Det finns ingenting lättare än att definiera vad man är, förutsatt att man vet vad man är. Tyvärr är det så att oftast är man okunnig
eller omedveten om vad man egentligen är eller helt enkelt är man ingenting annat en spegelbild av något och då, givetvis, blir
definitionen motsatsen till bilden i spegeln för att kunna säkerställa sin egen existens.

Om vi tar USA som exempel, är det tydlig att som nation existerar den inte idag om det inte finns något på andra sidan spegel, en
motbild, och om det inte finns, måste man skapa det. Det har varit en genomgående trend genom historien, utan en fiende existerar
inte USA. Indianer, kommunister, ryssar, kubaner, iranier, nordkoreaner, muslimer, återigen ryssar, listan är lång. Alla placeras i
samma fack för att kunna motivera sin existens.

Givetvis för att kunna lyckas med det behövs en marknadsförings strategi, ett ädelt syfte (försvaret av demokratin och civilisation)
och ett verktyg som kan användas för att förmedla sitt budskap, en välvillig och servil massmedia.

Det fina med det är att det kan vändas och användas för att tvinga andra att definiera sig utifrån vad man inte är och med det utplåna
det de egentligen är.

Israels försök att förinta det palestinska folket med västvärldens samtycke har inte lyckats på grund av just detta. Det palestinska
folket har envisats med att definiera sig utifrån vad de är och med det gjort det svår för Israel att radera dem från jorden och
historien.

En av kolonialismens framgång i de länder de kontrollerade en gång i tiden är att de lyckades ingjuta i den inhemska befolkningens
mentalitet denna tanke, att de är ingenting annat än motsatsen till det som finns i spegeln och givetvis i spegeln fanns bilden av den
vita, framgångsrika människan med allt det innebär.

Det är denna bild som har fastnat och vuxit sig stark i muslimernas sinne genom de senaste århundraden. Från att vara en stark,
mäktig nation föll man till att bli små lydiga, ockuperade stater, uppdelade i tusen bitar där det blev mycket lätt att manipulera deras
sinne och bygga kulturer kring denna tankesätt.

Allt som återstod var tanken om Islam och dess praxis, men även det blev föremål för denna användbara tankesätt och spegeln. Och
så började definitionsprocessen bland muslimerna, att definiera sig utifrån vad man inte är istället för att precisera vad vi är.

Idag envisas vi med en dåres kraft med att slå om och om igen våra pannor mot vägen medan vi upprepar att det är fred och
barmhärtighet islam handlar om och inte terrorism. Vi går ut på gator för att demonstrera mot de islamofobiska krafter med stora
skyltar där det står, just det, fred och barmhärtighet, men det fungerar inte. Varför gör det inte det?

Vår definition av vad islam och muslimerna är baseras på vad andra säger om oss, motsatsen. Vi försvarar oss, vi säger inte vad vi
är. Men vet vi vad vi är?

Detta spel med att tvinga andra att definiera sig genom att påstå motsatsen, resultera i att man slutar tänka på det verkliga innebörd
av vad man är. Man går helt enkelt in med all sin kraft för att få andra att tro att vi inte är det de tror och glömmer att man först måste
veta och tro på vad man är innan vi kan övertyga andra om det.

Vi har en enorm kamp framför oss, men inte mot de islamofobiska krafter som dominerar världen idag, kampen är mot oss själva. Att
definiera oss utifrån det vi verkligen är, att definiera vad vi är och agera utifrån det, inte som en reaktion på vad andra säger men
som en konsekvent handling att det vi är.

Fred och barmhärtighet är stora fina ord men de kräver handling, självrannsakning för att se det vi inte gör i vardagen för att uppfylla
dem, att stå upp för de svagas sida oavsett om de som angriper dem är muslimer, ingenting ursäktar övermäktigt våld, att se
människan och inte etiketterna (man, kvinna, jude, buddist, homosexuell, amerikan, terrorist…), detta är barmhärtighet.

En handling säger mer en tusen ord, och när vi väl börjat handla i enlighet det vi vet att vi är förändras bilden av oss, i vårt sinne och
i spegeln. Demonstrationer och stora skyltar har en förmåga att få oss glömma verkligheten en stund, dagliga handlingar fastnar och
blir en del av vårt beteende, de blir verkligheten. Och när det händer, behöver vi inte längre säga vad vi inte är, vi behöver inte
försvara oss, vårt beteende blir en spegelbild av det vi är.

Och spegeln? Den kommer att finnas kvar så länge vi vill spegla oss i den. När man väl har definierat vad man är och tror och agerar
i enlighet med det, behöver man inte någon spegel för att se om man gör ”rätt”.