Tamir Sorek – Mondoweiss
Den israeliske presidenten Isaac Herzogs nyliga beslut att benåda en före detta israelisk soldat, som för tio år sedan avrättade en oskadliggjord palestinier, är mer än bara en gest mot en enskild individ. Det är inte heller ett oskyldigt försök att ”läka splittringen” bland israeler kring ett fall som skakade det israeliska samhället för ett decennium sedan. Det är en politisk handling som vidareför en lång tradition av att legitimera dödandet av palestinier. Benådningen gör mer än att bara tvätta bort den sista fläcken från soldatens brottsregister. Den suddar återigen ut gränsen mellan ett olagligt dödande och ett agerande som staten är beredd att först tolerera, sedan rättfärdiga och slutligen frikänna – och därmed underförstått godkänna.
I mars 2016 sköt Elor Azaria, som då var israelisk soldat, Abdel Fattah al-Sharif i huvudet medan denne låg sårad och obeväpnad på marken i Hebron på den ockuperade Västbanken. Skjutningen filmades och händelsen fick stor spridning. En israelisk militärdomstol dömde Azaria för dråp. Straffet – förvånansvärt milda arton månaders fängelse – sänktes senare, och han frigavs efter att ha avtjänat två tredjedelar av tiden. Han förklarade senare att han skulle göra precis samma sak igen. Trots detta har Herzog beslutat att benåda honom.
Presidentens ställningstagande väger tungt i den allmänna opinionen. I en undersökning från 2017 (Peace Index) stödde 64 procent av de judiska israelerna en benådning av Azaria, vilket återspeglar den breda uppfattningen att en person som stämplats som ”mehabel” (terrorist) förverkar sin rätt att leva. Ändå, i en senare undersökning där respondenterna fick frågan om de höll med president Reuven Rivlin om att avslå Azarias ansökan om benådning, var det bara 50 procent som motsatte sig hans beslut.
I det rådande samhällsklimatet kan därför Herzogs budskap till nuvarande och framtida soldater knappast vara tydligare: även om de filmas när de dödar en palestinier som inte längre utgör något hot, och även om de fälls i domstol, kan det politiska systemet i slutändan radera den skamstämpel som vidlåder deras handlingar.
Händelser av detta slag bör inte betraktas som tillfälliga avsteg från den israeliska statens normer. Benådningen är en del av en lång historia som tog sin början med den milda behandling som kom de personer till del som begick massakrer under Israels grundande 1948 och den därmed sammanhängande massutdrivningen av palestinier. Detta mönster fortsatte under de efterföljande åren, då Israel tillämpade en inofficiell policy att skjuta palestinska flyktingar som försökte återvända till sina hem, sin mark eller den egendom de lämnat efter sig. Denna inofficiella policy om eldgivning förvandlade den nya gränsen till ett dödligt redskap för att cementera resultaten av utdrivningen.
Även när judar dömdes för att ha dödat araber visade staten förståelse. De israeliska presidenterna Chaim Weizmann, Yitzhak Ben-Zvi, Yitzhak Navon och Chaim Herzog (den nuvarande presidentens far) beviljade benådningar eller sänkte straffen för israeliska soldater och poliser som dödat araber. Varje enskilt fall motiverades med hänvisning till påstådda särskilda omständigheter: rådande säkerhetsspänningar, den tilltalades personliga bakgrund, hans insatser för staten, tidens gång eller behovet av försoning. Men sammantaget avslöjar dessa fall ett mönster. Rättsprocessen drar skenbart upp en moralisk gräns, medan benådningsrätten i efterhand berövar överträdelsen av denna gräns dess fulla innebörd.
Benådningarna, de sänkta straffen och underlåtenheten att väcka åtal mot förövarna bakom massakern i Kafr Qasim 1956, medlemmarna i den judiska underjordiska rörelsen på 1980-talet och de poliser som dödade ett dussin palestinska medborgare i Israel i oktober 2000, ingår alla i samma mönster – ett mönster som banade väg för det folkmord som har pågått sedan oktober 2023.
Dödandet av palestinier har aldrig varit skilt från deras fördrivning och berövande på mark och egendom. Det var ett av medlen som gjorde denna process möjlig och, senare, ett av verktygen för att upprätthålla den. Ett territorium kan inte tömmas på sina invånare, den fördrivna befolkningen hindras från att återvända, marken konfiskeras och en annan befolkning bosättas i deras ställe utan ett ständigt närvarande hot om våld. Det krävs inte att varje palestinier dödas för att våldet ska tjäna sitt syfte. Det räcker att risken att dödas förblir påtaglig – och att palestinier vet att deras liv är utsatta och att de som dödar dem sannolikt inte kommer att drabbas av något kännbart straff.
Ur detta perspektiv kompletterar benådningen av Azaria den ihållande sionistiska strävan att i största möjliga mån minska den palestinska närvaron i landet. Herzog signalerar till soldaterna i fält att dödandet av en palestinier inte behöver innebära en permanent fläck på deras framtid. Det kan visserligen bli en rättegång och kanske till och med ett kort fängelsestraff, men i slutändan vet staten hur den ska välkomna dem tillbaka i sin famn. Benådningen förvandlar det som framställs som ett avsteg från normen till en del av statens moraliska ordning. Benådningens ”civiliserade” språk framställer ansvarsbefrielsen som en humanitär gest, samtidigt som den dödade personen får försvinna ur bilden. Al-Sharif raderas ur berättelsen, medan fokus i stället riktas mot förövarens framtid, känslor och rehabilitering.
Beslutet har också en etnisk och klassmässig dimension som inte bör ignoreras. Azaria, son till en mizrahisk familj från arbetarstaden Ramla, var den som utförde själva dödandet. Herzog – ättling till en framstående ashkenazisk familj av europeiskt ursprung och tidigare delägare i en av Israels mäktigaste advokatbyråer – legitimerar nu Azarias handling med etablissemangets städade språkbruk. En man tryckte på avtryckaren; den andre talar om försoning, rehabilitering, tidens gång och nåd.
Detta innebär inte att Azaria är ett offer som saknar ansvar. Det innebär att en social arbetsfördelning råder. Medlemmar av de lägre samhällsskikten skickas ut för att utföra polis- och ockupationsarbete – vilket oundvikligen medför sporadiska dödande handlingar – medan den juridiska och politiska eliten översätter konsekvenserna till ett rent och respektabelt språk.
Denna arbetsfördelning gör det möjligt för Israels liberala centrum att offentligt särskilja sig från extremhögerns grova retorik samtidigt som det legitimerar resultaten av dess handlingar. Itamar Ben-Gvir, Israels högerextrema nationella säkerhetsminister, kan öppet förvandla Azaria till en hjälte. Herzog har inget behov av sådan retorik. Det ”civiliserade” språket i benådningen är i själva verket mer effektivt: det presenterar raderingen av ansvar som en humanitär gest samtidigt som den får den dödade att försvinna. Al-Sharif försvinner från berättelsen, medan mördarens framtid, känslor och rehabilitering blir fokus för oro.
Benådningen berättar därför inte bara hur Israel behandlar en soldat, utan också hur det förstår förhållandet mellan judar och palestinier. Ett palestinskt liv kan tas, och efter att tillräckligt med tid har gått, kan till och med övertygelsen för att ha tagit det livet raderas. Så fungerar fantasin om radering: först raderas personen från landskapet, och sedan utplånas själva ansvaret för den raderingen.
Herzogs beslut är inte en försenad avslutning av Azaria-affären. Det är ytterligare en länk i en historisk kedja som förbinder skjutningen av flyktingar som försökte återvända hem, benådningar för judar som har dödat araber sedan 1948, och de fortsatta ansträngningarna att göra landet mindre palestinskt.
Original text: The Pardon of Elor Azaria: Killing, maiming, and culpability in the Israeli law
