Hossam el-Hamalawy – Middle East Eye

 

Lanseringen av Gazakriget i oktober 2023 och det efterföljande folkmordet förbryllade många runt om i världen av olika anledningar. Vissa i arabvärlden och på andra håll var förbryllade över att väst – särskilt USA, Israels största sponsor – verkade ”hjälplösa” och ”oförmögna” att stoppa Israel och genomdriva en vapenvila i mer än ett år.

Slutsatser drogs att Israel kontrollerar USA, eller att USA är för svagt för att kontrollera Israel. Men Israels handlingar är mycket i linje med USA:s intressen, en osäker global hegemon på tillbakagång, när de försöker hävda sin makt inför internationella och regionala utmaningar.

Det geopolitiska landskapet i Mellanöstern och utanför genomgår djupgående förändringar, drivna av militära konflikter, ekonomiskt tryck och strategiska omställningar. Dessa förändringar har betydande konsekvenser för regionala och globala aktörer och omformar maktbalansen.

Den stadiga nedgången av USA:s absoluta dominans har varit uppenbar sedan finanskrisen 2008 och nederlagen i Irak och Afghanistan, tillsammans med ett ökat globalt motstånd mot amerikansk ekonomisk och militär politik.

Man behöver inte vara politisk ekonom för att förstå att politisk och militär makt härrör från en nations rikedom och ekonomiska förmågor. Dessa befogenheter används i sin tur för att skydda och öka sådan rikedom.

Den amerikanska ekonomins bidrag till den globala BNP, som nådde 40 procent vid höjdpunkten av det kalla kriget, har halverats, medan Kinas andel ökade under den perioden från mindre än två procent till nästan 20 procent. Det kommer sannolikt att gå om den amerikanska ekonomin inom en snar framtid.

Den kinesiska finanssektorn, som en gång var obetydlig på globala marknader, spelar nu en avgörande roll, med landets utländska investeringar och inflytande som expanderar snabbt över Asien och Afrika.

 

Kina stiger

Trots amerikanska initiativ som exportkontroller för att begränsa Kinas förmåga att förvärva och producera avancerad datorteknik, utmanar Kinas snabba framsteg på området USA:s dominans. Kinesiska företag har gjort betydande framsteg inom halvledarsektorn, vilket utgör en direkt utmaning för etablerade amerikanska och sydkoreanska kretstillverkare.

Kinesiska teknikföretag utvecklar också avancerade AI-modeller som konkurrerar med sina amerikanska motsvarigheter, vilket understryker Kinas motståndskraft och innovation trots amerikanska restriktioner. Kinas ekonomiska expansion har åtföljts av ökade militära utgifter, med dess officiella försvarsbudget näst efter USA.

Dessutom har Rysslands återkomst som militärmakt under president Vladimir Putin, tillsammans med dess växande strategiska fotavtryck, ytterligare försvagat den unipolära dominans som USA en gång åtnjöt.

Samtidigt gör regionala makter sig gällande på nya sätt. Det växande inflytandet från länder som Iran, Turkiet, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien speglar en bredare trend av regionala aktörer som försöker utöka sin geopolitiska räckvidd.

Till skillnad från tidigare decennier, när dessa stater agerade inom USA-dominerade ramar, driver de nu mer oberoende och ibland motstridiga strategier. Denna förändring signalerar en transformation i hur makten fördelas över Mellanöstern, vilket potentiellt öppnar utrymme för alternativa allianser och strategiska beräkningar.

Inför dessa utmaningar svarar USA:s styrande eliter – oavsett om de är demokratiska eller republikanska – med mer militant diplomati, handelskrig och militära interventioner för att återhämta sin dominans och försvaga sina rivaler. Detta leder till att man korsar tidigare erkända röda linjer och ändrar reglerna för engagemang.

 

Hyperaggression

Ett exempel är kriget i Ukraina, där USA ensam har spenderat mer än 183 miljarder dollar för att motverka Putin, efter att ha hotat att utvidga Nato till Rysslands gränser. Detta är inte begränsat till ekonomi och defensiv hårdvara: i en betydande politisk förändring godkände tidigare presidenten Joe Biden förra året Ukraina att använda USA-försedda långdistansmissiler för att träffa mål inom ryskt territorium.

En sådan eskalering är inte ett tecken på en självsäker imperialistisk makt, utan snarare en som desperat visar sin makt och riskerar en kärnkraftsuppgörelse i processen.

Hyperaggressionen av Israels extremhögerregering under det senaste kriget mot Gaza inträffade eftersom USA tillät, möjliggjorde, finansierade och beväpnade det. Israels premiärminister Benjamin Netanyahus agerande överensstämde med USA:s strategiska mål i regionen och var en välbehövlig demonstration av amerikansk styrka riktad mot Kina.

När Netanyahu talade i Vita huset förra veckan, skröt Netanyahu: ”Nåväl, herr president, [Ismail] Haniyeh är borta, [Yahya] Sinwar är borta, [Hassan] Nasrallah är borta, vi har ödelagt Hamas, decimerat Hizbollah, förstört [fd syriens president Bashar al-Assads] återstående vapen ​​och förminskat Irans flygförsvar. Genom att göra detta har vi besegrat några av USA:s värsta fiender. Vi tog ut terrorister som varit efterlysta i årtionden för att ha utgjutit floder av amerikanskt blod, inklusive 241 marinsoldater som mördades i Beirut.”

Israel har återigen visat sig oumbärligt för USA:s imperialistiska intressen i regionen. Är inte att förstöra – eller åtminstone förlama – Hamas och Hizbollah något som USA länge har försökt uppnå? Är inte att begränsa Irans inflytande i regionen ett mål som USA desperat har försökt uppnå?

Israels förmåga att samtidigt kämpa på olika fronter mot Washingtons fiender i Palestina, Libanon, Syrien, Iran och Jemen, samtidigt som de utför ett folkmord i Gaza, är precis vad det amerikanska etablissemanget – demokrater och republikaner – behöver för att skicka ett budskap till sina globala rivaler och oregerliga ombud: Washington är fortfarande den som leder.

 

Global solidaritet

Bilden kan se mörk ut på kort sikt. Trump har villkorslöst stött israeliska planer för den etniska rensningen av Gaza. De palestinska och libanesiska motståndsrörelserna har drabbats av förlamande slag. Auktoritära arabiska regimer, framför allt den egyptiske presidenten Abdel Fattah al-Sisis, har lyckats spela sina kort bra och fått en ekonomisk livlina från västmakterna.

Men kriget mot Gaza har också utlöst några av de mest kraftfulla sociala protesterna i USA och i hela västvärlden sedan Vietnamkriget. Miljontals i den globala norden har gått ut på gatorna för att protestera mot sina regeringars delaktighet i folkmord, och i slutändan kolliderar med deras inhemska maktstrukturer.

Scener av polisbrutalitet och tillslag mot yttrandefriheten i europeiska och nordamerikanska städer för tankarna till liknande övergrepp som länge förknippats med globala syd autokratier.

Nya lager av ungdomar i väst har politiserats och radikaliserats av den palestinska saken, medan andra sociala rörelser, framför allt klimaträttvisa, har främjat broar och allianser med palestinska solidaritetsförkämpar. En sådan konvergens i väst, vilddjurets hjärta, har inte setts i en sådan skala sedan 1960-talet.

I Mellanöstern är historien också långt ifrån över. De senaste förlamande slagen mot motståndsaxeln är inget nytt. Palestinska motståndsgrupper har stått inför en rad nederlag under det senaste århundradet, men efter varje bakslag omgrupperar de sig, bygger om och återupptar striderna.

Men att avveckla en apartheidregim beväpnad och uppbackad av västerländska supermakter kan inte uppnås enbart genom väpnad kamp, ​​hur heroisk den än är. Detta kommer att behöva involvera breda regionala förändringar underifrån i Mellanöstern och påtryckningar från sociala rörelser över hela den globala norden.

Jerusalems befrielse kommer att gå genom Kairo, Beirut, Amman och Damaskus – och Washington, London, Berlin och Paris.

 

 

Originaltext: Why Washington’s global dominance is hanging by a thread