiterna var kuffar.

Den dominerande bilden i västvärlden att alla muslimer är enade som troende mot de otrogna är helt enkelt inte sant, även
om några välkända kristna predikanter upprepar denna gång på gång till sina anhängare och hänvisar till uttalande från
vissa extremister i den islamiska världen. Det har alltid funnits de som har talat om behovet av enighet bland muslimer som
troende och känslan om enighet har alltid funnits, trots den mångfald som finns på många nivåer. Men frågan om vem som är
en troende, eller en person som tror och vem som icke är troende eller otrogna, kräver en mycket mer nyanserad förklaring
än det som man annars hittat i de vanliga källorna.

Dessutom begreppet kafir har en teologisk och rättslig definition och ett annat folklig, politisk och social som inte ska
förväxlas. I många fromma muslimers tankar en praktiserande kristen eller jude betraktas som fromma troende, medan en
agnostiker med arabisk eller persisk namn ses som kafir. Och kufr förbannelse, har inte bara används för utomstående, den
har också används på flera grupper inom den muslimska världen. Idag även om vissa muslimer hävdar att de ”otrogna” är
ansvariga för västvärldens sekulära kultur anstorm, samma karakterisering används inom själva islam, även om de formellt är
fortfarande muslimer, för sekulära som accepterar och predikar idéer som förnekar själva grunden för den islamiska
uppenbarelsen. I själva verket är sekularismen alla abrahamitiska traditioners gemensamma fiende och den moralisk
auktoritets urholkning vi ser idag i det sekulariserade samhällen vi är ett problem för både judar, kristna och muslimer.