Oren Ziv – +972 Magazine

 

Lördagen den 26 april stod hundratals demonstranter i centrala Tel Aviv tillsammans i fullständig tystnad och höll porträtt av barn från Gaza som har dödats sedan Israel bröt vapenvilan den 18 mars. Vakan sammanföll med de veckovisa protesterna mot regeringen, och när tusentals människor tog sig till de planerade demonstrationerna vid Gisslatorget och Beginbron passerade de den tysta uppvisningen.

Vissa människor stannade och kom närmare – först då insåg de att bilderna var av palestinska barn. Andra kände redan igen uppvisningen från tidigare veckor. Några demonstranter lade undan sina israeliska flaggor och anslöt sig till vakan, som inte innehöll slagord eller skyltar. Två kvinnor stannade framför demonstranterna, tårade i ögonen och omfamnade varandra.

Vid första anblicken verkar den tysta uppvisningen av foton – en enkel handling för att skapa utrymme för att sörja Gazas barn – oansenlig. Men mot bakgrund av den israeliska allmänhetens allmänna likgiltighet inför förstörelsen av Gaza har dessa vakor, som har hållits sedan den 22 mars, lyckats börja spräcka apatins mur.

De sticker också ut mot bakgrund av en nästan total frånvaro av bilder från Gaza i israeliska medier och det offentliga rummet under det senaste ett och ett halvt året. Förra året satte aktivister då och då upp flygblad med dödade Gazaborna runt om i Tel Aviv under parollen ”Vi måste motstå folkmordet i Gaza”. Men sådana affischer revs snabbt ner.

Idén till dessa tysta protester tog form bland flera aktivister i Tel Aviv som var förskräckta över omfattningen av död och förstörelse efter att Israel förnyat sitt angrepp på Gaza i mars: bara under de första tio dagarna dödades minst 322 barn.

”Det började spontant”, sa Amit Shilo, en av arrangörerna av vakan. ”Det var en fruktansvärd och hjärtskärande vecka när Israel bröt vapenvilan. Min vän Alma Beck publicerade en artikel med ett av de [hundratals avlidna Gazabornas] barn, och jag skrev till henne: ’Låt oss ta deras bilder till lördagskvällens protest.’”

De två tryckte 40 svartvita foton hemma från Daily File, ett oberoende initiativ som drivs av israeliska volontärer för att sammanställa data och dokumentära bevis om Israels krig mot Gaza och ockupationen av Västbanken. ”Vi trodde att det bara skulle vara fem stycken som stod i tio minuter tills någon attackerade oss och vi gick hem – men dussintals dök upp”, berättade Shilo för +972.

Sedan den första vakan har de hållit ytterligare fyra vid lördagskvällens protester i centrala Tel Aviv. Uppvisningen inspirerade liknande aktioner i Kafr Qasim, Jaffa, Haifa, Karkur och Tel Avivs universitet, samt vid Yad Vashem på Förintelsedagen. Vid en antikrigsprotest i Tel Aviv organiserad av den judisk-arabiska rörelsen Standing Together förbjöd polisen initialt uppvisningen men backade senare; till slut höll tusentals upp bilder av barn i Gaza.

Den senaste spridningen av sådana aktioner sker inte i ett politiskt vakuum. Från regeringens beslut att bryta vapenvilan och torpedera en gisslanuppgörelse, till tusentals soldater som protesterar mot armépolitik eller vägrar att infinna sig för reservtjänstgöring, förlorar kriget sin legitimitet i Israel – och tvingar äntligen fler israeler att erkänna de grymheter som utförs i Gaza.

 

”En enkel sanning som talar för sig själv”

Sedan krigets början har det funnits en minoritet av israeliska judiska aktivister som har protesterat mot det. För sitt offentliga motstånd mot dödandet, förstörelsen och svälten av Gaza har många attackerats eller arresterats. Även nu, i Jerusalem och Haifa, skingrar polisen ofta protester, griper demonstranter och konfiskerar skyltar. Nyligen sanktionerade universitetet i Haifa studentavdelningen av Standing Together för att ha anordnat en fotovisning, och i Be’er Sheva ryckte högeraktivister till sig och rev sönder foton av barn i Gaza.

Ändå verkar dessa tysta sorgeuppvisningar i allmänhet framkalla en annan reaktion från den israeliska allmänheten än typiska vänsterdemonstrationer. ”Jag tror att vi på något sätt bröt oss ur den vanliga mallen”, förklarade Shilo. ”Det finns en enkel sanning här som talar för sig själv. Vi har dödat så många barn – det är svårt att argumentera mot det.” Människor anländer ofta arga till evenemanget, men sedan stannar de upp, står stilla och blir tysta. ”Tystnad är makt. Och det faktum att det inte [organiseras av] någon specifik organisation – människor blir verkligen rörda av det.” Förutom en incident för ungefär två veckor sedan, när några deltagare i fotovisningen attackerades i slutet av en protest på Begin Street, har inga våldsamma reaktioner registrerats.

I Jaffa, där det finns en stor palestinsk gemenskap, får vakan ofta en mycket mer personlig betydelse. ”Jag såg den första aktionen i Tel Aviv och kände att den skulle passa Jaffa också. Det var den enda aktionen som skulle ge legitimitet åt den smärta vi upplever: att gråta, att vara ledsna”, berättade Inas Osrouf Abu-Saif för +972. I två veckor organiserade hon en daglig vaka på en av Jaffas huvudgator, nu har de skalat ner till en gång i veckan.

Många av Jaffas palestinska invånare, inklusive Abu-Saif, har släktingar i Gaza. ”Min familj, på båda sidor, bombades – vi förlorade kontakten med dem”, sa hon. ”En kvinna fick besked om att hennes familj var under attack medan vi stod tillsammans och höll bilderna.”

Responsen i Jaffa är till stor del stödjande. ”Bilar som passerade fortsatte att cirkla tillbaka för att visa att de var en del av [demonstrationen]. Vi fick många blickar som sa ’Vi är med er’, men folk var rädda för att gå ut. Den normalt sett livliga platsen blev tyst och lugn”, sa Abu-Saif. Hon betonade också att aktionen resonerade med palestinier på Västbanken och i Gaza. ”Vi fick meddelanden som bad oss ​​att fortsätta höja våra röster.”

Vissa palestinier som vill delta i vakorna har avstått från att göra det av rädsla för att de ska bli fotograferade av hemlig polis eller rapporterade till sina arbetsgivare. ”Mödrar berättade för mig att de fick mejl från sina arbetsplatser som varnar för att om de deltar i någon form av uttalande kommer de att bli avskedade”, sa Abu-Saif. ”Men vi fortsätter – de som inte kan stå med oss ​​skickar meddelanden eller står i närheten.”

 

Att tvinga fram frågan

Även om det är troligt att många av de regeringskritiska demonstranterna redan var medvetna om massakrerna i Gaza, var det tydligt vid lördagens aktion i Tel Aviv att detta var första gången de verkligen såg offren – och kanske började förstå omfattningen av fasan.

En man, som identifierade sig som reservsoldat, sa att han skulle infinna sig till tjänst nästa dag men hade beslutat att vägra efter att ha sett uppvisningen. Ibland bad förbipasserande om foton och deltog i uppvisningen. ”I den första aktionen såg jag verkligen samtal utspela sig. Folk blev ganska förvånade, eller så föll deras rättfärdigande [för kriget] bara samman”, sa Shilo.

Några av de mer högljudda gisslanfamiljerna har uttryckligen uttryckt sitt ogillande av vakorna. Yehuda Cohen, far till den kidnappade soldaten Nimrod och en ledande figur i antikrigsprotesterna i Tel Aviv, talade till fotovisningen i sitt lördagstal: ”Detta är en protest för frigivningen av gisslan. Alla som vill hjälpa till är välkomna, men för gisslan. Denna protest är inte till för att ’avsluta ockupationen’ eller för palestinska barn, bara för gisslan som sitter i Gazas tunnlar.”

För arrangörerna har fotovisningarna utlöst en smärtsam insikt om att den israeliska allmänheten inte kommer att inse omoralen i att döda över 15 000 barn på egen hand – de måste gå ut på gatorna och påminna dem. ”Vi lever alla våra liv; jag sitter på stranden före protesten”, sa Shilo. ”Det är inte så att det deprimerar mig att jag måste påminna folk. Det som skulle bryta ner mig är om jag var tvungen att argumentera för att det helt enkelt inte finns någon rättfärdigande för att döda barn. Det är en slags lättnad att vi kan prata om det, men också sorgligt att jag var redo att bli misshandlad för det.”

Påfallande frånvarande från bilderna som hålls vid dessa vakor är de palestinska fäderna, mödrarna och andra vuxna släktingar som också dödades i israeliska attacker – ibland utplånades hela familjer i ett enda angrepp.

I en nyligen genomförd undersökning av NPR dokumenterade journalister 132 medlemmar av familjen Abu Naser som dödades i oktober 2024 när Israel inledde en attack mot ett bostadshus i Beit Lahia, ett av de dödligaste under krigets gång. Mer än 40 procent av de döda var barn, där det yngsta offret var ett sex månader gammalt barn vid namn Sham, och tio kärnfamiljer raderades från folkbokföringsregistret.

NPR tog det exempellösa steget att publicera projektet med en hebreisk översättning, till synes med hopp om att denna viktiga dokumentation också skulle nå den israeliska allmänheten. Liksom de som innehar bilderna hoppas även de kunna utmana den israeliska regeringens och medias tystande, självcensur och förnekelse. Men så länge kriget fortsätter kommer deras arbete att förbli ofullständigt.

 

En version av denna artikel publicerades först på hebreiska på Local Call. Läs den här.

 

Original text: ‘We’ve killed so many children — it’s hard to argue with that’