Linah Alsaafin – Middle East Eye
Långt ifrån att avta eller sakta ner, har masslakten, fördrivningen och den konstruerade svälten av den belägrade palestinska befolkningen i Gazaremsan fortsatt med full fart sedan Israel började attackera Iran för två veckor sedan.
Men istället för att denna fråga står i centrum – även när vi för första gången i våra liv bevittnade israeliska städer och samhällen som bombarderats – har den avsiktliga förstörelsen av Gaza i bästa fall reducerats till en flyktig statistik som räknar dagliga dödsfall. I värsta fall har den ignorerats helt och hållet.
Natten till tisdagen meddelade USA:s president Donald Trump att Iran och Israel har kommit överens om en vapenvila, efter de förstnämndas förkoordinerade attacker mot den evakuerade amerikanska flygbasen Al Udaid på qatariskt territorium. Före middagstid samma dag dödades 71 palestinier i Gazaremsan, dagen innan 50 och 48 timmar innan dess ytterligare 200.
Världens första tv-sända folkmord fortsätter under temat av fullständig avhumanisering och en universellt erkänd sanning: att palestinier förväntas dö, och att de bör göra det i tystnad, trots den unika barbari i Israels väststödda slakt.
Under helgen dödades den palestinske journalisten Amin Hamdan, tillsammans med sin fru och deras två unga döttrar, i en israelisk attack. Den palestinske civilförsvars officeren Mohammad Ghorab – vars far, också medlem i civilförsvaret, dödades under den stora återvändande marschen 2018 – och hans son träffades dödligt i en israelisk attack mot flyktinglägret Nuseirat. Tre pojkar som samlade ved i Shujaiya dödades också.
Ahmad al-Farra, chef för pediatrik och obstetrik på Nasser-sjukhuset, varnade för att spädbarn på neonatal intensivvård riskerade att dö inom 24 till 48 timmar på grund av brist på för tidigt född modersmjölksersättning – en direkt följd av Israels belägring.
En israelisk Knesset-ledamot skröt nyligen om att om 100 palestinier dödas på en enda natt, ”bryr sig ingen”.
När jag tänker på avtryckarglada israeliska soldater som lockar desperata, svältande människor till en plats med löftet om mat, bara för att skjuta ner dem med prickskytte kulör och artilleribeskjutning – utan att skilja mellan män, kvinnor och barn – tänker jag på det engelska språkets begränsningar när det gäller att beskriva sådana onda handlingar.
”Det finns ingen mat”
Organiserade av den USA-stödda Gaza Humanitarian Foundation (GHF), en orwelliansk Newspeak-term om det någonsin funnits någon, är dessa ”hjälpcentraler” i huvudsak dödsfällor som har dödat mer än 450 palestinier sedan de började dela ut magra förnödenheter för en månad sedan.
Före den 7 oktober 2023, under den israelisk-egyptiska blockadens glansdagar av Gaza, körde i genomsnitt 500 lastbilar in i territoriet dagligen. Men efter att Israel införde en fullständig blockad av Gaza den 2 mars, utan att någon mat eller humanitär hjälp kom in alls, har GHF blivit det enda sättet att leverera livräddande hjälp.
Israels folkmord har dödat tusentals barn, som utgör hälften av Gazaremsans befolkning. Det har berövat dem en framtid och förvägrat dem utbildning och ett värdigt liv, inklusive tryggheten i ett hem och en familjs trygghet. Det har skapat den största gruppen amputerade barn i modern historia.
Enligt FN ökade antalet barn under fem år som lider av akut undernäring i Gaza nästan tredubblats under andra halvan av maj jämfört med tre månader tidigare.
Denna storskaliga, konstruerade svält driver människor, vars kroppar tynar bort, till GHF-center – där de, om de har tur, kan få tag på en påse mjöl. Annars kan de möta döden, eller åka hem utan något efter att ha utstått den timmar långa resan på tom mage.
Mohammad al-Darbi, en 12-årig pojke som efter att ha gått i åtta timmar fick tag på två kilogram mjöl – bara för att tjuvar sedan skulle råna honom – vädjade till en medskyldig värld att visa barmhärtighet och stoppade sin mun med sand. ”Det finns ingen mat, ingen mat alls”, snyftade han.
Några dagar tidigare bars den livlösa kroppen av 20-årige Mohammad Yousef al-Zaanin genom en folkmassa ovanpå en träpall, hans kläder strimmiga av mjöl. Den unge mannen var från Beit Hanoun, en stad i norr som var till stor del förstörd, och hade gett sig av i hopp om att ta med sig en säck mjöl till sin fördrivna och hungriga mor och sju systrar. Men hans berättelse, hans liv och hans död, har i stort sett ignorerats.
Dagen efteråt skadade en israelisk attack mot stadsdelen Zeitoun i Gaza stad Inas Farhat allvarligt och dödade hennes sju barn. I maj dödades maken och nio barn till en barnläkare i en flygattack mot deras hem, några av deras kroppar förkolnade till oigenkännlighet och i bitar. Den sadistiska normaliseringen av att döda hela familjer upprepas om och om igen.
”Lidandet här är enormt”, skrev Fadel Naim, en ortoped kirurg i Gaza, som säger att de knappt fungerande sjukhusen tar emot hundratals sårade människor dagligen. ”Familjer slits isär inte bara av bomber, utan av hunger, rädsla och förtvivlan. Och ändå förblir världen till stor del tyst.”
Perfekt spöke
Mot denna bakgrund har Israels premiärminister Benjamin Netanyahu siktat på ett regionalt krig, i syfte att rädda sin politiska karriär och återställa det avskräcknings paradigm som krossades efter Hamas-attacken den 7 oktober 2023.
Även med stöd från arabiska marionett regimer – främst Egypten, Jordanien och Förenade Arabemiraten – och fullt stöd från de flesta västländer, orsakar optiken att genomföra ett nästan tvåårigt folkmord oundvikligen en viss motreaktion. Iran och den lätt motbevisade anklagelsen om att landet snart kommer att kunna skapa en kärnvapen bomb (tänk: Iraks icke-existerande massförstörelsevapen) var den perfekta spöke, en som har varit under utveckling i åratal.
Irans missil- och drönar attacker mot Tel Aviv och andra områden i Israel har utan tvekan inbjudit till vissa känslor av skadeglädje, efter många månader då israeler helhjärtat har stöttat kollektiv bestraffning och utrotning av två miljoner blockerade palestinier.
Deras offer propaganda, inklusive strömmen av hycklande fördömanden och anklagelser om ”krigsförbrytelser” efter att ett israeliskt sjukhus träffades av en explosion, lurar ingen. Samtidigt har Israel sedan den 12 juni dödat fler än 610 människor i Iran och sårat 4 746 andra. Dödssiffran inkluderar inte bara militärer och kärnforskare, utan även poeter, idrottare och barn.
Samtidigt fortsätter Israel att släppa amerikansk tillverkade bomber på ”säkra zoner” i Gaza, där tält är det enda skyddet för fördrivna palestinier, av vilka de flesta har förlorat sina hem och tvingats fly från en plats till en annan upprepade gånger under de senaste 20 månaderna.
Att bomba sådana tättbefolkade platser utplånar hela familjer. Bland de som nyligen dödades fanns Mahmoud Rasras och hans barn, Nidal och Ward. Stolpar i samhället, som den älskade komikern och välgörenhets arbetaren Mahmoud Shurrab, dödas i sina tält – eftersom Israels säkerhet tydligen är beroende av att bomba tält, svälta familjer och bränna och begrava barn levande under spillrorna.
Till och med teatraliska upptåg där Israel funderar på en vapenvila har försvunnit från nyheterna, utan några ord om förhandlingar eller delegationer som flyttar från Kairo till Doha. Ingen talar för palestinierna i Gaza – inte den samarbetsvilliga palestinska myndigheten på den ockuperade Västbanken, inte ens deras egna landsmän, som verkar betrakta de effektiva bojkotterna, protesterna och den civila olydnaden under den första intifadan som en kvarleva från det förflutna.
Som Meqdad Jameel, en författare och forskare från Gazaremsan, uttryckte det: ”Människor har blivit spöken. Alla lever i fruktansvärd ångest, förskräckta över insikten att folkmordet kommer att fortsätta i all oändlighet, utan någon tanke på hur man ska stoppa det.”
Och dessa utmattade, djupt traumatiserade människor fortsätter att reduceras till statistik, istället för att få världens uppmärksamhet, vilket de förtjänar. Håll ögonen på Gaza. Vi har redan drastiskt svikit dem; det minsta vi kan göra är att fortsätta prata, fortsätta att göra oväsen och fortsätta att förstärka deras berättelser.
Vi måste få ett slut på normaliseringen av den dagliga slakten av dussintals palestinier.
Original text: Why we must keep talking about Gaza
