Marco Carnelos – Middle East Eye

 

Utmärkande för västerländskt politiskt tänkande är dess häpnadsväckande förmåga att rättfärdiga och själv frikänna sig när västvärlden begår grymheter eller tolererar de som begås av allierade.

Denna attityd kombineras med en märklig tendens att överallt se fiender som påstås vara fast beslutna att förstöra frihet och demokrati.

Detta är inget nytt, det är varken en biprodukt av kalla krigets era eller efter det kalla kriget. Dess rötter går tillbaka tusentals år, åtminstone till de antika grekerna som stod inför perserna, och stämmer överens med Edward Saids iakttagelse att moderna samhällen tenderar att ”härleda en negativ känsla av sin identitet”. Med andra ord, de bekräftar och förstärker sig själva i jämförelse med andra samhällen som anses vara motsatta och underlägsna.

Till viss del är detta en binär distinktion som är ett resultat av det dikotomiska tänkande som ärvts från den aristoteliska filosofin, som fortsätter att forma västerländskt politiskt tänkande.

En ny politisk konstruktion som stöder detta tänkesätt är berättelsen om ”demokrati kontra autokrati” som oavbrutet främjas av Biden-administrationen, till den grad att den helt införlivades i USA:s nationella säkerhetsstrategi och vars grundläggande idéer omedelbart har accepterats av Washingtons förlorade och desorienterade europeiska allierade, uppenbarligen oförmögna att utveckla ett autonomt strategiskt tänkande kopplat till sina egna nationella intressen.

Denna berättelse ramar in Ryssland, Iran och Kina som de tre huvudsakliga autokratierna som hotar den USA-ledda regelbaserade världsordningen, som, oavsett hur många västerländska teoretiker som försöker framställa det som internationell rätt, faktiskt är något helt annat. Snarare skulle det träffande kunna sammanfattas med mottot: ”För mina vänner, allt, för mina fiender, lagen.”

Testfallen i den nya västerländska berättelsen är konflikterna i Ukraina och Gaza, förutom problem med Kina över Sydkinesiska havet, Taiwan och det senares imponerande tekniska prestationer.

 

Dystopiska vyer

För att få en verklig känsla av sådana dystopiska och problematiska åsikter behöver man bara läsa en ny artikel av historikern Niall Ferguson, en av de främsta samtida apologeterna för västerländsk imperialism.

I ett chockerande stycke på 2 000 ord med titeln ”Ukraina Needs Total Western Support – and so Does Israel” misslyckas Ferguson ens med att nämna de 30 000 palestinier som dödades i Gaza, och noterade att ”det kan ha blivit mycket mer blodsutgjutelse” om Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hade hörsammat sin försvarsministers uppmaning om en förebyggande attack mot Hizbollah i Libanon. Med andra ord bör vi vara tacksamma mot Netanyahu för att ha besparat ett större antal offer i Libanon mitt i det pågående blodbadet i Gaza.

Enligt detta synsätt är Ryssland, Hamas och Hizbollah (och möjliggöraren för de två sistnämnda, Iran), svurna fiender till den västerländska civilisationen. Kina är nästa. Och västerländska demokratier har inget ansvar för de nuvarande geopolitiska spänningarna, trots den flagranta dubbelmoral som uppvisas i alla större internationella kriser.

Ferguson sätter likhetstecken mellan Ukraina och Israel, när det senare, på grund av sin decennier långa ockupation av palestinsk mark, med rätta bör jämföras med Ryssland.

Den tyske politiska teoretikern Carl Schmitt har skrivit mycket om vän-fiende binom. En intressant följd av hans arbete är ”undantagstillståndet”, som är en viktig del av den självupplösande drivkraft som västerländska demokratier visar än idag, i spillrorna av Gaza. Enligt denna princip, för att rädda demokratier från deras fiender (antingen verkliga eller imaginära), måste själva demokratin ibland upphävas.

En levande tillämpning av denna princip kan ses i Gaza, där Israel – enligt den västerländska berättelsen – måste begå grymheter för att försvara sig och rädda ”den enda demokratin i Mellanöstern” från hotet från arabisk-islamiska autokratiska aktörer: Hamas, Hizbollah och Iran.

Det säger sig självt att om ett hot inte förverkligas måste det uppfinnas, annars kan hela den intellektuella konstruktionen av västerländsk identitet kollapsa. Och under de senaste två decennierna har västerländska politiska eliter och deras talrika språkrör i mainstreammedia finslipat en avsevärd förmåga att uppfinna och främja ett brett spektrum av hot.

 

Interna hot

Detta problem uppstår också i en nyligen genomförd Foreign Affairs-essä av Hal Brands, med titeln ”The Age of Amorality: Can America Save the Liberal Order Through Illiberal Means?”

Brands hävdar att ”det enda sättet att skydda en värld lämplig för frihet är att uppvakta orena partners och ägna sig åt orena handlingar”. Hans essä visar binärt tänkande och en typisk västerländsk nollsummestrategi, och beskriver USA:s konkurrens med Kina och Ryssland som ”den senaste omgången i en lång kamp om huruvida världen kommer att formas av liberala demokratier eller deras autokratiska fiender”.

Glöm inte det faktum att kriget i Ukraina också kan vara resultatet av två decennier av varningar från Moskva om att Ukrainas anslutning till Nato var en röd linje för Rysslands säkerhet, som de sovjetiska kärnvapenmissiler som placerades ut på Kuba i början av 1960-talet var för USA:s säkerhet, eller att Hamas-attacken den 7 oktober följde på mer än ett halvt sekel av brutal ockupation av palestinsk land, som Israel har genomfört med en straffrihet som aldrig har beviljats något annat land under senare tid, tack vare Washingtons politiska sköld.

När det gäller Kina nämner Brands inte det faktum att spänningarna över Taiwan kan vara relaterade till att USA gradvis backar från sin ”Ett Kina” politik, som etablerades på 1970-talet och sedan dess har varit en hörnsten i östasiatisk stabilitet.

Medan USA ser sina allierades säkerhetsproblem som viktiga, avfärdas vanligtvis andra aktörers, såsom Ryssland, Iran och Kina, liksom historiska klagomål, som palestinier som lever under israelisk ockupation. Om motivationerna och säkerhetsproblemen hos de ”andra” medvetet ignoreras, är det omöjligt att låtsas att det kommer att bli fred eller stabilitet.

Denna besatthet av yttre hot, vare sig de är verkliga eller inbillade, hindrar västerländska demokratier från att hantera sina egna, mycket verkliga inhemska hot. Diskursen ”autokratier kontra demokratier” är ett vapen för massdistraktion, som syftar till att avleda den västerländska allmänhetens uppmärksamhet från intern polarisering, krisen för representativ demokrati, utbredd ojämlikhet och många andra viktiga frågor.

USA och dess allierade kan inte acceptera att århundraden av västerländsk global dominans bleknar bort, eftersom maktbalansen skiftar mot den så kallade Globala södern. Västerländsk exceptionalism kan inte acceptera maktdelningsarrangemang eller sann multipolaritet. Det enda alternativet som finns kvar är berättelsen om vän-eller-fiende.

 

 

Originaltext: The West’s last gasp of global dominance