Mångkultur och islamofobi

Gema Martín Muñoz – FUNCI

Vi har gått från en politiskt korrekt diskurs om konstruktionen av mångkulturella samhällen, där praktiskt taget alla tvingades säga att
kulturell mångfald är en oundviklig och positiv verklighet, till kategoriska uttalanden om mångkulturens ondska och det hot som förutsätter
för våra värderingar. I båda fallen har det saknats reflektion och djupgående debatt i frågan. Poängen är att vi börjar prata innan vi
tänker, och jag tillägger att detta sker systematiskt när Islam kommer i vägen. För, låt oss vara ärliga, kulturfrågan dyker bara upp och
upptar första raden i vår samhällsdebatt när det gäller muslimer. Sedan öppnas Pandoras ask, det djupa förkastandet som finns mot det
islamiska universum släpps lös och processen blir en social demonisering av muslimer där alla har en åsikt och få tänker rationellt och med
verklig kunskap.

Och detta händer när debatten i verkligheten är en annan. Fundera först på allvar över vad vi menar med integration, för många gånger, när
kulturfrågan dyker upp, är den instrumentet för att dölja andra mycket viktigare sociala brister och brister i arbetslivet. Av denna
anledning, låt ingen försöka övertyga oss om att genom att vara kristen eller katolik löser sig frågan om integration av invandrare bättre,
det vill säga en ideologisk diskurs i islamofobins tjänst, eller att det är invandrarna som hotar vår sekularism, när den i verkligheten är
väldigt ofullkomlig i vårt land.

Kulturella universum

För det andra måste man ta hänsyn till att frågan om mångkultur har flera aspekter som kommer från en enorm variation av nya samhällen från
många geografier med olika kulturella och mentala universum som oundvikligen leder oss till en process av transformation och ömsesidig
anpassning, vilket inte är riktigt lätt. Men vi tänker inte på det globalt, vi improviserar bara (och på vilket sätt!) när den synlighet som
stör oss mest uppstår: den islamiska, vilket oansvarigt antyder att dessa komplicerade omanpassningar är exklusiva för invandrare som kommer
från den världen, när vi vet mycket väl att så inte är fallet, att nya kulturella symboler, patriarkala föreställningar och
generationsproblem också finns i de andra samhällen som är installerade i vårt land (och naturligtvis även i våra). Men bara muslimer kräver
ett visum för perfektion. Muslimer måste alltid presentera sina demokratiska meriter för att bevisa att de kan integreras i samhället,
snarare än tvärtom, som vi gör med andra: att deras beteende visar att de inte kan.

Och i denna mening måste man säga att frågan om huvudduken svarar mer på våra antiislamiska fetischer än på ett integrationsproblem. Den
marockanska föreningen ATIME, inte alls misstänkt för att vara islamist, utan tvärtom i en mycket sekulariserad bana, har enträget förklarat
att huvudduken är ett tecken på kulturell identitet, inte på islamisk proselytism till förmån för diskriminering av kvinnor. Vi har inte att
göra med slöjan som täcker en kvinnas ansikte eftersom hon vill tillskansa sig sin individualitet i det offentliga rummet. Vi vägrar förstå
slöjans mångdimensionella karaktär i den muslimska världen eftersom vi bara accepterar den otvetydiga tolkningen som vi har gjort av den.
Kvinnor som, i de europeiska och västerländska samhällenas ögon i allmänhet, helt enkelt är ”offer för islams sexistiska våld, eller för
islamisk fundamentalism”, vill inte ses under andra prismor och än mindre som offer för det västerländska missförståndet som hindrar dem från
att använda den muslimska identitetssymbolen.

Verkligheten

Ingen tänker dölja att det finns utmaningar och komplexa omstruktureringar, men de måste ställas inför en god förståelse för vår verklighet
och verkligheten för dem som kommer utifrån.

Angående vår verklighet måste vi börja med att säga att om vi inte gör oss av med våra fördomar och antiislamiska atavismer kommer vi inte
att kunna lösa dessa utmaningar positivt. Detta är inte nytt, men sedan 9/11 har våra farhågor mot den muslimska världen förstärkts
oroväckande och de största förlorarna i denna situation är muslimerna som lever i vår så kallade västvärld (därav gränsen spräcks och många
vågar försvara att ”vi inte vill ha mångkultur”, utan att tyckas inse det otillåtna svek mot demokratiska principer som detta innebär).

Poängen är att vi måste vara medvetna om att det finns ett perverst och förankrat ”konsensuellt kulturellt paradigm” i västerländska
samhällen med avseende på arabiska och muslimska samhällen som bygger på felaktiga essentialistiska kriterier: som en sluten kultur,
oföränderlig i sina grundläggande aspekter, vilket leder till en vision av en underlägsen eller efterbliven kultur (bärare av oföränderlig
traditionalism, irrationalitet, aggressivitet) fast besluten mot det ödet utan lösning. Och därför tolkas kulturell mångfald alltid negativt.
Vi är dock inte medvetna om de motsättningar som vi hamnar i, och inte ens det delade ansvar som vi har när det gäller upprätthållandet av
retrograda islamiska tolkningar, som naturligtvis finns i den muslimska världen.

Oro och avståndstagande

Har vi stannat och tänkt efter att all vår enorma oro och förkastande, givetvis legitimt, gentemot dem som representerar retrograda
kulturella versioner i den muslimska världen, vänder vi orättvist mot de muslimer som är på vår mark när vi däremot reagerar inte och
mobiliserar oss inte heller inför den oacceptabla nuvarande situation som består av att ha som strategiska allierade i den muslimska världen
en hel rad diktatorer som dagligen kränker mänskliga rättigheter och är huvudansvariga för att påtvinga de mest ultratraditionalistiska och
patriarkala versioner av Islam?

Det är de, våra allierade vi skyddar från väst, och nu mer än någonsin i denna ”kamp mot terrorism”, som kväver och förintar demokratiska
aktörer och grupper, både sekulariserade och islamiska reformister som kan modernisera tolkningen av Islam. Vi äcklas av allt negativt som
finns i den muslimska världen från våra essentialistiska positioner, som inte vill se vad som verkligen händer där och föredrar att fortsätta
tro att det är en monolitisk värld, bakåtvänd och utan förmåga till transformation, och etnocentrisk eftersom det tillåter oss att förkunna
oss själva som civilisationens universella representanter, när vi i verkligheten bidrar till att demokrati, frihet och rättsstatsprincipen
inte utvecklas i den delen av världen.

Men vi bidrar inte bara till att skapa förutsättningarna för att denna tragiska situation ska förbättras där, utan här, där det finns
tillräckligt med utrymme och frihet för att dessa sociala omvandlingar ska kunna äga rum bland muslimer, stigmatiserar vi dem och kräver från
dem a priori att de blir perfekt. Nej, inte bara perfekt, utan också att sluta vara muslimer.

Låt oss förstå att det som verkligen är viktigt är utbildning av flickor, och att det är utbildning som markerar splittringen och framtiden
för den kvinnan, inte det faktum att de vill bära huvudduk. Och låt oss förstå att för många muslimska kvinnor som klär sig så här frivilligt
kan innebörden vara ett tecken på kulturell identitet och inte deras acceptans av underkastelse till män.

Vägarna för social omvandling är flera och de behöver inte följa de steg som vi envisas med att förutbestämma från vår övertygelse om att
vara i besittning av den civilisationsmässiga sanningen. Låt oss inte göra nyheter av allt som presenteras med en islamisk benämning, låt oss
stanna och tänka att, tvärtom, konsolideringen av den andra och tredje generationen muslimer i Europa motiverar viktiga förändringar i den
islamiska erfarenheten av dessa unga människor (de känner sig europeiska, de umgås, omorienterar sin religiösa formation, omdefinierar
modaliteterna för sina sociala aktiviteter…), men det betyder inte att de kommer att sluta vara muslimer, utan snarare att de kan vara de
muslimer som har störst förmåga att modernisera Islam.

Låt oss därför känna till den andre, låt oss inte döma honom på förhand och låt oss inte alltid försöka tolka honom utifrån vårt a priori,
från vår oansvariga okunnighet om den muslimska världens mångfald, eftersom vi kan bryta en process laddad med framtiden.