Under de senaste 20 åren har dött 25 000 flyktingar under sitt försök att ta sig till Europa genom Medelhavet, förra
året var 1700. De är offer för gäng som tar ut en förmögenhet för att smuggla de in under riskabelt och otrygga
förhållanden, men dessa gäng skulle inte existera om det inte vore för det hårda krig som europeiska regeringar har
satt igång in mot invandringen (dessutom kommer invandrarna från områden som har blivit fattig på grund av stora
företags verksamhet, många av dem europeiska). Det är en perfekt helvetets cirkel och världens fattiga dess offer.

År 2001 försökte en palestinsk vän ta sig till Europa. Med bara en resehandling för palestinska flyktingar i Libanon,
en av de mest värdelösa papper av de många som finns. Han talade i Istanbul med enm turkisk maffia grupp som lovade en
biljett till Grekland i utbyte mot 1000 dollar. Så började en slags prövning där min vän gick ombord på en serie av
överfulla båtar. Den första slutade fungera utanför Turkiet, den andra sjönk och den tredje lämnade sin mänskliga
last nära den turkiska staden Izmir. De sa till invandrarna att de var i Grekland. Efter flera möten med den turkiska
polisen återvände min vän med buss till Libanon, där palestinierna har inga civila rättigheter och är uteslutna från
en lång rad yrken och innehav av fast egendom.

Många flyktingar, naturligtvis, är ännu mindre lyckligt lottade, vilket framgår av den senaste tidens flod av rubriker
om vrak och passagerare som drunknade.

I oktober, till exempel, dog mer än 300 människor när deras båt kapsejsade utanför den italienska ön Lampedusa.
Enligt The New York Times, har den internationella organisationen för migration uppskattat att ”nästan 25 000
människor har dött i Medelhavet under de senaste 20 åren, inklusive 1700 förra året.” En artikel i The Guardian i
oktober 3 kallade detta för kontinuerliga katastrofer till havs en ”litania av förluster som till stor kan undvikas.”

Ett krig mot invandring

The New York Times rapporterade: ”Europeiska unionens tjänstemän uttryckte sin sorg över olyckan i Lampedusa och
skyllde maffian och människosmugglare för att utnyttja desperata människor. De uppmanade till att ta hårda tag mot
smugglare och även sagt att Europa behöver förbättra dialogen med de länder från vilka invandrarna kommer.”

Förenklingen av problemet till brottslingars illvilja bortser, utan tvekan, från det faktum att dessa gäng förtjänar
endast en sekundär nivå av skulden. The Guardian antyder de största bovarnas identitet i sin hänvisning till deras
”klagomål om båten ’som lämnas att dö’ under 2011, där man lämnade 61 invandrare att dö långsamt till havs, trots
nödsamtal och att de europeiska myndigheter och Natos fartyg hade informerats om fartygets läge.” Europas skuld för
invandrarnas död är strukturell, eftersom den är resultatet av ett galet ”krig mot invandring.”

Detta krig presenteras i Le Monde Diplomatiques webb i en sammanställning med datorgrafik och kartor som illustrerar
den vikt som fästs på murarna runt gränserna över människors liv, framför allt mänskligt liv ”som flyr inbördeskriget,
konflikt och förödande fattigdom.” (Som nämnts, det krävs är inga murar mot ”västvärldens feta plånböcker”).

”När det gäller ’vaksamhet och kontrolls attityd som antagits av europeiska nationer och överstatliga organ i denna
världsdel’, citerade The Guardian forskaren vid Human Rights Watch, Judith Sunderland: ’Det vi inte verkligen ser är
en presumtion om att rädda liv, vad vi får i stället är att de sparar inga ansträngningar för att stänga gränserna’
sade Sunderland som noterade att säkerhetsåtgärder på gränsövergångar som den grekisk-turkiska gränsen bara flytta
flöden av migranter och leder ofta till flera båtar till havs.”

Förresten, om gränsernas selektiv fientliga befästning inte var en prioriterad fråga för EU, skulle värdet av tjänster
som tillhandahålls av smugglarna kollapsa, och dess förmåga att negativt påverka andra människors öde.

Afrikanisering av Europa?

Det är oroande att många européer ser sig själva som de verkliga offren för migrationsprocessen, uppmuntrade i denna
uppfattning genom främlingsfientlig retorik från framstående politiker.

Italiens ständiga ond, Silvio Berlusconi, klagade till exempel en gång på att ”det är oacceptabelt att ibland finns i
delar av Milano sådan närvaro av icke-italienare så att man tycker att istället för att vara i en italiensk eller
europeisk stad, man tror att man är i en afrikansk stad.” Som om det inte fanns några tvivel om sin inställning,
bekräftade dåvarande premiärminister: ”En del vill ha en mångfärgad och multietniskt samhälle. Vi delar inte denna
uppfattning.”

Efter att 227 migranter greps utanför Malta år 2009, transporterades de tillbaka till sin ombordstigningshamn i
Libyen av fartyg från den italienska regeringen, Berlusconi försäkrade observatörerna om att ”I dessa båtar i
praktiken finns det ingen kvalificerad person till asyl.”

Det verkar som de post-Berlusconi regimer inte har förlorat denna telepatiska förmåga för analys om asyl
kvalifikationer. The Guardian sammanfattar en liknande händelse som kanske kan beskrivas som offensivt försvar i år:
”I augusti beordrade de italienska myndigheterna två kommersiella båtar att rädda en migrerande fartyg till sjöss och
krävde att kaptenerna på fartygen skulle transportera dess migranter tillbaka till Libyen, ett drag som experter tror
kan avskräcka kaptener på kommersiella fartyg att försöka sig på räddning i allmänhet och det kan bryta mot
folkrätten.”

Under tiden, som om den partiella ”afrikaniseringen” av Milano inte var nog, sker mer ”estetisk förstörelse” på andra
håll i Europa. Marine Le Pen, ordförande i den högerextrema franska parti Nationella Fronten, har upptäckt likheter
mellan muslimska gatuböner och den nazistiska ockupationen av Frankrike. Le Pen säger: ”Inget land i världen …
skulle acceptera att gå igenom den snabba och omfattande invandring av människor som, utan tvekan, har en annan
religion och kultur.”

Som nämnts i en tidigare opinion artikel i Al Jazeera, verkar det som många platser i arabvärlden har drabbats
faktiskt att denna situation, bland annat de före detta franska koloniala besittningar som är föremål för militär
invasion, omfattande mord, tortyr och expropriation av resurser. För ett otränat öga, kan liknande fenomen verka
något mer skändlig än att be på gatan eller att försöka tjäna sitt uppehälle. Den ensidiga fördömande av den
mänskliga rörelsen på väg till Europa, glömmer också bekvämt kolonialismen och imperialismens arv och den
resulterande oenighet och ekonomiskt förtryck som påverka och bestämmer migrations mönstern.

Ta bort gränserna

I en studie gjord i mar 2013 av tidningen Jacobin, med rubriken ”Förespråkande av öppna gränser” diskuterar J. A.
Myerson globaliseringens verklighet, ”multinationella frihandelsavtal, överstatliga finansiella institutioner och
transnationella företag se till att kapital kan flyta mellan nationer med en monarkfjärils lätthet. Arbetarna, å
andra sidan, är fortfarande under jurisdiktionen av stater besatta av gränserna.”

Med argumentet om att ”betoningen på ’förstärkning av gränsen’ bör modifieras med en förståelse för de politiska och
ekonomiska beslut som har förändrat denna gräns natur” fokuserar Myerson på en annan global enhet känd på grund av
sitt byggande av barrikader till höger och vänster mot invandrare, USA, där invandringen har ökat betydligt på grund
av NAFTA förstört, bland annat livsuppehället för mer än en miljon lantarbetare i Mexiko. Myerson hävdar: ”När den
amerikanska postnational kapital skapade de förutsättningar som orsakade att massinvandring var oundvikligt, ingick
det ett etiskt kontrakt med invandrar offer i sin plan för att ackumulera rikedom.”

Uppenbarligen har det amerikanska kapitalet ännu kvar att erkänna sina etiska förpliktelser, medan den härskande
apparat med vilken den är sammanflätad föredrar att lansera ännu mer kapital för att skapa symboliska men ineffektiva
fästning, rasprofilering och selektiv kriminalisering av invandringen.

Enligt Myerson, inrättandet av ”universella mänskliga rättigheter” kräver ”globaliseringen av arbetet” och
”avskaffandet av gränser” som helt enkelt överför godtyckliga rättigheter.

Bland de många ”problem med definitionen av rättigheter i förhållande till nationalstaten” säger han att det finns
det faktum att ”de flesta människor anser att rättigheterna är eviga i motsatts till lagarna som är bara tillfälliga
uttryck för sociala attityder. Skulle vi kunna säga att de förslavade svarta amerikanerna hade rätt till frihet, även
innan den juridiska frigörelsen?”

Medan Europa kämpar för att bestämma nya sätt att begränsa de grundläggande rättigheterna för invandrarna genom
upprätthållande av ordning, är det bra att tänka om den italienska inrikesministern Angelino Alfanos ord, som under
katastrofen i Lampedusa meddelade att ”EU bör inse att detta inte är ett italienskt drama, men europeisk … Lampedusa
bör bli Europas gräns och inte Italiens.”

Ännu bättre skulle vara att inte begränsa diskursen till sådana avgränsningar och inse att det inte är ett europeiskt
drama, men mänskligt.