H. S. Said b. Ayiba al Andalusí – Webislam

Våra farföräldrars islam – Kapitel 9, 10 och 11

Wudu (Att ge ljus, att lysa)

Ordets ursprung måste vi leta i substantivet dou’, som betyder ljus med betydelsen av att ge eller lysa själv i
Skaparens närvaro. Detta är den första förberedelse akt innan salat, och det innebär att renas, rengöra sig, att ta
bort från sig själv det som stör, att eliminera det som hindrar, att bryta med pansaren som är som en mask. ”Att lysa”
för att bli helt utblottade inför Skaparens förvandlande verkan på oss. Det är därför en förnyelse handling med vilket
vi antar en full medveten och öppen inställning och närmare till Fitra tillstånd eller ursprunglig enkelhet som,
enligt dessa förklaringar, måste alla utövande eftertrakta.

När man tvättar händer, fötter, ansiktets ihåligheter, hår (kanter och punkter) eller hela kroppen, beroende på
behovet, markerar vi symboliskt, vår vilja att möta rena i kropp och själ Transcendensen, d.v.s. ”lysande”.

Men förutom syftet med andlig förberedelse, har wudu en praktisk funktion, liksom allt i islam som aldrig separerar
det vardagliga från det transcendentalla, andliga. Därför hjälper oss utövande av wudu att uppnå det tillstånd av
fysisk avslappning och mental återhämtning vi behöver under genomförandet av salat. Dessutom finns det ett resultat
av biofysisk karaktär när vi avlägsnar kroppens överskott av statisk elektricitet och förmår den att slappna av och
reaktivera blodomloppet. Sedan urminnes tider är det känt hur effektiv är denna övning för att hjälpa uppvaknandet av
mental aktivitet.

Absorptionen av vatten genom näsan aktivera de rikliga nervändarna i näsborrarna, i hypofysen, så för att förenkla
detta klargörande kan vi nämna att likheten mellan wudu och vissa Kriya Yoga praxis, för att inte behöva gå in på
ytterligare förklaringar av effekterna av denna praxis, är kända bland många människor som är intresserad av det
andliga. Denna gest följs av böneutropet.

Adhan (Att ge tillstånd)

Från verbet adhdhana, motsvarande samtycke, godkänna, tillåta något eller någon. Adhan reciteras av ”muezzin” eller
böneutropare som gör det från en hög punkt, när det är möjligt, och med hög röst för att höras bra av alla omkring.
Med böneutropet meddelas till hela universum att: ”Det är bara Gud som är stor, att jag vittnar om att det inte finns
någon gud utom Gud och att jag vittnar om att Muhammed är hans profet. Kom till salat, kom till lycka… !”

Det är detsamma som att säga, ”Lyssna varelser! Det finns ingenting som kan jämföras med Allah (HoäH),
han allena är Verklighet och jag är vittne till denna händelse genom Muhammads (fvmh)
profetskap, budbäraren jag följer, kom och upptäck den med mig.”

Genom dessa fraser som sjungs vid början av salat erkänner vi Allahs absoluta Enhet (HoäH) som en verklighet, och
Muhammads (fvmh) profetiska läroämbete. Båda är en del av förkunnelsen av vad vi nämnde tidigare och som kallas
Shahada, dörren som öppnas till förståelsen av islams tillstånd med ett fritt och ansvarsfullt medvetande. Med denna
gest meddelas till alla, inbjuds alla, att delta i firandet av Enheten, ”Kom till Salat, kom till lycka.” Det är inte
en ensam agerande, även om någon gång är vi ensamma, eftersom en muslim finns i relation med andra.

Varje ”Musalli” (utövare av salat) är som en radie som tillsammans med många andra ger form till ett hjul vars centrum
är Kaba. Vem som byggde detta lilla kubiska tempel i sten är okänd, men traditionen tillskriver sin rekonstruktion
till den fromma Abraham och hans son Ismael. I källaren på den plats där Kaba står, finns källan Zam Zam som enligt
traditionen släckte Ismails törst. Han är far till det arabiska folket, och är den äldsta sonen av Abraham och Hagar,
han är för det muslimska folket, arvtagare till löftena.

Vid tidpunkten för Adhan vet böneutropare att sin röst är som skapelsens röst som inför sin ”Rabb”, sin Herre säger,
”Här är vi vid dörren av Din Mysterium, vi är spegeln i vilket ditt ansikte finns, Ta oss emot”.

Böneutropet motsvarar kallelsen framför porten till det gudomliga, den är nyckeln som öppnar det som är stängd för de
vanliga sinnena. Vi startar det med en hög sångliknande röst, inför hela världen, som ett erkännande av Skaparens
unika storhet, bara Allah (HoäH) är Stor. Detta är inte möjligt att jämföra, Han ensam är verklig.

Allah ensam lagrar den omätliga kända och okända storhet, eftersom endast han, Är. Det är då, med detta erkännande,
när alla avgudar av lera och trä, alla små gudar, de som bildas av ego och okunskap, sjunker i våra sinnen vräkta av
Storheten hos den som överskuggar allt.

Efter detta första erkännande (utan vilken det är omöjligt att ta ett annat steg), vänder vårt fokus till den Ende
sann, utan tvekan och utan förvirring. Vi presenterar oss i vår egenskap av ”abd” fogliga individer till den Skapande
Handling över oss, som muslimer (minns innebörden av denna term utanför det allmänna begreppet).

Detta är en personlig och kollektiv underkastelse till summan av Universums varelser, som att säga ungefär, ”att hela
skapelsen vet vem jag vänder mig till och vem jag är.”

Det är som att säga, ”Jag är en av dem som inser att Allt bara är En, och jag vet det eftersom jag deltar i
mänsklighetens profetiska dimension, med alla kunniga och profeter i alla tider och på alla platser och som
sammanfattas i Muhammeds (fvmh) undervisning”.

Men även om var och en av oss är en helt distinkt händelse i universums historia, vi är inte ett ”något” isolerat från
en ”helhet”, men vi är hel integrerade i Allting, som inte är det inte utan ”delarna”.

Medvetna om denna obestridliga sanning fortsätter vi med adhan, kallelsen, som bjuder till församling alla människor,
alla varelser, att bilda mellan alla dessa delar helheten, denna En, som ett erkännande till Skaparens egen
transcendentalla dimension: ”Kom till Salat, kom till lycka”.

Adhanen är, sammanfattningsvis, proklamationen som tillkännager en händelse som överskrider individualiteten.
Upptakten till den slutliga unionen, mellan Skaparen och varelsen, den sker samtidigt som den avslöjar en inre
verklighet som, fem gånger om dagen, är som ett förebud av den andra permanenta Salat vi väntar på, återföreningen i
Tawheed, i Enheten.

Salat börjar, och då finns ett ögonblick av tystnad under vilken varje person står broderligt länkad till två andra,
en till vänster och en till höger. Som en som har en önskan att bilda en enda kropp, en enda verklighet, en verklig
union som betyder ”inför Skaparen finns det ingen skillnad, ingen distans, Allt är Ett, Ett är Allt”.

Någon lämnar resten, ställer sig framför alla andra, ensam och mot öster, mot landet där traditionen föddes. Med
fötterna stadigt förankrade i marken, som ett jordens barn. Han sänker blicken som ett tecken på hängivenhet till
Skaparens storhet och hjärtat hög, så hög som Barmhärtigheten beviljar. Med ryggen mot alla och allt som kan vara
tillfällig och instabil, men inte i avsaknad av något, förbered för ansvaret att leda bönen och den gemensamma
gudstjänsten, det är imamen.

Imam

Imam kan vara vem som helst som man antar är värdig när som helst. Därför finns inga överlägsna eller fåfänga känslor
i imams ställning. Om imamen står placerad framför är för att han markerar den enhetliga rörelsens harmoni, som i
andra kollektiva aktiviteter, som i en orkester.

Imamen vet att ingenting i denna handling kan förvänta sig något från någon annan än Skaparen (HoäH), och han vet att
bakom hans rygg finns bekanta, de troendes folk eller ”Umma”, från samma rot som adverbet amam från vilket man
härleder imam, de som följer honom i hans uppdrag.

Imamen vet att, på samma gång, hans närvaro symboliserar i det korta ögonblicket vägledaren, Muhammad (fvmh),
analfabeten, ”Ummi” (ett ord som också kommer från samma språkliga rot amam), i den meningen att inför Skaparen ingen
vet någonting, även om han är den främsta bland sina jämlikar.

Men kom ihåg att innan Salat börjar, har vi förberett oss med utövandet av wudu, med fördrivning av alla belastningar,
brytandet av alla skal, med en önskan att återgå till fitra tillstånd eller den urtida enkelheten.

Därför, när man agerar som ummi (analfabet) inför det Gudomliga, imamen, som representerar umma bakom honom, gör han
också det, symboliskt, som en mors, (”umm”, som också hör till samma lingvistiska rot), nyfödd. Slutligen, som allas
representant, utan önskningar, blir imamen någon som inte äger något, naken, okunnig, analfabet men även klok, som en
nyfödd, som öppnar sig inför Skaparen och släpper ut sitt hjärta ett lovord.

Detta lovord är upptakten, början av ett tillstånd av kontinuerlig närvaro som lovordar utan sång, kommunicerar utan
att tala, och som så småningom håller oss (om vi har tur) i en kontinuerlig Salat där bara sjunger hjärtat hos den
som älskar. Därför att nå denna nivå av förståelse genom erfarenheter, kräver från vår del, först en engagerad önska
att söka och därefter, det rätta svaret på Allahs inverkan över oss.

Denna speciella ”beröring” som tillåter oss att ”misstänka” att bakom varje framträdande döljer sig en annan
verklighet, det andra ”något” som inbjuder oss att känna att vi ”inte vet mycket” är något som alla i början besitter.
Faktum är att födas med ägare av ”fitra” innebär inte att vi är kapabla att känna i det djupaste och med enkelhet,
det Gudomligas dimension.