TRT World

 

Så många som 62 eldklot lyste upp himlen över de amerikanska delstaterna Wisconsin, Michigan och Illinois den 29 januari när en satellit brann och blåste i spillror utan att någonsin träffa marken.

Det var långt ifrån en isolerad händelse. Bara i januari kraschade 120 satelliter och kom in i jordens atmosfär igen i form av spektakulära eldklot.

De flesta av dessa kraschande satelliter tillhör Elon Musk-ägda företaget Starlink, som använder ett globalt satellitnätverk för att tillhandahålla lågkostnadsinternet över hela världen.

Anledningen till den ovanligt höga krasch-och-brännhastigheten för satelliter är att Starlink tar bort cirka fyra till fem rymdkapslar varje dag, enligt astronomen Jonathan McDowell.

Starlink-satelliter är designade på ett sätt att de helt sönderfaller när de kraschar och inte utgör något fysiskt hot mot allmän säkerhet. Den massiva ökningen av satellitkrascher orsakar dock luftföroreningar och eventuellt skräp från omloppsbanan.

 

Vad gör Starlink-satelliter?

De flesta satellitbaserade internettjänster använder en enda geostationär rymdfarkost. Dessa är satelliter som kretsar runt planeter som verkar vara stationära på himlen ovanför en fast punkt på jordens yta.

Att använda denna teknik för att tillhandahålla internetanslutning resulterar i avsevärt hög latens, vilket innebär att datatiden tur och retur mellan användaren och satelliten är tillräckligt lång för att bromsa streaming, onlinespel, videosamtal och andra aktiviteter som förbrukar tung data.

I motsats till en enda geostationär rymdfarkost driver Starlink en ”konstellation” bestående av tusentals satelliter som kretsar runt planeten 24/7.

Starlinks konstellation kretsar närmare jorden. Det betyder att datatiden tur och retur – millisekunder som ett datapaket tar att resa från en dator till satelliten och tillbaka – är 24 gånger kortare än det konventionella alternativet.

Livslängden för en Starlink-satellit är cirka fem år. Det finns för närvarande 5 999 Starlink-satelliter som kretsar runt planeten. Dess konstellation av satelliter säkerställer att internet är tillgängligt i krigsområden och till och med de mest avlägsna delarna av haven.

Ändå har många länder som Indien, Kina och Ryssland, såväl som de flesta länder i Afrika, varit ovilliga att låta företaget använda sina spektrum av olika anledningar.

Så småningom räknar företaget med att ha så många som 42 000 satelliter i sin konstellation. Företaget planerar att byta ut sin konstellation vart femte år med satelliter utrustade med nyare teknologi.

Denna masspensionering av den första generationens eller Gen1 Starlink-satelliterna för att ge plats åt nyare modeller resulterar i en ökning av antalet kraschande rymdfarkoster.

Starlink-nätverket är designat, ägs och drivs av SpaceX, Musks raketuppskjutningsföretag som blev det första privata företaget att leverera astronauter till och från den internationella rymdstationen.

 

Förorenar atmosfären

Den stadiga hastigheten av kraschande rymdfarkoster har väckt oro bland miljöaktivister om luftföroreningar.

Den nuvarande satellitversionen av V2 Starlink väger cirka 800 kilogram vid uppskjutning, nästan tre gånger tyngre än den äldre generationens satelliter som vägde 260 kilo vardera.

Varje Gen1 Starlink-satellit producerar, under sin förbränning, cirka 30 kg aluminiumoxid, en förening som är känd för att bryta ner ozonskiktet, en atmosfärisk sköld som skyddar livet på jorden från solens skadliga ultravioletta strålning.

Upplösningen av satelliter är också känd för att skapa ”metalliska ångor” i atmosfären. Risken att skräp träffar ett flygplan är ”mycket låg”, även om möjligheten att okontrollerat rymdraketskräp stör flygningar inte kan uteslutas.

En studie från 2023 visade att 10 procent av aerosoler – små partiklar suspenderade i atmosfären – som samlades 60 000 fot över Alaska innehöll aluminium och andra metaller producerades av satellitens utbränning.

Förekomsten av dessa föreningar ökade åtta gånger mellan 2016 och 2022, med den senaste ökningen som ytterligare förvärrade nivån av föroreningar.

Studien visade för första gången att stratosfärisk förorening är ”otvivelaktigt kopplad till (det) återinträde av rymdskräp” i atmosfären.

Aerosolerna innehöll niob och hafnium – som inte finns som fria grundämnen i naturen – som används i halvledare och superlegeringar.

Utöver dessa två ovanliga grundämnen innehöll ett betydande antal partiklar även koppar, litium och aluminium i koncentrationer som ”vida överstiger” det överflöd som finns i meteorik eller rymddamm, visade studien.