Umm Zakiyyah

”Då slog hon mig.”

”Jag kommer ihåg när jag tittade på tv som barn” berättade min vän för mig, ”och det var ett bröllop scen på tv,
och jag blev upphetsad så jag pekade på skärmen och sa: ’Titta, mamma! De ska gifta sig.’ Då slog hon mig.”

I min väns kultur är sex ett så tabubelagt ämne att även omnämnandet av äktenskapet ogillas stark, särskilt bland
flickor.

”Så det är otänkbart att säga att du vill gifta dig” sade hon, med bitter sarkasm i hennes ton. ”I mitt land, en
bra tjej vill aldrig gifta sig.”

Min vän, dotter till muslimska invandrare till Amerika, skakade på huvudet, tydligt förvånad över en kultur till
vilket hon var ansluten genom blod, men så långt ifrån i sitt hjärta och sinne att hon hade svårt att acceptera att
det hade något att göra med henne. ”Det är sorgligt” sade hon. ”Det är verkligen sorgligt.”

Asexuella ”Goda” muslimer

Många muslimer skulle se min väns kultur som ”bakåtsträvande” och ”icke-islamisk” med hänvisning till hur den ser
på kvinnor och äktenskap, och jag kan inte säga att jag inte håller med. Men hur är det med vår egen syn på
äktenskap och intimitet när det kommer till våra döttrar och andra muslimska ungdomar?

Även i väst, många muslimska föräldrar kryper undan vid tanken på att diskutera intimitet med sina barn, i
synnerhet med sina döttrar, trots att samma ”barn” sitter framför sensuella annonser, tittar på sexuellt innehåll
på tv (och i tv-spel) och lyssnar på musik som lämnar väldigt lite åt fantasin.

Vad mer är att många av dessa muslimska ungdomar delta i offentliga (eller icke-muslimska) skolor där frågan om sex
inte är alls borta från den manlig-kvinnlig social interaktion och där i läroplanen ingår regelbundet frågan om sex
(och är inte begränsad till heterosexualitet).

Tyvärr, är det budskapet som många muslimska ungdomar får från denna förvirrande tillvaro att i ”muslimska
kulturen” att vara en ”god människa” betyder att vara asexuell, inte bara i den mån att du inte har fysiska begär,
men att låtsas att ingen annan har det, inte ens sina egna föräldrar som råkar vara gifta med barn.

Således, i många muslimska ungdomars medvetande, blir äktenskapet en nonchalant ”plikt” man kommer att uppfylla
”när man blir stor”, och sexuell lust eller nöje spelar liten eller ingen roll i föreningen.

Muslimska ungdomars dubbla liv

”Jag kan lika gärna ha roligt nu” sade en muslimsk tjej till försvar för sitt syndiga liv med en icke-muslimsk
pojkvän. ”Jag kommer inte att ha det när jag gifter mig.”

När jag frågar muslimska ungdomar varför de antar att de inte kommer att ha det roligt efter äktenskapet, många
säger att deras föräldrar inte bryr sig om kompatibla partner för dem och att deras föräldrar bara kommer att gifta
dem bort till någon med pengar och status, även om de inte ens dras till varandra.

”Men kan inte du bara säga nej?” Frågar jag.

”Inte riktigt” sade en ung kvinna. ”För om du gör det, kommer det att orsaka så många problem i familjen att det
inte är värt det. Jag accepterar redan att jag inte kommer att ha något att säga om vem jag kommer att gifta mig
med, så jag inte ens tänker på det.”

Inte överraskande att denna unga kvinna har valt den ”dubbla liv” kulturen som följer den asexuella ”god muslims”
kultur på hemmaplan, och den öppna blandningen utanför hemmet (som ingår att ha en hemlig pojkvän hon hoppas hennes
föräldrar aldrig kommer att veta om).

”Vi behöver inte längre äktenskapet”

”I dag behöver vi inte oroa oss för att änkor och frånskilda kvinnor inte ska kunna gifta sig” berättade en kvinna.
”De har arbetsmöjligheter och ett socialt välfärdssystem som tar hand om dem.” Kvinnan hade varit gifta i mer än
tjugo år och levde ett bekvämt liv som hemmafru till en man som hon älskade innerligt. ”Polygami tillhör det
förflutna, när det inte fanns några alternativ för ensamstående kvinnor” sade hon. ”Vi behöver inte det längre.”

När jag hör uttalanden som dessa (som jag gör ofta) undrar jag vad kvinnan skulle tycka om hennes man meddelade
henne att han kommer inte att tillbringa mer tid med henne (känslomässigt eller intimt) och att han bara kommer att
skicka henne pengar och se till att hennes räkningar betalades.

”I dag behöver vi inte oroa oss för att göra våra fruar lyckliga” skulle han kunna säga. ”De har TV och internet
för att roa sig. Äktenskaplig intimitet tillhör det förflutna, när det inte fanns några andra alternativ för gifta
kvinnor” skulle han kunna argumentera. ”Vi behöver inte det längre.”

Är våra behov mindre än djurens?

Det är ganska häpnadsväckande att höra argument om varför ungdomar och frånskilda kvinnor ska få uppfyllelse i
andra saker än i äktenskap som om tillfredsställelse i världsliga prestationer på något sätt utesluter
tillfredsställande i den äktenskapliga relationen. Och ironiskt nog, dessa argument brukar komma från män och
kvinnor som själva är gifta. Detta väcker fråga, vad är det som egentligen händer här?

Tror vi verkligen på att genom att skapa asexuella hemmiljöer för våra döttrar och andra ungdomar kommer deras
naturliga önskningar på något sätt att försvinna, och att de kommer att kunna nu fokusera på ”viktigare” saker?

Tror vi verkligen på att genom att ge mat, kläder och tak över huvudet till änkor och skilda kvinnor är alla deras
behov i livet uppfyllda, och att de kan leva bortvända från interaktion med det motsatta könet, för alltid?

Otroligt nog, även aktivister för djurens rättigheter fördömer sådant tänkande om hundar, katter och vilda djur. Hur
kan en människa, än mindre en muslim, föreslå en sådan livsstil för en medmänniska, speciellt när det är en
livsstil de inte accepterar för sig själva?

Vill muslimska flickor inte ha sex?

”Pojkar har behov” säger föräldrar ofta, och den underliggande innebörden är att vi ska blunda och vända åt andra
hållet när pojkar uppfyller dem (även om de inte är gifta). Kanske är denna typ av tänkande skälet till att i vissa
religiösa kretsar, ses det som brådskande att betraktas som ”giftasmogen” och frånskilda män gifts bort så fort som
möjligt, medan unga vuxna flickor och frånskilda kvinnor behöver bara bli ”distraherad” och försörjd.

Inte överraskande, är tanken att muslimska flickor inte har (eller borde inte ha) egna sexuella behov vanligast i
kvinnofientliga samhällen (och familjer) där en kvinna inte ses som en hel människa med individuella behov och egna
önskningar. Hon ses snarare som en handelsvara som ska ”ges bort” när en giftasmogen man vill ha ”något” för att
uppfylla sina behov. Och om ingen giftasmogen man inte behöver flickans ”tjänster”, då har hon inte något ”behov”
att gifta sig.

Mitt hjärta värker när jag träffar sådana situationer under mina rådgivningssamtal med muslimska ungdomar och
frånskilda kvinnor som kämpar mot kulturella tänkesätt som dessa (även i USA), och jag undrar hur något så vackert
som äktenskaplig intimitet har reducerats till något så ”otänkbart”? Hur kommer det sig att bara nämna beundran för
denna relation kan leda till att en tjej blir örfilad, av samma kvinna som födde henne som ett resultat av
äktenskaplig intimitet?