Craig Mokhiber – Mondoweiss
Den israeliska folkmordsmaskinens hänsynslöshet i Palestina och USA:s, Storbritanniens och andra västerländska regeringars direkta medverkan är två nyckel pelare i de fasor som begås mot det palestinska folket (och i attackerna mot människorättsförsvarare runt om i världen).
Men det finns en viktig tredje pelare: rollen som medskyldiga västerländska medieföretag som medvetet sprider israelisk desinformation och propaganda, rättfärdigar krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, avhumaniserar palestinier och mörklägger information om folkmordet i väst. Ur perspektivet av internationell människorättslagstiftning kan och bör sådana handlingar bli föremål för sanktioner. Och det finns historiska prejudikat.
För 76 år sedan, när delegater samlades vid det nyinrättade FN för att utarbeta en universell deklaration om de mänskliga rättigheterna (UDHR), stod vikten av att skydda yttrandefriheten i centrum. De skulle förklara att ”Alla har rätt till åsikts- och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att ha åsikter utan inblandning och att söka, ta emot och förmedla information och idéer genom alla medier och oavsett gränser.”
Men i kölvattnet av ett halvt sekel av fruktansvärda illdåd, till stor del drivna av avhumaniseringen av miljoner på grundval av deras ras, etnicitet, religion eller annan status, var de alltför väl medvetna om att tal också kunde användas som ett kraftfullt vapen för att förstöra andras rättigheter, inklusive rätten till själva livet. Sålunda, i samma dokument, gjorde FN klart att yttrandefriheten inte ger medieföretag eller någon annan rätt ”att engagera sig i någon aktivitet eller att utföra någon handling som syftar till att förstöra någon av de andra rättigheterna och friheterna.”
Samtidigt samlades delegater i ett annat FN-konferensrum för att skapa en ny konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrottet. Även där var författarna medvetna om faran med tal som avhumaniserar och hetsar. Den slutliga konventionen skulle kriminalisera inte bara folkmord, utan också uppvigling till folkmord och delaktighet i folkmordsförbud som inte bara gäller stater utan även privata aktörer.
Författarna till båda instrumenten var medvetna om att förläggaren Julius Streicher fälldes i Nürnburg-domstolen bara två år tidigare för hets och ”förföljelse på politiska och rasistiska grunder”. Domstolen fann att Streichers medietidning Der Sturmer fortsatte att publicera artiklar som inkluderade ”uppvigling till mord och utrotning” även medan han var medveten om de fasor som begicks mot europeiska judar av Nazityskland.
Femtio år senare skulle Internationella brottmålstribunalen för Rwanda (ICTR) döma tre mediepersonligheter för deras roll i uppviglingen till folkmordet i Rwanda. Två arbetade för tv- och radiobolaget Mille Collines och en för tidningen Kangura. Alla tre befanns skyldiga till uppvigling till folkmord (bland annat brott). Under domen förmanade ICTR-domaren Navi Pillay (nu en kommissionär i FN:s internationella undersökningskommission som utreder Israels brott) förövarna: ”Ni var fullt medvetna om ordens kraft, och ni använde… kommunikationsmediet med största allmänhetens räckvidd att sprida hat och våld … Utan ett skjutvapen, machete eller något fysiskt vapen orsakade ni tusentals oskyldiga civila döda.”
Der Sturmer visste vad de gjorde. Mille Collines visste vad de gjorde. Och idag vet CNN, Fox, BBC, New York Times och Wall Street Journal vad de gör (där bör inkluderas SVT och DN i Sverige. – IF redaktions anmärkning). Därmed inte sagt att dessa västerländska media i alla avseenden är de moderna motsvarigheterna Der Sturmer och Milles Collines (det är de inte). Men, liksom dessa historiska exempel, har de hänsynslöst passerat gränserna för etisk journalistik och kan i vissa fall även finna sig rättsligt utsatta.
Inför det första livestreamade folkmordet i historien som utspelar sig på skärmarna på människor från Boston till Botswana, är det helt enkelt inte trovärdigt att antyda att västerländska medieföretag inte är medvetna om verkligheten på plats och om vad de gör för att skymma dem. De har obestridligen gjort medvetna val för att dölja folkmordet för sina åhörare, att systematiskt avhumanisera de palestinska offren och att isolera de israeliska förövarna från ansvarsskyldighet.
I kölvattnet av Världsdomstolens slutsatser om att anklagelserna om folkmord är rimliga, dess föreläggande av provisoriska åtgärder, begäran från ICC-åklagaren om arresteringsorder och utfärdandet av successiva fördömande rapporter om Israels beteende av oberoende internationella människorättsmekanismer, snarare än att rapportera fullständigt om denna utveckling, har västerländska medieföretag förträngt information om dem och dubblerat omslaget för Israel.
Lika viktigt är att målgruppen för dessa medieföretag inte är begränsad till oengagerade åskådare. Det inkluderar även västerländska regeringstjänstemän och beslutsfattare som är direkt delaktiga i folkmordet, genom tillhandahållande av militärt, ekonomiskt, underrättelsetjänst och diplomatiskt stöd till Israel, såväl som den röstande allmänheten som möjliggör detta stöd. Och det inkluderar ett betydande antal dubbla israeliska medborgare som skjutsar fram och tillbaka för att delta i mordet. Sambandet mellan medias hets och skadliga handlingar är mer direkt än vad dessa medieföretag kanske vill erkänna.
Faktum är att om din enda informationskälla är mainstream västerländsk media, kanske du inte har någon aning om att Israel står inför rätta för folkmord i Världsdomstolen eller att Israels ledare är föremål för begäranden om arresteringsorder för brott mot mänskligheten vid Internationella brottmålsdomstolen. Det är troligt att du aldrig har hört de många uttalandena om folkmordsuppsåt från den israeliska presidenten, premiärministern, kabinettsministrarna och militära befälhavare.
Du kommer sannolikt fortfarande att tro på berättelserna om halshuggna israeliska spädbarn (länge visat sig vara påhittade) och vara omedveten om de många palestinska spädbarn som faktiskt har blivit halshuggna. Du kommer nästan säkert inte att känna till det systematiska dödandet av palestinska civila, barn, spädbarn, kvinnor, äldre personer, personer med funktionshinder och andra. Du kommer att vara omedveten om tortyrlägren, den systematiska våldtäkten av fångar och de israeliska krypskyttarna som riktar sig mot små barn i Gaza. Och du kanske inte ens vet att Israel nu har världsrekord för mord på journalister, på biståndsarbetare, på FN-tjänstemän och på vårdpersonal.
Istället publiceras transparent falsk israelisk desinformation och propaganda regelbundet och okritiskt i västerländska medier för att rättfärdiga krigsförbrytelser, avhumanisera palestinier och distrahera allmänheten från de dagliga grymheterna som begås i Israels utrotningskampanj. Berättelser som täcker folkmordet censureras. Röster från palestinier och människorättsförsvarare är undertryckta.
Reportrar uppmanas att inte nämna ”ockuperat territorium”, ”palestinier” eller ”flyktingläger”. De palestinska civila offer som inte raderas helt reduceras till ”collateral damage” eller ”mänskliga sköldar” i bästa fall, eller ”terrorister” i värsta fall. I massaker efter massaker dödas inte palestinier i rubriker av Israel, de ”dör” helt enkelt.
I regelboken för västerländska företagsmedier finns inget folkmord, bara ett självförsvarskrig. Och historien började den 7 oktober. Frånvarande är all bevakning av sammanhanget för 76 år av etnisk rensning, förföljelse, massfängelse, grova kränkningar av mänskliga rättigheter och apartheid.
Sammanfattningsvis har västerländska medieföretag gjort sig själva till en del av folkmordsmekanismen i Palestina. Utan verklig ansvarsskyldighet kommer dessa inflytelserika aktörer att fortsätta att missbruka sin makt och därigenom trampa på de mänskliga rättigheterna för alla människor som hamnar på fel sida av gränsen mellan de som stöds av dessa företag och de som de väljer att nedvärdera och avhumanisera.
Naturligtvis vet försvarare av palestinska mänskliga rättigheter i väst som motsätter sig israeliskt folkmord och apartheid bättre än någon annan hur viktigt det är att bevara rätten till yttrandefrihet. Ingen grupp i modern historia har mötts av mer officiell och företags tystnad eller fått sitt tal mer kriminaliserat av västerländska regeringar. Talrestriktioner påtvingas aldrig de som har mest makt, utan riktar sig alltid mot dem som är mest föraktade av makten. Det är dags att stödja yttrandefriheten, inte att urholka dem.
Men garantier för yttrandefrihet skyddar inte uppvigling till krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Dessa handlingar kan och måste vara föremål för straffrättsligt ansvar. Både förtal och uppvigling kan också leda till ansvar i civila domstolar. Åtgärder i internationella domstolar för Israels brott mot mänskligheten och folkmord i Palestina har redan börjat, och fler kommer säkert att följa. Det är inte otänkbart att, precis som i fallen med Nürnberg- och Rwandadomstolarna, vissa medieföretag eller individer kan möta verkligt juridiskt ansvar under de kommande månaderna och åren.
Oavsett vad som händer i rättvisans salar är det säkert att dessa medier så småningom kommer att ställas till svars i den allmänna opinionens domstol. För försvarare av mänskliga rättigheter och människor överallt som bryr sig om att ställa makten till svars, är denna process brådskande. Och det har faktiskt redan börjat. Den stigande vågen av offentlig kritik av den uppenbara partiskheten som västerländska medier demonstrerade under detta folkmord har tvingat vissa företag att börja justera sin rapportering, dock något. Detta bevisar att förändring kan ske om förändringsagenter mobiliseras. Det finns styrka i att säga ifrån, i att stödja oberoende medier och i bojkotten. Som ett första steg bör alla som bryr sig avbryta prenumerationen från dessa butiker, både tryckta och sända, byta till oberoende mediekällor och uppmuntra andra att göra detsamma.
För att återigen citera domare Pillay i beslutet i Rwanda: ”Mediernas makt att skapa och förstöra grundläggande mänskliga värden kommer med ett stort ansvar. De som kontrollerar sådana medier är ansvariga för dess konsekvenser”. Uppgiften att se till att ansvarsskyldigheten i slutändan faller på oss alla.
Originaltext: Western media can be held legally accountable for its role in the Gaza genocide
