Sari Nusseibeh – Rebelion
Den israeliska regeringens nuvarande mantra är att palestinierna måste erkänna en ”judisk stat”. I själva verket har palestinierna tydligt och upprepade gånger erkänt staten Israel som sådan i Osloavtalet från 1993 (som bygger på det israeliska löftet att upprätta en palestinsk stat inom fem år, ett löfte som inte har uppfyllts) och många gånger sedan dess. Nyligen har dock de israeliska ledarna ändrat dramatiskt och ensidigt målet och kräver att palestinierna erkänner Israel som ”judisk stat”.
1946 kom den angloamerikanska undersökningskommittén fram att kravet på en ”judisk stat” var inte en del av förpliktelserna i Balfour deklarationen eller det brittiska mandatet. Även 1897 i den första sionistiska kongressen, när sionisterna ville ”skapa ett hem för det judiska folket”, fanns det ingen hänvisning till en ”judisk stat”. Den sionistiska organisationen valde först använda beskrivningen ”judiskt hemland” eller ”judiska samväldet.” Många banbrytande sionistiska ledare, såsom Juda Magnes och Martin Buber, undvek också det tydliga begrepp ”judisk stat” för sitt projekt i ett hemland för judarna, utan föredrog begreppet två nationellt demokratisk stat.
Men idag de israeliska politikernas krav på en ”judisk stat” ökar utan hänsyn till vad detta kan innebära, och hans anhängare säger att det skulle vara lika naturligt som att kalla Frankrike den Franska staten. Men om vi ser saken lidelsefritt, är idén om en ”judisk stat” logiskt och moraliskt problematisk på grund av dess rättsliga, religiösa, historiska och sociala konsekvenser. Därför måste vi förklara innebörden av begreppet, och vi är övertygade om att när vi har gjort det, de flesta människor och de flesta israeliska medborgare, hoppas vi, kommer inte att acceptera dessa konsekvenser.
Många konsekvenser
Först, låt oss säga att förvirringen genast uppstår när man diskuterar begreppet ”judisk” eftersom den kan tillämpas på den uråldriga ras av israeliterna och deras ättlingar, liksom på de som tror på den judiska religionen och praktiserar den. Oftast överlappar de varandra, men inte alltid. Till exempel, vissa etniska judar är ateister och det finns människor som konverterade till judendomen (bortsett från frågan om de accepteras som sådan av t ex. ultra-ortodoxa judar) som inte är etniska judar.
För det andra kan vi diskutera att det faktum att en modern nationalstat definierar sig utifrån etnicitet eller religion är i sig problematiskt, om inte i sig motsägelsefullt, eftersom den moderna nationalstaten som sådan är en tillfällig och civil institution och ingen stat i världen är eller kan vara i praktiken, etniskt eller religiöst homogen.
Tredje, erkännande av Israel som ”judisk stat” innebär att Israel är eller bör vara, antingen en teokrati (om vi tillämpar ordet ”judisk” till religionen judendomen) eller en apartheidstat (om vi tillämpar ordet ”judisk” till det judiska etnicitet), eller båda, och i vilket fall som helst, skulle detta innebära att Israel inte längre var en demokrati, vilket har varit för majoriteten av israelerna en stolthet sedan landets grundande 1948.
Fjärde, minst en av fem israeler, 20 % av befolkningen enligt Israels Central Bureau of Statistics, är etniskt arabiska (och mestadels muslimer, kristna, druser och Bahai), och erkännande av Israel som ”judisk stat” skulle förvandla med automatik en femtedel av befolkningen till utlänningar i sitt eget hemland och öppna dörren för att förvisa dem lagligt, på ett extremt odemokratiskt sätt, och andra klassens medborgare (eller kanske till och med blir fråntagna sitt medborgarskap och andra rättigheter), något som ingen, än mindre en palestinsk ledare har rätt att göra.
Femte, att erkänna en ”judisk stat” skulle betyda att i Israel, från rättslig synpunkt, palestinierna skulle inte ha några rättigheter som medborgare, medan alla världens judar utanför Israel (kanske upp till 10 miljoner människor), skulle ha rätt till full medborgerliga rättigheter i landet, oavsett var i världen de befinner sig idag och utan att ta hänsyn till deras nuvarande nationalitet. Faktum är att Israel offentligt erkänner att de inte äger landet till gagn för dess medborgare, men i förtroende för alltid för världens judars räkning. Detta sker i praktiken, något som uppenbarligen inte betraktas som rättvist av palestinierna i de ockuperade områdena, inklusive Jerusalem, eftersom de ständigt blir vräkta av Israel från sina förfäders hemland för att göra plats för utländska bosättare, och eftersom de förnekar samma rätt att återvända och leva där till diasporans palestinier.
Sjätte, detta innebär att redan innan förhandlingarna börjar om den slutliga status, har palestinierna gett upp rätten till återvändande eller kompensation till de cirka 7 miljoner palestinier i diasporan, 7 miljoner ättlingar till palestinier som 1900 levde i den historiska Palestina (dvs. det som nu är Israel, Västbanken, inklusive Jerusalem, och Gaza), som på den tiden var upp till 800 000 av sina 840 000 invånare, och som fördrevs från sitt land genom krig, fruktan eller våldsam utvisning.
Sjunde, erkännandet av Israel som en ”judisk stat”, en stat som försöker annektera hela Jerusalem, öst och väst, och kallar Jerusalem för sitt ”eviga, odelbara huvudstad” (som om staden eller till och med världen själv, var eviga, som om de vore verkligen odelad, och som om idag var den erkänd av det internationella samfundet som Israels huvudstad) innebär att ignorera fullständigt det faktum att Jerusalem är heligt för 2200 miljoner kristna och 1600 miljoner muslimer samt mellan 15 och 20 miljoner judar i hela världen.
Med andra ord skulle detta favorisera judendomen over andra religioner som kristendomen och islam, vars anhängare tillsammans utgör 55 % av världens befolkning. Tyvärr är detta en fiktion som sprids även av den judiska författare och känd nobelpristagaren Elie Wiesel, som den 15 april 2010, placerade helsidesannonser i The New York Times och Washington Post där han påstod att Jerusalem ”nämns mer än sex hundra gånger i Bibeln och inte en enda gång i Koranen”. Vi tänker inte tala för de infödda palestinska kristna araber, förutom att säga att Jerusalem är ganska uppenbart Jesus Messias stad, men som muslimer tror vi att Jerusalem inte är den ”tredje heligaste staden i islam” som ibland hävdas, utan helt enkelt en av de tre heliga städerna i islam. Och förresten, trots vad Herr Wiesel verkar tro, Jerusalem nämns i den heliga Koranen i Surat al-Isra’ (17:01)
STOR är [Gud] i Sin härlighet, Han som under natten förde Sin tjänare från den heliga Moskén till den fjärran böneplatsen, vars omgivningar Vi har välsignat, för att visa honom några av Våra tecken; Han är Den som hör allt, ser allt. (al-Isra’ 17:1).
Dessutom, om muslimer skulle vilja använda samma retorik, religiöst exklusiv, kan noteras att även om Jerusalem nämns 600 gånger i Bibeln, den inte nämns en enda gång i själva Tora, ett faktum som kan lätt bekräftas av en jämförelse med Bibeln. Förresten, vi inser dock vikten av landet Israel i Judendomen, vilket nämns i Koranen, 5:21. Vi bara ber den israeliska regeringen att visa en ömsesidig artighet och låta muslimerna tala för sig själva och uttrycka vad de ser, och har alltid ansett heligt för dem.
Det finns en annan anledning, allvarligare än de sju som nämns ovan, som de palestinska ledarna, och definitivt alla ansvarig person, bör beakta för att inte erkänna Israel som ”judisk stat”. Det handlar om Guds förbund i bibeln med de forntida israeliterna och löftet om ett hemland för judarna. Gud säger till Abraham i Bibeln:
”18 Herren slöt då detta förbund med Abram: ”Åt dina ättlingar ger jag detta land, ända från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat, 19 keniternas, kenisseernas, kadmoneernas, 20 hettiternas, perisseernas, refaeernas, 21 amoreernas, kanaaneernas, girgasheernas och jevuseernas land.”
De gamla israeliterna kommer då i Moses tider och tar över jorden på Guds befallning, enligt följande:
1 När Herren, din Gud, för dig in i det land du kommer till och tar i besittning driver han undan många folk för dig: hettiterna, girgasheerna, amoreerna, kanaaneerna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna, sju folk som är större och mäktigare än du. 2 När Herren, din Gud, överlämnar dem åt dig och du besegrar dem skall du viga dem åt förintelse. Du får inte sluta förbund med dem eller visa skonsamhet mot dem. (Femte Moseboken 7:1-2)
1 Hör, Israel! Du går nu över Jordan för att besegra folk som är större och mäktigare än du, besegra stora städer med skyhöga murar 2 och besegra anakiterna, detta stora och högväxta folk som du känner till och om vilket det sägs: ”Vem kan hålla stånd mot anakiterna?” 3 Var nu förvissad om att Herren, din Gud, själv går före dig som en förtärande eld. Han skall förgöra dem, han skall låta dem kuvas av dig. Du skall fördriva dem och genast göra slut på dem, så som Herren har lovat dig.
4 När Herren, din Gud, jagar undan dem för dig får du inte tro att det är på grund av din rättfärdighet som Herren låter dig komma till detta land och ta det i besittning. Nej, det är de andra folkens ondska som gör att Herren driver undan dem för dig. (Femte Moseboken 9:1-4)
Ödet för många av de ursprungliga invånarna är då som följer:
21 Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner. (Josua 6:21)
Och detta fortsätter även senare i tiden, enligt följande: 1 Samuel sade till Saul: ”Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Lyssna nu till hans ord! 2 Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. 3 Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.” (Första Samuelsboken 15:1-3)
Ja, det är mycket lätt att plocka lättvindigt citat från den Heliga Skriften som tillåter eller beordrar våld. Man skulle kunna citera, ur sitt sammanhang, verser som ”svärdet vers i Koranen:
När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred – Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (At-Tawba 9:5).
Man kan till och med citera verser, återigen ur sitt sammanhang, med Jesus ord i evangelierna, enligt följande:
27 Men mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, för hit dem och hugg ner dem i min åsyn.’” (Lukasevangeliet 19:27)
34 Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. (Matteusevangeliet 10:34)
Demokrati eller judisk stat?
Icke desto mindre är det sant att i Gamla testamentet Gud befaller den judiska staten i Israels land att uppstå genom krig och våldsamma berövande av de ursprungliga invånarna. Dessutom är denna order rotad i Guds förbund med Abraham (eller snarare ”Abram” på den tiden) i Bibeln och därför utgör en av de viktigaste grundsatserna för judendomen som sådan, åtminstone som vi uppfattar det. Ingen kan skylla på palestinierna och ättlingar till de forna kananéerna, jebuséerna och andra som bebodde landet innan de forna kananéerna (som själva Bibeln har visat) för att oroa sig över vad ett erkännande av Israel som ”Judisk stat” kan betyda för dem, särskilt för vissa ortodoxa och ultra-ortodoxa judar. Ingen kan skylla på palestinierna om de frågar sig om erkännande av Israel som ”judisk stat” innebär att ge legitimitet till Israels anfallskrig mot dem för att ta ifrån dem det som är kvar av Palestina.
Vi behöver inte påminna er om att detta händer med en bakgrund där den israeliska bosättarrörelsen varje dag griper mer mark på Västbanken och Jerusalem (för närvarande finns det 500 000 judiska bosättare bara på Västbanken) med hjälp, medverkan och med befogenheter från den nuvarande israeliska regeringen som utvisar eller tvingar fler och fler palestinier att ge sig på så många sätt att vi skulle behöva flera böcker för att beskriva dem.
Dessutom finns trovärdiga rapporter om att trots det nästan total samstämmighet i de rabbinska texter genom tiderna över att den gudomliga befallning att döda amalekiterna var en enda, isolerad historisk händelse som skulle tillämpas endast på de gamla amalekiterna, finns det nu, i vissa religiösa skolor i Israel, folk som drar paralleller mellan dagens palestinier och amalekiterna och deras likasinnade (detta var tydligen rabbinen Mordechai Eliyahus åsikt, tidigare överrabbin i Israel, Se även t ex. Shulamit Alonis artikel, ”Murder Under the Cover of Righteousness”, CounterPunch, mars 8-9, 2003).
Kort sagt, erkännande av Israel som ”judisk stat” inte är samma sak som, säg, dagens erkännande av Grekland som en ”kristen stat”. Detta involverar ett gammaltestamentligt förbund mellan Gud och det utvalda folket över ett förlovade land som bör tas med våld på bekostnad av andra invånare i landet och icke-judar. Den tanken finns inte i andra religioner vad vi vet. Dessutom även sekulära och progressiva röster i Israel, inklusive den tidigare högsta domstolens ordförande, Aharon Barak, förstår begreppet ”judisk stat” enligt följande:
”Den judiska staten är en stat för det judiska folket … den är en stat till vilken alla judar har rätt att återvända … en judisk stat hämtar sina värderingar från sitt religiösa arv, Bibeln är den grundläggande boken av alla dess böcker och Israels profeter är grunden till dess moral … en judisk stat är en stat där Israels värden, Toran, den judiska arv och den judiska Halacha värderingar [religiös lag] utgör grunden för deras värderingar.” (”A State in Emergency”, Haaretz, 19 juni 2005.)
I stället för att kräva att palestinierna erkänner Israel som ”judisk stat”, och bortom chutzpah (fräckhet) och förolämpningen, presenterar vi ett förslag till de israeliska ledarna att erkänna Israel (på ett korrekt sätt) som en civil, demokratisk och pluralistisk stat där den officiella religionen är judendomen, vars majoritet är judisk. Många stater (inklusive Israels grannar Jordanien och Egypten, och länder som Grekland) har officiella religioner som kristendomen eller islam (men ges lika medborgerliga rättigheter till alla medborgare) och det finns inga skäl till varför israeliska judar inte skulle vilja att religionen i deras land är officiellt judiskt. Det är ett rimligt krav som skulle kunna lugna rädslan hos israeliska judar att bli en minoritet i Israel, samtidigt som det skulle inte provocera fram fruktan bland palestinier och araber om att bli offer för etnisk rensning i Palestina. Kravet på ett erkännande av judendomen som Israels officiella religion, i stället för att erkänna Israel som ”judisk stat” skulle också innebära att Israel förblir en demokrati.
Sari Nusseibeh är professor i filosofi vid Al-Quds Universitetet i Jerusalem.
