Varför födelsekontroll?

Uttalande av MSA, Religious Affair Commite

Profeten Muhammed (fvmh) skall ha gett olika svar
på frågor gällande coitus interruptus (på svenska avbrutet samlag). Detta beroende på de specifika situationer det gällde.
På en det förfrågningar ställde han sig helt negativ till att praktisera detta, medan han i andra situationer ansåg det
inte vara önskvärt med tillåtet och i vissa fall gav han sitt fulla godkännande för att praktisera coitus interruptus.

Man kan med bakgrund av detta relatera Profetens (fvmh) uttalande om de islamiska idéerna och det islamiska livsmönstret.
Eftersom detta är fallet så kan man anse att barnbegränsning i vissa personliga omständigheter är tillåten. Men att upphöja
detta förfarande till ett rutinförfarande, för alltid gällande, anses som motbjudande av Islam.

I samma stil och anda gjorde Fatwa kommittén vid Kairo Universitet följande uttalande (redan!) den 10 mars 1953.

”Användandet av diverse mediciner för att förhindra graviditeter tillfälligt är inte förbjudet av religionen, särskilt inte
om korta intervaller mellan graviditeterna förorsakar problem för kvinnan, om hon inte får den vila emellan för att på nytt
samla sina krafter.” Koranen säger följande: ”Gud vill göra det lätt – inte tungt – för er.” (2:185), ”Han har
inte lagt på er svåra eller tunga plikter i [utövningen av er ] religion…”
(22:78). Men att absolut och permanent
förhindra graviditeter är av religionen förbjudet.

Yusuf al-Qaradawi, som skriver om ämnet i fråga, förklarar de ovan nämnda råden. Följande utdrag ur hans bok ”The Lawful
and the Prohibited in Islam” framhåller al Qaradawis åsikter om innebörden i gällande argument för födelsekontroll.
”Bibehållandet av de mänskliga arterna är ofrånkomligt den primära anledningen till att ingå äktenskap och för ett sådant
bevarande krävs att vi fortplantas oss och förökar oss i överensstämmelse med islam som uppmuntrar till att ha flera barn,
och välsignar både manliga och kvinnliga avkommor. Emellertid, så tillåts muslimer att planera sin familj i
överensstämmelse med vad religionen säger samt med hänsyn taget till personliga nödvändigheter”.

Den vanliga metoden att förhindra graviditeter under en tid då Profeten (fvmh) levde var coitus interruptus. Profetens
anhängare praktiserade denna metod under tiden för uppenbarelsen för Koranen. Jabir har sagt: ”Vi praktiserade coitus
interruptus under tiden som Guds Sändebud (fvmh) fanns bland oss, under den tid som Koranen uppenbarades”. (Al Bukhari och
Muslim)

I en församling där Umar fanns närvarande, påpekade någon: somliga anser att coitus interruptus är en begravning av levande
barn. Ali tog till ord och sade: ”Så kan inte vara fallet med de fullbordade sju stegen: varandet som en del av jorden,
sedan en droppe säd, sedan en klump, sedan en liten vävnadsbit, sedan ben belagda med kött, som sedan blir till en ny
skapelse.” Umar tog till orda och instämde: ”Du har rätt må Gud utsträcka din levnad”.

Skäl för födelsekontroll

Det primära giltiga skälet för användandet av födelsekontroll är rädslan att en graviditet eller en förlossning skall kunna
medföra risker för kvinnans liv och hälsa. Gud säger oss: ”låt inte era egna händer medverka till er undergång.”
(2:195), ”… och konkurrerar inte ihjäl varandra! [Glöm inte att] Gud har visat er stor nåd!” (4:29)

Ett annat skäl är rädslan för den börda som barnen för med sig för familjens omständigheter, så till den grad att man
kanske accepterar eller gör något som är haram för att tillfredställa behoven. Gud säger i Koranen: ”Minns Guds
välgärningar mot er och att Han knöt er till Sig med Sitt förbund och att ni svarade: ’Gud vill inte lägga på er tunga
bördor…’”
(5:6)

Åter igen, rädslan för att barnets hälsa och/eller uppväxt kan bli lidande kan vara ett giltigt skäl för födelsekontroll.
En man sökte upp Guds Sändebud (fvmh) och sade: ”Jag praktiserar coitus interruptus med min fru”, Profeten (fvmh) undrade
varför, och mannen svarade: ”Jag oroar mig för hennes barn”.

Profeten tog till orda ”Om det (graviditeten hos en ammande mor), hade varit skadligt, så hade det också skadat perserna
och grekerna.

Ett annat giltigt skäl är oron över att en ny graviditet eller ett nyfött barn som ännu ammades. Profeten (fvmh) ansåg att
en viss tid bör passera innan man hade samlag med en nybliven mor, eller rättare sagt, hade samlag som kunde resultera i en
graviditet. Detta eftersom man ansåg att en graviditet skulle störa amningen och eventuellt förstöra mjölken så att det
ammande barn i sin tur fick avtagande styrka.

Profeten (fvmh) gick dock inte så långt som att förbjuda samlag med en ammande kvinna, sedan han poängterat att perserna
och grekerna, de två mest framgångsrika nationerna under hans tid, gjorde detta utan att det resulterade i någon skada för
barnen. Han befarade också att det skulle bli ganska krävande för mannen att avstå från sin hustru eller tvärtom under den
tid hon ammade, en period som kan sträcka sig upp till två år. Han sade därför: ”Jag ämnade ge restriktioner kring samlag
med ammande mödrar, men efter att ha funderat kring perserna och grekerna, kom jag fram till att de inte gjorde något
uppehåll och det resulterade inte i skador hos deras barn.” (Muslim)

Ibn al-Quyyim har diskuterat Profetens synsätt i denna fråga och han säger: ”Profeten (fvmh) ansåg att graviditeten skadar
ett barn som ammas på samma sätt som ett fall från en häst skadar ryttaren; det är skadligt, men dödar inte barnet ifråga.
Han avrådde dem från att ha samlag som leder till graviditet under den tid som kvinnan ammar, men han förbjöd det inte.
När han sedan ämnade förbjuda detta, i syfte att bevara hälsa och styrka hos det diande barnet, så insåg han konsekvenserna
av en sådan lång avhållsamhet, kanske mest för unga män, samt att skadan av denna avhållsamhet skulle få många verkningar
för det samhället i stort. Med tanke på dessa konsekvenser kom han fram till beslutet att inte lägga något förbud.

Han lade också märke till att hos de två mest framgångsrika och mäktiga nationerna under hans tid, ammade kvinnorna sina
nyfödda även om de på nytt var gravida, utan att dessa barn blev svagare eller färre till antalet och detta blev ytterligare
en övertygelse i att inte komma med ett förbud.”

I vår egen tid har nya preventivmetoder blivit tillgängliga, vilket gör att vi även idag uppmärksammar giltighet i den ovan
nämnda diskussionen. Argumenten för att använda preventivmedel är idag dessutom i stort, desamma. Från dessa argument kan
man säga att den idealiska tiden, ur islamisk synvinkel, mellan två barn är trettio månader eller om man vill amma i två år,
trettiotre månader.

Imam Ahmad bin Hanbal är av den åsikten att en preventivmetod även är beroende av kvinnans samtycke. Hon har nämligen rätt
till både en sexuell tillfredsställelse och till att få besluta om hon vill bli gravid eller inte. Det har sagts att Umar
förbjöd coitus interruptus om det inte fanns ett medgivande från hustrun. Detta kan ses ur islamisk synvinkel, som ett
första steg mot att etablera kvinnans rättigheter under en tid då kvinnor inte hade några självskrivna rättigheter.

Salaam, 1996, Juli – Augusti, sida 18-20