Manuel Humberto Restrepo Domínguez – Rebelion
Ropet om ”Befria Palestina!” ”Folkmords Israel!” växer på gatorna, men de nyliberala demokratiernas stats- och regeringschefer vägrar att lyssna. Det är tydligt att förtryckarna är fienderna, inte judarna, än mindre de som drabbades av nazistisk brutalitet, som märkte deras bröst med stjärnor, placerade armband på deras armar och nummer på deras kroppar, fängslade dem i getton med taggtråd och cyniska skyltar med ”judiskt bostadsområde”, behandlade dem som grisar eller råttor, tills de blev berövade av vatten, dog, eller transporterades med tåg till arbets- och förintelseläger, från vilka de aldrig skulle återvända, förutom de få som lyckades fly. Slutet på den första förintelsen, Nazitysklands folkmord mot det judiska folket, planerades vid Wannesekonferensen 1942 av de mest elitära nazisterna som samordnade genomförandet av den ”slutliga lösningen”.
Den andra förintelsen tycks svara på den plan som utarbetades av krigskabinettets möte vid oktoberkonferensen 2023, som hölls i den israeliska premiärministerns kontor i Jerusalem, ledd av Netanyahu, som diskuterade strategierna för offensiven för att eliminera och förstöra det palestinska folket. Avhumaniseringen började med uttalanden som Rabbi Meir Mazuz som förklarade att palestinier är djur, som motsatte sig att godkänna all humanitär hjälp, och försvarsminister Yoav Gallant som uttalade att Israel kämpade mot djur. De två folkmorden delar fruktansvärda, ofattbara och hänsynslösa metoder. Den första krönikas i tusentals arkiv, museer och minnesmärken för att säkerställa att minnet förhindrar att skräcken upprepas mot judar eller andra människor. Den andra förintelsen inträffar i nuet, ses live av hela världen, dag efter dag, och utförs av judar i det sionistiska Israel, som inte är alla och aldrig kommer att bli det.
Fakta definierar internationella brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, enligt Romstadgan. Deras fientlighet gör ingen skillnad eller respekt för civila, inte heller är deras styrka proportionell. De passar under inga omständigheter inom ramen för skyddet mot antisemitism. De är 2000-talets folkmördare, vilket borde ha varit rättigheternas tid. De följer inte lagar, normer, regler, rop eller etik. De gör det klart att deras makt och förmåga att orsaka skada inte behöver någon förevändning för att förfölja det palestinska folket – dem alla – att orsaka smärta och lidande, brännmärka dem, räkna upp dem, tortera dem, tvinga dem att flytta och mörda dem på alla de mest brutala sätt som möjligt, från livmodern till deras sista andetag.
De främjar sin plan för utrotning, övervakad av högt uppsatta sionister, för vilka ”deras rädsla dominerar deras sinnen och deras samveten” (film: Vargarnas dal: Palestina). Innerst inne vet de att all maktarrogans och grymhet har ett slut, även om de känner sig oövervinnerliga i att sprida sitt kriminella syfte till andra territorier – precis som cancer gör i ledarens kropp. De har börjat tro att deras fiende inte längre bara är det palestinska folket, utan att alla som inte är judar är deras fiender, och att det också finns fiender inom dem. Världen ser vad som händer i Gaza, den totala förstörelsen av städer, hem, universitet, sjukhus, dödsfall över och under jord, tortyr i fängelser där innan den ”slutliga lösningen” började fanns det redan 10 200 palestinska fångar, 400 av dem barn och 37 kvinnor, utan rättegång, ingenting är känt, ingen ger en anledning (BBC), ens en liten känsla av förnuft (BBC Mundo); kommer att kunna förneka att det inte finns ett krig där utan ett folkmord, och de kommer inte heller att kunna säga att ens ett av de över 30 000 mördade barnen var beväpnat, i motstånd eller intifada med stenar som kastades mot stridsvagnar.
Folkmordsmännen har tagit bort alla rättigheter för sina förklarade palestinska fiender, som för 80 år sedan välkomnade dem på deras mark, besegrade av samma nazistiska fasa som sionisterna nu replikerar mot dem, med mer teknologi och med den självbelåtna tystnaden från samma ”demokratier” i Norden, som lärde världen att tala om lag, respekt, och vilka rätt, som, besegrade nazisterna och utfärdade den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna för alla människor och skrev Genèvekonventionerna för att förhindra lidande orsakat av barbariet. De höjer inte sina röster; de beräknar och förhandlar; de bryr sig inte om värdet av det palestinska folkets liv i koncentrationslägret Gaza, där miljardärer vill investera.
Ingen kan undgå att ha sett skräcken som består av spillror, elände, ben utspridda längs skallar, händer, ben och bitar av spädbarn, som inte kyler ner förövarnas blod, utan snarare driver dem. Kanske är det därför, samma dag som de ansvariga för denna andra förintelse döms och döms till universellt förakt, kommer även vi andra på planeten att bli kallade att svara – inför en bildlig tribunal av universellt samvete – för att ha övergett dem som representerade mänskligheten ensam. Kanske är det smärtan som får oss att minnas vår förlorade mänsklighet, för i alla fall står samvetet aldrig på grymhetens sida, precis som hoppet ensamt inte räcker för att förhindra den dagliga massakern. Förhoppningsvis kommer det snart att ge vika för det mänskliga förnuftet, och nästa generation kommer att få veta vad som hände, berättad på ett liknande sätt som historien om pojken Alex i ”Bird Street Island” (Krag Jacobson, 1997), eller om ”Pianisten” eller om ”Soah”, och kommer att kunna förstå fasan av vad som hände, denna gång utförd av förfäder till första förintelses offret.
Original text: Holocausto del siglo XXI, Gaza
