Eduardo J. Padial – Cemyri
Arvet
Under den historiska andalusiska perioden finner vi att vissa vetenskaper når en speciell utveckling, som
också kan delas in i två huvudgrupper enligt konceptualiseringen av islamisk kultur, ”antika vetenskaper”
och ”Islamisk vetenskap.”
Islamisk vetenskap avser Din, Ibada och Fiqh (teoretisk innehåll, praxis och regler) samt de relaterade
till arabisk språkvetenskap, inom den senare kan också placera vetenskapen om siffrorna, delvis omvandlad
från den judiska kabala.
Antika vetenskaper är de som ärvdes från den hellenistiska, hinduiska, persiska och även den kinesiska
kulturen som i den islamiska eran genomgår en stor förändring i sina metoder och går från att vara
spekulativ vetenskap till helt empirisk. Dessa vetenskaper omfattar de exakta vetenskaperna, fysisk och
naturlig, medicin, mekanik och filosofi, de kallas falsafa och har ett unikt innehåll.
Till detta arv bör vi lägga till tre nya discipliner, som även om de fanns sedan tidigare, de uppnår
vetenskaplig kategori under denna period, nämligen Historien, som Ibn Khaldun omvandlade från gamla
krönikors berättelser eller lovtal till ett akademiskt ämne. De resandes beskrivningar blir inte längre
personliga resors berättelser och förvärvar istället en position som historiska geografiska fördrag med
författare som Al Idridsi och Ibn Battuta. Och slutligen musiken som integreras i matematiska vetenskaper
där den befann sig fram till nästan våra dagar. Märklig nog överförs denna uppdelning till europeiska
universitet där dessa gamla vetenskaper motsvarar Quatrivium, medan de så kallade Islams vetenskaper än
idag i motsvarar Trivium inom islamiska universitet.
Vi kan, utan tvekan, citera hur många författare som publicerade sina skrifter på arabiska i al Andalus,
enligt författarregister som nyligen publicerades i ”Library of Andalus” (1) är antalet närmare 2500,
varav drygt femhundra vara forskare och cirka två tusen var författare. Det är uppenbart att
språkkunskaper och andra vetenskaper i islam var grundnivån för den utbildade muslim, därifrån de som
kände sig kallade att fortsätta med forskning gjorde det genom utbildning i ”Antika vetenskaper”, därför
är de mindre i antal, men bland de förstnämnda fanns det många härskare, som i dessa dagar brukade vara
välutbildade och inte som i dag där de flesta är fakirer (advokater), eller korrupta affärsmän. Det är
inte så att det inte fanns tidigare, skillnaden var andelen och deras syfte. Jag kommer att nämna ett
sjuttiotal för denna analys och ungefär tio till som inte hade andalusiskt ursprung som referens till
österlandet.
Den vetenskapliga produktionen i den andalusiska perioden är enorm, man kan undra om det verkligen finns
någon annan period som var så produktiv i historian och dess enorma konsekvenser inom alla områden. I
Spanien, den så kallade gyllene sekel, är full av stora personligheter som var konvertiter och muslimer i
det dolda, och i Europa kan vi betrakta Renässansen och den vetenskapliga återhämtningen som en följd av
denna period och den efterföljande diasporan som orsakades av flykten och utvisningen av judar och morer
till territorier, som vi inte får glömma var de flesta spanska.
För att analysera det kommer vi att dela upp den i fyra perioder, före Cordoba kalifatet, främst
Jundishapur och Bagdad, sedan Kalifatets och Taifa rikenas period, därefter Nasri perioden och slutligen
diasporan.
Vid denna tid och som ett resultat av kraven från Fiqh uppstår yrken som krävde god teoretisk utbildning
för dess utveckling, några v dessa framträdande yrken var:
– Faradi: Arvs utdelare. Det krävdes komplexa beräkningar för att dela ut arvet till följd av olika
behandling av män och kvinnor i enlighet med deras ansvar för kostnaderna, samt de rikliga och komplexa
relationerna i familjer med många medlemmar.
– Sahib al Qibla: Ett yrke relaterade till miqat, bestämmelse av riktning mot Mecka. Man behövde ha
kunskaper om astronomi och geometri för att bestämma riktningen från var som helst på jordens yta, de var
avgörande för etablering av nya moskéer.
– Alarife: Konstruktör, eller rätt sagt arkitekt, eftersom det var en person med teknisk kunskap för
beräkning och realisering av byggnader. Hans matematiska kunskaper nådde även till fraktalerna, vars
grafiska beräkning kan vi se i mosaikerna som finns i flera byggnader.
– Alamin: Marknadsinspektör som ansvarade för både produktkvalitet och noggrannheten hos de vägda
kvantiteter eller andra mått som användes.
– Qaid: Borgmästare (al qaid) som hade under sitt ansvar medborgarnas samexistens.
– Qaadi (faqih): Domare, en expert på fiqh. Många av deras fatwa (råd) var mycket spridda och samlingar av
dem publicerades och bildade det vi idag kallar rättspraxis.
Vi måste också lyfta fram vissa publicerade verk som var grundläggande under dessa perioder:
– Gaya: Encyklopedi om sabeernas kunskap.
– Korsboken: Astrologisk avhandling av iberiskt ursprung. Den kommer från perioden innan den muslimska
tiden och omarbetades under 1000-talet av Ubayd Allah.
– Kitab al Asrar: Bok om maskinteknik av den andalusiska författaren Ibn Jalaf al Muradi
– Sinhind: Den stora avhandlingen av indisk astronomi som samlade alla astronomiska kunskaper i den
indiska subkontinenten och som översattes för första gången av Muhammad al Fazari. I dess innehåll finns
tabeller med solen, månen och de fem kända planeternas position. Mohammed Al Khwarizmi samarbetade också
i omarbetandet av denna text.
– Al Istikmal: Stor andalusisk samling av matematik, geometri, astronomi och talteori, den spred österut
den nya andalusiska matematiken. Dess officiella författare är Emir Mutaman son till Al Muqtadir
(1047-1081).
– Kitab al Tabakat al umman: Universell historia om den tidens vetenskap, dess författare är Said de
Toledo (1029-1070)
– Al Qanun al Masudi: Dess författare är Biruni.
– Al Ziy al Kamil: Författaren är ibn al Haim och formulerades på Jabir ibn Aflahs utveckling av den nya
trigonometrin.
– Islah al Majisti: Jabir ibn Aflahs nya trigonometri. Det spred sig allmänt i den muslimska världen. Det
var översatt till latin.
– Al Qanun fi-l Tibb, medicinskt kompendium skriven av Ibn Sina, Den var den tidens ultimata uttryck i
orientalisk medicin som bygger på hellenistisk medicin. Det inspirerade många i Al Andalus som snart
utvecklade den, inte utan kontroverser. Hans verk brändes offentligt i Cordoba.
– Kitab al Jawass, Sammansättning av det medicinska systemet baserade på Hippokrates och Galenos bidrag
och utökade med alla muslimska framsteg under den tiden.
– Kitab till Mujarrabat, en absolut innovativ samling av journaler, den blev en referenskälla i Europa och
österlandet under lång tid. Avenzoar är författaren till denna och den tidigare nämnda boken.
– Al Zahrawis Tasrif är en avhandling om medicin, men framförallt om kirurgin.
– Risala fi ilm al zilal, ett verk om skuggornas vetenskap som är en avhandling om gnomonisk astronomi.
Författaren, ibn al Raqqam föddes i Murcia och flyttade senare till Bujia i Tunis där han skrev Risala.
– Den florentinska avhandlingen är en samling gjord av Rabicaq (Rabbi Ishaq ibn Sid) i Toledo omkring
1270 som innehåller många andalusiska böcker:
Kitab al asrar skriven av ibn Jalad al Muad eller Ahmad Ibn Saffar
Sfärisk trigonometri av Ibn Muad.
Strålprojektions avhandling av Ibn Muad
Hydrauliska hjul och kvarnars bok
Speglarnas avhandling av ibn Haytham
En skrift om koniska delar av ibn Haytham
Speglarnas avhandling som tillskrivs Euklides
Voynich manuskript, den enda medeltida kodex som man inte kunnat översätta eftersom den är skriven på ett
ökänt språk, även om nyligen en professor vid Oxfords universitet påstår att de har identifierat flera
ord på arabiska, vilket innebär att det handlar om krypterad arabiska. Det är främst en avhandling om
botanik och illustrerad farmakologi.
Perioden före Cordoba (650 – 900)
Ett bra exempel som illustrerar den första perioden finns i medlemmarna av Ibn Qurra-familjen. Thabit ibn
Qurra kom från Harran, sabéernas huvudstad, där många forskare kom att bosätta sig från de stängda
skolorna i den hellenistiska världen, såsom Alexandria, Edessa eller själva Aten.
Harráns sabéerna följde en religion baserade på planeternas rörelse och talismaner. Den grekiska
konceptutveckling (Aten) och den hellenistiska Egyptens (Alexandria) kunskap om beräkning förenades i
sabéernas försök att kontrollera deras kunskap om planeternas rörelser vilket gav upphov till de första
beräkningarna av himmelns mekanik, det är vad vi finner i ibn Qurras verk ”Gaya” och som fick Harran att
blomstra som ett centrum för kultur. Det är i denna miljö Thabit ibn Qurra växer, han arbetar med
översättningar av texter som kommer till Harran och på så sätt blir han bekant och kunnig inom många ämnen
samtidigt som han utvecklar dem och gör framsteg. Bland hans egna verk finns en avhandling om vänliga tal
och en ny definition av koner.
Hans son Sinan ibn Thabit ibn Qurra fortsätter hans arbete och flyttar till Jundishapur där han höjer sin
kompetensnivå, och det är hans son Ibrahim ibn Sinan ibn Thabit ibn Qurra som slutligen flyttar till
Bagdad till den nyinrättade Bayt al Hikma, där han utvecklade sitt forskningsarbete, huvudsakligen inom
matematik och löser problem som konens kvadratur och till och med en teori om Trepidation.
Det viktiga med denna familj är att deras anhängare i Al Andalus, Toledo och Madrid skolor, bygger sin
utveckling utifrån deras teorier, som även om de är nya, bygger de på kunskap från den hellenistiska
världen lika mycket som från det indiska och kinesiska kulturen. De utvecklas i Toledo och Madrid under
900 och 1000-talet och blir grunden till den europeiska vetenskapen fram till 1600-talet. Ett konkret
exempel är astrolabiet som utvecklades i öst och blev ett utbredd och använd instrument. I sin
orientaliska form hade det ett problem, den var beroende av latitud för dess användning och det är just i
al Andalus där man utvecklar den till ett universellt instrument oberoende av latitud, där man kände den
som azafe och även universell laminae.
En annan annorlunda teknisk fråga är, till exempel, Damaskus stål. Stål är legeringar av järn och kol i
variabla proportioner, framställning av baslegeringen (wootz) utvecklades i Kina men detta stål hade ett
problem, på grund av dess höga kolhalt var den mycket bräcklig och lösningen fanns i Damaskus där Jabir
ibn Hayan arbetade. Ibn Hayan var alkemist och utvecklade metoden med varmsmide och anlöpning som gav
stålen dess exceptionella mekaniska egenskaper och omvandla wootz till Khar sini (Kinesiskt skägg).
Ganska nyligen har man kunnat fastställa och till och med reproducera den metod som användes och som har
lett till att först återanvända en teknik som gör det möjligt att tillverka stål så som man gjorde i al
Andalus smedjor (3) och för det andra socio-historiska bevis på att historien om Tizona svärd som den
legendariske legosoldat, känd genom dikten som bär hans namn och vars författare är Uaqqasi (4), inte
togs ifrån den marockanska emiren Búcar men den tillverkades i Sevilla, liksom många andra kända svärd,
inklusive de som togs från ”Saracenerna i Poitiers (!?)”. Det är viktigt att skriva om historien i
enlighet med det som verkligen hände av två skäl, först för att det är fakta och för det andra eftersom
länge har man tagit bort från Spaniens historia fakta som är relaterade till muslimerna, till den grad
att man har nästan tömt den.
Vem känner till Abbas ibn Firnas? En man född i Ronda sex hundra år före da Vinci och som utvecklade i
Cordoba mycket mer vetenskap och teknik än vad hans mest kända alter ego senare kunde skissa.
Abbas ibn Firnas (5) föddes i Ronda omkring år 800 av den kristna eran och dog år 887 i Cordoba. Han var
långlivade och tjänstgjorde för tre på varandra följande emirer. Han var en stor poet känd över hela den
muslimska världen. Han tillverkade klockor och olika astronomiska instrument som armillarsfärer och till
och med ett fantastiskt planetarium. Men bland de många av hans kända uppfinningar finns en som gav honom
äran av att vara den första flygare. Vi vet vi inte exakt flygsträckan men det måste ha varit ganska lång
eftersom det finns vittnesmål från bönder som argumenterade över vad var det för varelse. Tyvärr
landningen blev inte lyckad, men hans silkes paraglider gjorde det möjligt för honom att förverkliga en
dröm. Men ännu viktigare är hans arbete med glas och kristall, han utvecklade kristallens kemi och dess
storlek, han byggde optiska linser och även hans planetarium var tillverkade av glas. Det sägs att
Al-Gazali, när han såg att piraten Abu Hafs hade synproblem, gav honom som gåva en ”läs sten” från Ibn
Firnas. Dessa ”stenar” är desamma som man ser i filmen ”I Rosens namn”, kallade ”oculi di vitro in
capsula” som användes av William av Baskerville, troligen en gåva från Roger Bacon, båda franciskanerna.
Han är också känd som en stor expert på Sind Hind, den indiska avhandlingen om astronomi översatt i
Jundishapur.
Qanat är en teknik för att fånga och avlägsna vatten som härrör från öster och nådde den iberiska halvön
under romartiden. Där fick det stor betydelse och utvecklades vidare till den punkt att Madrids grundande
och ortnamn, som grundades av Emir Muhammed (852 -886) som en gränspost i Toledos nordliga område, beror
just på att dessa vattenmassor som grävdes horisontellt och som matade fontänerna. Senare Ubayd Allah ibn
Yunus al muhandis skulle ta denna teknik till Marrakech, varifrån den spred sig genom öknen, där man
kände det under det arabiska namnet jattaras.
En annan viktig referens är i Said el Bagdadí som introducerade Lantbruksvetenskap och är författare till
Cordoba-kalendern och en avhandling om farmakologi. Cordoba-kalendern, baserade på årliga
jordbruksuppgifter, påminner mycket om kalendrarna i trä som man hittat i Norge, från normandernas tid.
Andra vetenskapsmän från den tiden är:
Geber Ibn Hayán, Jabir (721-815) Iransk expert på destillationer. Alfarganus Ibn Kathir al Fargani (-833)
Uzbek, astronom.
Ibn Musa al Juarismi (780-850) Khorasan, matematiker.
Ziryab, Abu Al Hasan (788-858) Bagdad Cordoba, musiker.
Ibn Firnas, Abu Al Qasim Abbas (810-887) Rundi, Cordoba
Tabit ibn Qurra (830-901) Harrán
Rhazés Ibn Zaqariya al Razi (865-925) Iransk läkare och kemist.
Al Sabi al batani Harrani (850-929) känd som Albatenius, matematiker och astronom.
Sinan ibn Thabit ibn Qurra (ca 880 – 943) Jundishapur
Ibrahim ibn Sinan ibn Thabit ibn Qurra (908-946) Bagdad
Ahmad Al Razi (888-955) Historiker från Cordoba
Ibn al Qasim, (908-964) Alkemist Córdoba
Abu Abd Allah Ibn Abdun al Jabali (923-976) Lantmätare från Córdoba
Abu al Hasan Arib ibn Said till Katia al Qurtubí (910-981), läkare från Cordoba
Sulayman Ibn Yulyul (944-995), läkare från Córdoba
Abu al Wafa Buzyaní (940-998) Khorasan, matematiker och trigonometriker.
Andra perioden (900 – 1150)
Den andra periodens viktigaste område är omarbetningen av kunskap från öst och i många fall en process för
att skapa nya teorier och svar på tidigare hypoteser. Oavsett hur mycket inkvisitionen (6) tryckte på om
att den europeiska kulturen är kristen från dess djupaste rötter, måste vi påminna den om att för att
kontrollera Vatikanens ekonomi, liksom alla andra i Europa, använder man numeriska siffror som har sitt
ursprung i al Andalus. Det är samma siffror som barn lär sig i skolan, där de också lär sig de
grundläggande aritmetiska operationerna som också hade sin början i Al Andalus, speciellt i Cordoba
utformade av Ahmad Ibn Saffar.
Det finns två tydliga grupper av astronomer, den ena i Madrid runt Maslama och den andra i Toledo kring
Azarquiel.
I Maslamas skola finns det forskare vars kärna formas av: Ibn al Attar, Ibn al Jayyat, Ibn al Layt, Ibn
Bargut, Ibn Saffar, Ibn Hajj al Tujibí, Ibn Khaldun, Ibn Sahr, Ibn al Jallab, Al Kirmani, Al Qurasí, Al
Saraqustí och Al Zahrawí.
Denna skola betonade geometrin och aritmetikens viktiga utveckling under 900-talet med verk som Caid Saids
Tabaqat och många andra som trots att de flesta gått förlorat, hade ett stort inflytande på matematiker
och astronomer under 1000-talet, framförallt hos vetenskapskunniga emirer som Al Mutaman. Nyligen har man
börjat återställa många delar av dessa böcker som ingår i texter av judiska forskare. Det är uppenbart
att det behövs en forskningsinsats kring dessa frågor eftersom 90 % av det som finns idag kvarstår att
översättas och studeras.
Ahmad Ibn Saffar tillhörde Maslama skolan och är känd som författare till en avhandling om astrolabiet,
även om den senaste forskningen tyder på att med stor sannolikhet är han författaren till Kitab al Asrar
och hans tidiga relation med Gerbert av Aurillac som var i Sevilla och Cordoba under åren 996 och 997 där
han kom i kontakt och tog med sig systemet med dagens västerländska siffror, inklusive positionssystemet
och noll, siffror som var annorlunda än de arabiska siffror och kända i arabvärlden som andalusiska, och i
den historiska förfalsknings värld som Maghrebiernas, de är det i den västerländska meningen av ordet,
men inte i den nordafrikanska meningen med vilken man presenterar dem.
Det verkar också som att den ursprungliga arabiska versionen av Ptolemaios Geographia som översattes i
Ripoll klostret under 900-talet är också Ibn Saffars, som också var lärare till Abd Allah al Saraqusti.
Det finns en befintlig sekventiell relation mellan avhandlingen om astrolabiet som översattes var för sig
av Plato av Tivoli och Juan av Sevilla och Torquetum avhandling av Jabir Ibn Afflah.
I Toledo skolan finns, förutom Azarquiel, Said av Toledo, ibn al Haim, ibn al Adamí.
Ett fall som skulle kunna kallas för typisk för denna skola är Said av Toledo, för övrigt född i Almeria,
expert på Ibn Qurras teorier som han introducerade och utvecklade här. Här hittar vi också Ibn Zarqalluh
som i Toledo skriver främst astronomiavhandlingar, särskilt om konstruktion och användning av
observations instrument såsom astrolabium och några equatorium, han även publicerade positions tabeller
för stjärnor som ett resultat av observationer liksom teoretiska astronomiavhandlingar som tydligt
avvisar Ptolemaios modell och är mer avancerade än Sindhind.
Vi kan även säga att vid någon tidpunkt gör man en differentiering mellan astronomi och astrofysik.
Azarquiel började med att arbeta för Said i Toledo och Al Waqqasí och uppnådde enorma framsteg som gjorde
honom till en framstående medlem av Toledos grupp. Hans tabeller är direkta föregångarna till Alfonsinska
tabellerna som används i Europa fram till 1700-talet. Vid slutet av Al Mamuns regeringstid gick Azarquiel
till Cordoba och Waqqasí till Valencia där han utsågs Qaid av Cid och skrev Cantar de mio Cid (Sången
om min Cid).
En annan mycket väsentlig vetenskap i perioden är medicinen.
Abu Marwan Abd al Malik ibn Zuhr, morfar till Avenzoar, förvärvade det mesta av sin medicinska utbildning
vid Kairouan skola.
När han återvänder till Denia upprättar han ett slags dynasti av läkare som hade sitt sätte framförallt i
Sevilla genom Talavera (Toledo) och vars mest kända medlem är Avenzoar (Ibn Zuhr, Abu al Ala).
I Sevilla var Abu Al Alah läkare av Al Mutamid, som även kallade honom Agmat, där han var i exil, på grund
av sin frus sjukdom.
Han var officiell läkare av flera emirer, taifas och almorabitun, som Ali ibn Yusuf al Tasufin och Abd al
Mumin. Hans son Abu Bakr var Yakub al Mansurs läkare.
Denna familjs kännetecken, förutom att ha en specialiserad bibliotek och vara i sig en medicinsk skola där
alla dess medlemmar studerade och praktiserade, var deras förmåga att göra en diagnos, man skulle kunna
säga att de hade ett kliniskt öga, eftersom deras diagnos var precis, ibland efter en enkel observation
av patienten och dessutom var de mycket måttliga i sin användning av droger.
Abu Marwan tre grundläggande böcker är Iqtisad, Taysir och Jami. Den första är en avhandling om kroppens
estetik som sträcker sig från makeup till käkkirurgi, den andra boken handlar om läkemedel och dieter,
och den tredje försöker systematisera klinisk behandling med en komplett samling av fall och behandlings
exempel.
Ett barnbarn till Avenzoar, Umm Abi-bint Marwan, syster till al Hafid, utövade läkaryrket i Sevilla fram
till 1184, året då hennes arbete fortsatte med hennes dotter. Båda hade enligt ibn Sahl, en stor prestige
och rådfrågades av män, även om de huvudsakligen behandlade kvinnor.
Abu al Qasim Maslama ibn Ahmad al Mayriti al Hasab al Faradi (950- 1007) föddes i Madrid, han var
matematiker och astronom.
Ibn al Mosulí (1010) av egyptiskt ursprung var ögonläkare.
Abu al Qasim al Zahrawi (936-1013) läkare i Medina Azahra, Cordoba Abulcasis (7-1874). Al Nahrawi till
Zahrawi (7-1874). Abu al Qasim ibn Abbas (936-1013) Uqlidisi läkare (7-1824). Abd al Rahman ibn Ismail
ibn Badr (930-1015) Ingenjör och geometrispecialist i Cordoba, kom ursprungligen från Syrien.
Al Karayí (953-1029) matematiker och algebraspecialist från Bagdad.
Al Muhandis (5-1107), Ibn al Samh, Abu al Qasim (-1035) matematiker och astronom från Cordoba. Ahmad Ibn
Saffar (-1035) matematiker och astronom. Cordoba, Denia.
Ibn Jalaf al Muradi (980-1035) Astronom och maskintekniker (3-670).
Avicenna, Husain Ibn Abd al Allah ibn al Hasan Ali ibn Sinna (980-1037) ursprungligen från Afshana
(Uzbekistan). Läkare, matematiker och aristotelisk filosof.
Alhazen Abu Ali Al Hasan ibn al Haytham al-Basri (965-1040) Basra, Bagdad och Kairo. Matematiker,
astronom, ögonläkare, optiker.
Al Biruni, Abu Al Rayhan, Muhammad ibn Ahmad (973-1048) Persisk, matematiker, astronom och kartograf.
Ibn Hazm, Abu Mohammad (994-1064), mångfacetterad forskare från Córdoba – Huelva. Said ibn Ahmad ibn al
Rahman, Abu al Qasim (1029-1070), jurist och astronom från Almeria Toledo.
Ibn Wafid, Abu Al Mutarrif, läkare från Toledo
Ibn Hayyan, Abu Marwan (987-1076), historiker från Cordoba
Abu Al Abbas al Udri (-1085), geografer från Almeria
Ibn Muad, Muhammad (1013-1093), matematiker från Jaén
Abu Ubayd al Bakri (-1094), geograf från Huelva
Azarquiel eller ibn Zarqalluh, Abu Ishaq ibn Ibrahim Yahya ( -1100), astronom från Toledo.
Ibn Bassal (1050-1100), läkare verksam i Toledo och Sevilla
Abu al Khayr al Sayyar al Isbili (1050-1120), läkare och botaniker från Sevilla. Umar ibn Hajjaj
(1040-1120), agronom och läkare från Sevilla
Abu Jafar ibn Yusuf Ibn al Kammad (1060-1130), astronom från Cordoba
Omar Jayam (1048-1131) från Nishapur, Bukhara. Matematiker, algebra kunnig, astronom, filosof, poet.
Alguazir eller Abu LAllah Ibn Zuhr (1060-1131), läkare från Denia, Cordoba
Albuzale eller Umayya ibn Abu al Salt (1067-1134) från Denia. Mahdiya Ibn Husain Gorani (1040-1136) med
persiskt ursprung, ögonläkare, läkare och kirurg.
Avempace eller Abu Bakr ibn Bajja (1070-1139) från Zaragoza, astronom och musiker
Abu Abd Allah al Tignari (1070-1140), agronom och läkare från Tiñar, Granada
Abu Muhammad Jabir ibn Aflah, astronom och matematiker från Sevilla.
