Abdaljawad Omar – Mondoweiss
Det kan tyckas, vid första anblicken, irrelevant, till och med absurd, att ett borgmästarval i New York City, eller valens öde för en rådskvinna i Brooklyn, bör hänga på ens position gentemot Palestina. Vad har trots allt kommunal styrning, zonering, sanitet, bostadskostnad-att göra med förödelsen av Gaza, svälten av ett folk, det långsamma döds spektaklet under bombardemang? Och ändå, denna uppenbara koppling – mellan intimiteten i lokala frågor och enorma geopolitiska våld – är just det tillstånd under vilket amerikansk politik verkar.
Det är också inom denna disjunktur mellan skala och intensitet, mellan geografiskt avstånd och ideologisk närhet, att något mer grundläggande blir synligt.
I detta sammanhang är Zohran Mamdani seger över en person så emblematisk för institutionell kontinuitet och dynastisk makt eftersom Andrew Cuomo inte är en ren val anekdot. Det är en politisk händelse. En som måste läsas inte genom mätvärden för personlighet eller valkampanjmekanism, utan genom den symboliska grammatiken för vad som nu är talande, representerande och val möjlig. Mamdanis triumf indexerar en skiftande horisont – där Palestina, länge behandlad som en ”tredje järnväg” av amerikansk politik, ger inte längre en dödande elektrisk stöt de som vågar röra vid den. Det är kanske inte en mainstream moralisk konsensus, men det är inte längre en garanti för politiskt självmord.
För att vara tydlig körde Mamdani inte som en eldbrand av oväntad anti-sionism. Han medgav, symboliskt och retoriskt, till ångest för vissa den liberala sionistiska väljarkåren. Han sökte en mellangrund – och ledde sina moraliska åtaganden med gester av försäkring, och slog en hållning som varken drog sig tillbaka från sin historia av solidaritet med Palestina eller helt omfamnade den kompromisslösa tydligheten som Palestina ofta kräver. Och det är också berättande.
Det är just denna kalibrerade ambivalens – denna svängning mellan bekräftelse och försäkring – som inbjöd kritik, till och med från Mamdanis egen bas, och för dem som arbetade med honom för att bygga och sprida Palestina rörelsen. Hans kampanjens tve tydelser kring frågan om Israels ”rätt att existera”, och hans tveksamma åkallande av en långvarig grund i pro-palestinsk politik, utlöste oro. För vissa ekade det den bekanta koreografin av moralisk reträtt: en gest av koncession som riskerar att spridas till en hållning, sedan i position och så småningom i princip. Rädslan, som inte uttrycks av cynism utan historiskt minne, är att en koncession bjuder in en annan – och att med tiden den kumulativa vikten av dessa eftergifter kommer att fälla Mamdani till själva anläggningen som hans seger tycktes trotsa. Det finns med andra ord en djup ångest att dialekten för införlivande redan är i rörelse: att systemet, som inte kan helt neutralisera Palestina som en politik, istället kommer att absorbera den som diskurs – sanerad, utesluten och göra den läsbar endast genom grammatiken i ”balans”, ”två sidor” och brist på empati. Mamdanis valframgång kan markera det symboliska slutet av Palestina som en tredje järnvägs fråga, men det höjer också den oroande möjligheten att denna normalisering kommer till priset för dess radikala kant. Att komma in i det politiska blodomloppet är också att riskera att filtreras av det och medge för mycket mark för det också.
Hans vinst är då inte enbart ett stöd för Palestina som en orsak, utan ett bevis på Palestinas förändrade status som en fråga. Inte längre en linje som inte kan korsas, den har blivit en ifrågasatt terräng – en där kandidater kan engagera sig, agera, bekräfta eller avböja utan automatisk diskvalificering. Den skiftet är monumentalt. Det talar till den kumulativa kraften i decennier av organisering, till de moraliska efterdyningarna av Gazas oändliga synlighet och till trötthet hos yngre väljare och många progressiva med de kalla, processuella undanflykter hos sina föregångare. I den meningen handlar Mamdanis framgång inte bara om vad han sa, utan om vad som inte längre behöver vara osagt. De verkställda tystnaderna spricker – inte med revolutionär brytning, men med den långsamma, slipande utmattningen av kejserlig konsensus. Det som en gång var tvungen att döljas kan nu tentativt namnges, även om symboliska koncessioner också görs. Det som en gång markerade den yttersta gränsen för det acceptabla har nu – tafatt, försiktigt men definitivt – vikts in i det politiska.
För att vara tydlig finns det beredskap – många, faktiskt. Mamdanis seger kan inte abstraheras från särdragen i detta lopp. Han tävlade trots allt mot en skamfylld tidigare guvernören, vars namn – en gång är en synonym för verkställande dominans i New York – nu dröjer sig kvar med den unkna lukten av skandal och den utmattade teatern av etablissemangets återlösning. Dessutom var Mamdanis kampanj ovanligt exakt i sin arkitektur. Det rörde sig med tydlighet, disciplin och en distinkt kommunikativ kadens – allvarlig men samlad, klar men taktiskt smidig. Hans dragningskraft odlades inte genom demagogi eller kultisk karisma, utan genom en nästan anakronistisk trohet till program: gratis bussar, utökad barnomsorg, stabilisering av hyrorna – inte som isolerade politiska krav utan som en del av en större moralisk och politisk föreställning formad av hans socialistiska åtaganden. Att detta budskap gav genklang, och inte bara i progressiva enklaver utan över olikartade urbana väljargrupper – unga människor, invandrare, hyresgäster, kulturarbetare, de politiskt desillusionerade – är i sig en signal: inte om en messiansk kandidatur, utan om en djupare hunger. En hunger efter sammanhållning, efter principer och efter en politik som inte är rädd för att namnge makten, men ändå tillräckligt disciplinerad för att tala om vad som kan byggas.
Men det som också blir alltmer påtagligt – även om det fortfarande talas om i dämpad eller avfärdande ton – är en växande trötthet inom USA självt. En sorts politisk och psykisk utmattning, svag till en början men nu omisskännlig, som har börjat samlas kring Israels plats i det amerikanska offentliga livet. Bland kommentatorer, poddare och den konstellation av mediekontakter som kretsar kring alternativa mediers centrum, finns det ett framväxande obehag – till och med en irritation – med Israels tvångsmässiga centralitet i den amerikanska identiteten, i dess politiska ritualer och i de tvångsmässiga trohets utövningar det kräver. Det är inte bara konfrontationen inom högern med ett ”Amerika först” som exkluderar Israel, och en som väver in Israel i betydelsen av ”Amerika först”. Det är inte bara i de stigande rösterna som centrerar Palestina, även om de fortfarande är i marginalen, men växer i makt.
Men det är också i själva frågans framväxt – frågan om Israels ”rätt att existera”, om politikerns obligatoriska lojalitet, om de rituella stöd förklaringarna – som en djupare obehagskänsla blir tydlig. Det som en gång behandlades som avgjort, som axiomatiskt, som heligt, tyngs nu ner av sin egen performativa börda. Dessa frågor flyter inte längre som självklara sanningar; de faller under tyngden av sin egen utmattning. Att ens ställa dem nu är att registrera att något har förändrats – att dessa bekräftelser, upprepade ad nauseam, har blivit betecknande inte av moralisk klarhet utan av ideologisk konkurs.
I allt högre grad hörs inte längre betoningen av Israel som ett lackmus test som en signal om moraliskt allvar, utan som den utslitna reflexen hos en härskande klass – politisk, medial, institutionell – vars etiska koordinater kollapsar under tyngden av sina egna motsägelser. Upprepningen av trohet fungerar nu mindre som en markör för övertygelse än som ett symptom: av rädsla, av ideologiskt förfall, av ett desperat klamrande sig fast vid en ordning vars grundläggande myter börjar nystas upp. Man behöver bara undersöka New York Times implicita stöd för Andrew Cuomo och dess knappt beslöjade aversion mot Zohran Mamdani – en gest inte av politisk oenighet, utan av hämnd förakt för själva faktumet att han har en pro-palestinsk historia. Eller så kan man, utan illusioner, vända sig till personer som Tucker Carlson, vars kommentarer om Israels tvångsmässiga centrala roll i det amerikanska politiska livet riktade mot senator Ted Cruz inte är födda ur solidaritet med Palestina, utan av utmattning – en utmattning som ändå är symptomatisk för en bredare oro. Låt oss vara tydliga: detta är inte framväxten av en sammanhängande pro-palestinsk mainstream. Långt ifrån. Men det som börjar urholkas är Israels okränkbarhet i det amerikanska moraliska livet. Förskjutningen, i detta skede, går inte från marginalitet till centralitet för Palestina – utan från obestridlig centralitet till obehaglig förflyttning för Israel.
Till exempel bör man motstå frestelsen att anta att den obevekliga användningen av antisemitiska anklagelser från israelisk hasbara främst handlar om att tysta kritik mot Israel. Tvärtom är det vi bevittnar något mycket mer intressant: den obscena överdriften av denna retoriska strategi börjar slå tillbaka – inte för att människor plötsligt blir mer pro-palestinska, utan för att de börjar tröttna på, till och med äcklas av, att tvingas utföra ritualen av exceptionell omsorg om Israels symboliska centralitet. Låt oss vara tydliga: denna utmattning är inte resultatet av något avkolonialt uppvaknande. Snarare är det, det oundvikliga resultatet av ideologisk överproduktion. När varje kritik blir ett potentiellt hatbrott, när varje uppmaning till vapenvila stämplas som uppvigling och när varje protest inramas som en antisemitisk sammankomst – börjar något förändras i den symboliska ordningen. Själva maskineriet som är avsett att bevara Israels hegemoniska position i det amerikanska moral livet börjar nysta upp det. Ju mer Israel insisterar på sin unika status, desto mer synligt blir dess våld. Ju mer den anklagar, desto mer den avslöjar, desto mer den kräver tystnad eller trohet, desto mer försvagas den. Och här är twisten: den nuvarande förskjutningen av Israels symboliska plats i den amerikanska föreställningsvärlden är inte bara resultatet av pro-palestinsk aktivism. Den är också – kanske främst – resultatet av Israels egna handlingar: dess insisterande på exceptionalitet, dess pågående folkmord i Gaza och dess försök att dra in USA i ett regionalt krig.
I slutändan är det skifte vi bevittnar inte en triumf för en alternativ berättelse, utan den dominerande berättelsens långsamma sammanbrott under tyngden av sitt eget överskott. Det vi upplever är inte bara en legitimitetskris, utan en läsbarhets kris – ett ögonblick då de koordinater som en gång fick stödet för Israel att verka naturligt, moraliskt, till och med oundvikligt, börjar suddas ut. Och paradoxalt nog är det inte den antisionistiska diskursen som har producerat denna brytning, utan sionismen själv – dess mättnad av det symboliska rummet, dess krav på att vara centrerat i varje moralisk uppgörelse, dess tvång att tala även när ingen frågar. Detta är logiken bakom ideologisk överproduktion: när ett system inte längre kan upprätthålla sina egna fiktioner, inte för att de har motbevisats, utan för att de har upprepats för ofta, för högt, med för lite skam. I det ögonblicket upphör ideologin att fungera som tro och börjar urholkas till fars. Och kanske är det där vi befinner oss nu: inte i närvaro av en segerrik mot hegemoni, utan i ruinerna av en berättelse som utmattade sig själv genom att insistera för mycket, för ofta och på bekostnad av allt annat.
Original text: Zohran Mamdani’s victory marks the end of Israel’s central place in U.S. politics
