Malik Bezouh – Saphirnews
”(Djävulen) gick in i Irak och uppfyllde sina (små) behov, sedan gick till Syrien och kördes ut. Sedan åkte han
till Egypten, där han låg, bröt sig in och fäste sig fast.” (1) Denna hadith som tillskrivs Islams profet är
härledd från en saudisk publikation som prisades av Muhammad Ibn Abd al-Wahhab, vars religiösa lära, Wahabismen,
bildar den konstitutionella ramen för Saudiarabien.
När det gäller betydelsen av denna mening är det uppenbart för dem som gör anspråk på att följa Wahabi skolan att
Guds budbärare skulle ha förutsett att det skulle komma en tid efter hans död, där djävulen skulle tömma tarmen i
Irak, Syrien och i Egypten där olika kätterier skulle dyka upp, bland annat mutazilism och vissa former av sufism
och shiaströmmen. Kortfattat är Wahabismens anhängare övertygade om att dessa skolor, som de avskyr, är Satans verk.
De måste bekämpas med deras sista energi för att förminska dem, om inte elimineras.
Är detta en överdriven tolkning och därför en missförståelse av Mohammed Ibn Abd al-Wahhabs lärdomar? Återspeglar
inte detta faktiskt, åtminstone, den extrema stelheten hos denna person, trots allt väldigt lite känd? Något som är
säkert är att den här mannens övertygelse har lämnat djupa spår i den arabiska halvöns historia efter hans
uppdykande under sjuttonhundratalet, föregångare till en mycket sekteristisk teologi vars skadliga effekter kommer
att märkas på ett grymt sätt två århundraden senare.
Tillbaka till Wahabismens profet
”(…) Han har inte den minsta av de egenskaper som krävs för att utöva rättspraxis. (…) Hela den (muslimska)
gemenskapen ropar på honom med en enda röst, ingen finner nåd i hans ögon. Tvärtom är alla för honom icke troende
(kuffar). Herre, ta den här striden tillbaka på rätt väg. (2) Den ”förlorade” ifråga är ingen annan än Mohammed
Ibn Abd al-Wahhab. Anklagaren är Sulayman Ibn Abd al-Wahhab, förövarens egen bror.
Det var 1703, i en oas av Nejd, en region belägen i Arabiens centrum där Mohammed Ibn Abd al-Wahhab föddes. Efter
att ha lärt sig från sin lärde pappa Hanbalismens principer, den mest kompromissfria grenen av sunni islam, lämnade
han vid tolv års ålder familjens hem för att förbättra sina religiösa kunskaper. För detta reser han genom Arabien,
bosätter sig i Medina ett tag och sedan reser han till Irak.
Hans resor gör honom medveten om det inflytande, skadliga i hans ögon, som shiaströmmen och praxis relaterade till
populär islam har. Dessutom är det i Basra, Irak, där han skriver sitt stora verk, Enighetens Bok, med icke
flexibla åsikter från den berömda Ibn Taymiyyah (1263 – 1328), skriftlärd som hatade fullständig shiaströmmen som
framgår av detta citat från ett av hans verk, Profetiska Traditionens Stig, ”(Shiiterna) är kättare, ateister och
Islams fiender.”
Muhammad ibn Abd al-Wahhab, som inte är en tänkare, men en predikant i hjärtat, byggde sin doktrin som en reaktion
på en muslimsk värld som han ansåg missriktad eftersom den befann sig långt ifrån en frisk ortodoxi vilket förklaras
med eftertryck av hans samtida historikern Ibn Ghannam: ”I början av sjuttonhundratalet, har de flesta muslimer
gått tillbaka till pre-islamiska mörker. Okunniga, (…) berövade av ljuset i rätt riktning, de vände ryggen till
Guds bok (…). De dyrkade marabut, döda och levande, dyrka träd och ersatte Gud med nya avgudar.” (3)
Det farliga påståendet om dogmatisk exklusivitet
Kan man tro vid det här laget att Muhammad ibn Abd al-Wahhabs position är helt enkelt ett uttryck för en förvärrad
Hanbalism? Nej, för att denna messias, som har gjort Guds enhet till hörnstenen i sitt försvar av hans åskådning,
kommer att introducera ett element som markerar en verklig teologisk brytning. I själva verket, i motsats till den
klassiska Islams förespråkare, kommer denna troende att påstå att han är den enda innehavaren av sanningen, med
andra ord, de som inte följer honom har fel. Även anhängare av Hanbali skolan kommer inte att gå till en sådan
dogmatisk exklusivitet vilket noterades av statsvetaren Fatiha Dazi-Heni i sin bok Saudiarabien i 100 frågor
(Tallandier Edition, 2017): ”Wahabismen är annorlunda ( …) än Hanbalismen genom att påstå att den har sanningens
monopol i den islamiska världen, vilken klassisk Hanbalism motsätter sig.”
Forskaren Nabil Mouline går ännu längre i sitt analys: ”Ibn Abd al-Wahhab påstår att endast den religion han
bekänner är sant Islam. Detta uttalande markerar en oupplöslig avbröt med historia och dess bakgrund. I det här
fallet är uteslutning den gyllene regeln och interaktion med andra grupper är endast möjlig i samband med
konvertering eller konfrontation. Dessa är alla egenskaper hos en motreligion.”
En ”mot-religion”, vars överdrivna asketism kommer att begränsa medlemskapen, särskilt bland dessa muslimer, ganska
många, som fäster stor vikt vid vördnad av helgon och gravar. När det gäller några lokala emirer, ofta rivaler, som
leder Arabien in i oändliga interna krig, kommer de att se i denna predikan ett potentiellt hot mot sin politiska
makt. Resignerade gick dess anhängare i exil, vi är i 1744.
Politik för att fastställa Wahabismens doktrinära fanatism
Trots tvivel bland hans prästerskap, Muhammad ibn Abd al-Wahhab, övertygad om sin plikt, lyckades föra sitt budskap
till den arabiska halvön genom alliansen han ingick med emiren Muhammad bin Saud. Emiren blev hans beskyddare och
anammade den nya religionen, han förstod hur han kunde dra av denna teologisk-politiska pakt, en religiös
legitimitet som i högsta grad saknade andra arabhövdingar. Samma observation gällde för Wahabismens apostel som såg
i Saud-stammen det nödvändiga verktyget för hans predikning. Och här berör vi en väsentlig punkt i Wahhabi-teologin,
jihad. Ett fruktansvärt vapen som kommer att använda Abd-al-Aziz I, Mohammed Ibn Sauds son, för att tvinga
shiiterna att avstå från sin tro.
Därför kommer de att inte ha något annat val än ”wahabismen eller döden”. ”Abd-al-Aziz I invaderade den shiitiska
Mesopotamien från 1801. (…) staden Karbala ödelades första gången år 1802 (…), en helig stad för shiiterna där
det finns den shiitiska Imam Husseins helgedom. (…) Tolv tusen wahhabiter slog Karbala och dödade på knappt åtta
timmar nästan fyra tusen män, kvinnor och barn, anklagade för avgudadyrkan.” (4)
Den fanatiska doktrinen, wahhabismen, fodrad med en sjuklig religiös intolerans, oroade de osmanska myndigheterna
som betraktade den som en ”svek” i strid med grunderna i Islam, skrev Henri Laurens i sin bok Den arabiska
orienten – Arabism och Islamism 1798 till 1945 (Armand Colin, 2015), Det som hände (i Arabien) (…) är skamlig
och illaluktande, det som hände med människorna i de två stora städerna (Mecka och Medina) präglas av svek och
förstörelse på grund av sekten (Wahabi) (…). (Wahabism) är förräderi och en förolämpning mot (islam).”
Som sagt har Wahabismens ”extremt rigorösa karaktär” hindrade dess utbredning ”utanför territoriet erövrat av
Al-Sauds vapen”. (5) En verklighet som kommer att driva Mohammed Ibn Abd al-Wahhab att nyansera sin diskurs,
särskilt när det gäller uteslutande (takfir) av andra strömmar i islam.
Efter hans död 1792 organiserades hans anhängare i prästerskap i ett rike som hade blivit Saudiarabien sedan kung
Abd al-Aziz Ibn Saud (1902-1953) kom till makten i ett sammanhang markerat av det ottomanska rikets kollaps och
penetrationen, både fysisk och kulturell, av Europa i hjärtat av den arabiska östern. Processer som kommer att
utlösa uppdykandet av vad som kommer att kallas, senare, ”islamism”. I förbigående bör vi notera att de två
fenomenen, ”islamism” och ”wahabism” var väsentligen reaktioner, den första, utåtriktade, mot ett västerland
uppfattas som hegemonisk och den andra riktade ”inuti” mot en islamisk värld som anses dekadent …
Den franska resenären Gervais-Courtellement oroade sig redan 1890 när han besökte Mecka, som en visionär, om risken
i samband med en spridning av ”Wahabism” i de första tryckta media i Arabien: ”Vem vet vad dessa pressar kommer en
dag att skriv om vid det heliga krigets tid om det någonsin bryts ut (…) Kommer dessa sovande (arabiska) gamla
raser inte att vakna från deras åldrande? Jag uttrycker en önskan om att det blir långsamt, för uppvakningen blir
smärtsamt för oss om det blir brått och våldsamt.” (6)
Samtida Wahabismen, en teologisk pest
Inför en religiös samling insisterade Saudiarabiens stora mufti 2013 på behovet av att ”förstöra alla kyrkor” på
den arabiska halvön. En skrämmande kallelse som inte lång därifrån, denna dödliga rekommendation skulle ge den
takfiristiska Daesh-gruppen en religiös motivering för sitt projekt om mördande av kristna irakier…
Med detta sagt måste vi vara försiktiga med att identifiera den nuvarande wahabismen, som den doktrin den är, med
Daesh blodiga teologi. Som bevis bör vi nämna att Shia-minoriteter, trots diskriminering, bor i Saudiarabien. Ändå
är detta land, Wahabismens centrum, verkligen matrisen för den nutida islamiska extremismen vars mest spektakulära
fasett är det jihadistiska fenomenet: ”Ingen varaktig lösning på de jihadistiska plågorna och (…) ny
traditionalismen som förpestar den muslimska världen, kan inte övervägas utan en allvarlig övervägande av det
saudiska fallet. Från Saint-Denis till Mosul, från Bryssel till Raqqa, från Sirte till andra regioner i al Qaida,
Daesh och andras händer, alla dessa jihadvägar leder till Riyadh.” (7)
En annan grundläggande egenskap hos Wahabismen är den strikta kontrollen av det offentliga rummet. Sannerligen, i
Muhammad Ibn Abd al-Wahhabs tanke, människan, om hon inte begränsas av en slags ”moralpolis” tenderar hon att följa
sina lustar. Därför behöver man, i respekten för ortodoxin och ortopraxis namn, noggrant övervaka individerna. Med
det nödvändiga försiktighet som krävs för att göra en jämförelse, är det inte orimligt att hävda att dygden genom
terror, en princip älskad av Robespierre, passar perfekt till Wahhabi teologer. För att komplettera det kommer här
ett porträtt av denna oroande ”beteendepolis” (muttawa), från ett artonhundratals resenärer, William Gifford
Palgrave:
”Tjugotvå (…) brinnande wahabiter (bildade) en styrelse som (Emiren Faisal bemyndigade med) absolut makt för att
utrota gudlösheten, först i Riyadh och sedan hela riket. (…) Inte bara (var wahabiterna) tvungna att anmäla den
skyldige, men de kunde också (…) tillämpa (…) den bestämda straffen, hela nationen underkastades, med kropp och
varor, till deras nåd (…). Att inte delta i offentliga böner fem gånger om dagen, röka, (…) ha på sig siden
eller guld, prata eller ha ljus i sitt hus efter kvällsbönen, sjunga, spela något musikinstrument (…), med ett
ord allt som verkar avvika från Koranens text och (Muhammad ibn Abd al-Wahhabs) stela kommentar blev ett brott som
bestraffas hårt.” (8)
Mutawwa som nu kallas gårdagens seloter, som arbetade noggrant för att säkerställa den religiösa homogeniseringen
av det saudiska samhälle baserade på principen om att beordra det goda och förbjuda det onda, upphöjdes till rangen
av en institution genom kungligt dekret den 10 september 1926. Avskydd av de saudiska ungdomar, skapade denna milis
rubriker efter den tragiska döden av 15 unga saudier den 11 mars 2002. Mutawwa, som var inte nöjda med hur
ungdomarna var klädda när de försökte fly från branden i sin skola, tvingade de olyckliga att återvända till
byggnaden för att återställa sina religiösa kläder. De dog in i skolan slukade av flammorna.
I dag, genom hela den muslimska världen, har denna övervakning av det offentliga rummet genom Salafi grupper blivit
en konkret verklighet. I vårt grannskap, i Frankrike och i Europa, där kvinnor tillrättavisas att klä sig
ordentligt, görs det diskret. Dessutom, enligt islamologen Rachid Benzine i en intervju med Point, ”har wahabismen
blivit själva modellen för sunniortodoxi”. Det vill säga påverkan av den här heterodoxa strömmen av sunni islam som
har etablerat sig genom en ”wahabidiplomati” som stöds av Saudiarabiens ”stora ekonomiska medel”. Konsekvensen är
fruktansvärd eftersom denna av fjärmande bokstavstrogna tolkningen av Koranen förstärker stelhetsprocessen av Islam
och, ännu värre, den fyller på bränsle hos religiösa extremisters överdrifter som karakteriseras av ett djupt
förakt för allt som är annorlunda, vare sig kristen, jude, ateist, homosexuell …
Således kunde denna teologiska monstrositet, wahabismen, född i en from människas sinne men överdriven, anpassa sig
till omständigheterna, ibland svåra, och sprida sig i ett visst sammanhang, inklusive det kalla kriget vilket blev
gynnsamt för den. Och med god anledning, den ultimata fienden, västvärlden, konfronterade vid den tiden den röda
ogräs, dvs Sovjetunionen, och i Afghanistan sågs jihadisterna, präglade av wahhabismen, av USA som ”Frihetskämpar”.
Enligt forskaren Nabil Mouline, Saudiarabien, trots myndigheternas brutala ansträngningar att kringgå religiös
extremism, kommer inte att kunna av-wahabisera landet eftersom Wahabi-kyrkan har visat sin obestridliga kapacitet
för anpassning. Wahabismens sida är därför långt ifrån på väg att vändas.
Anteckningar:
1. Ahmed Ibn Hajar Abu Tamy, Imam Muhammad Ibn Abd al-Wahhab: Hans Tro, Hans Reform. Utgiven av Ministeriet för
Islamiska Affärer, Waqfs, Call and Orientation, Saudiarabien, 2000, s. 114.
2. Mirani Moulay Rachid, Den Konfenssionella Konfliktens Geopolitik i Mellanöstern: Wahhabismen och tolv-shiitisk
islam Université Bordeaux IV, 2014, sid. 146.
3. Nabil Mouline, Islams präster – Politisk myndighet och politisk makt i Saudiarabien, 1800-2000-talet
(Les clercs de lislam Autorité politique et pouvoir politique en Arabie Saoudite, XVIIIe XXIe siècle), 2011,
sid. 66.
4. Rigoulet-Roze David, ”Shiiterna i den saudiarabiska provinsen Hasa: En strategisk ”nationell ”minoritet i
hjärtat av regionala etno-konfessionella problem”, Heterodote, 2009/2 (No. 133), sid. 180-135.
5. Olivier Da Lage, Saudiarabiens Geopolitik, Complexe Editions, 1996, sid. 35.
6. Hamadi Redisi, En historia av Wahhabism – Hur Sektarian Islam blev Islam, Edition du Seuil, 2007, s. 15.
7. Sabrina Mervin & Nabil Mouline, Politiska Islam – Strömmar, Läror och Ideologier, CNRS Editions, 2017, sid. 70.
8. Sabrina Mervin & Nabil Mouline, op. cit., sid. 49.
Malik Bezouh är utbildad fysiker, specialist på frågor om islam i Frankrike, dess sociala representationer i det
franska samhället och de historiska processerna vid uppkomst av islamismens framväxt. Han är författare till Det
Arabiska Muslimska samvetets kris för stiftelsen för Politisk innovation (Fondapol) och Frankrike-Islam:
Sammandrabbningen. Vår historia, från korståget till idag (Plon, september 2015).
