Om du besöker en salafi hemsida, den gren av sunniislam vars medlemmar hävdar att de efterlikna de tre första
generationerna av muslimer (al-Salaf al-Salih, de fromma föregångare) så noggrant som möjligt och på så många områden,
är det inte ovanligt att hitta en lång lista över firaq (sekter) som opponerar sig salafisterna. En av dessa sekter
som ingår i sådana listor är utan tvekan sufismen.

En komplicerad rapport

Salafisternas fientligheten mot sufismen kan få en av att tro att de gamla teologerna som de hänvisar till också var
fientliga mot sufierna, detta är inte korrekt.

Några har påpekat till exempel att juristen och teologen Hanbali Ahmad ibn Taymiyya (1263-1328), nu en av de viktigaste
inspirationskällor för salafister, var själv sufi. Andra har visat att Sufismen, åtminstone i den mån den tävlade
med Ibn Taymiyyas teologiska vision, fanns utan tvekan närvarande i sina lärjungars krets, inklusive Ibn Qayyim
al-Jawziyya (1292-1350), en annan viktig referens för salafisterna.

Med tanke på salafisternas proklamerade opposition mot sufismen är det inte förvånande att några av dem finner denna
motsättning svår att acceptera och vill belysa denna fråga. De också ambivalenta syn på sufierna kan förklaras genom
att betrakta sufismens olika uttryck, som sträcker sig från asketism i respekten av texterna och efterlevnaden av den
skolastiska traditionen till praktiserande av mindre ritualer och rutiner som finns i skriptkällorna.

I själva verket är det bara den senare som salafisterna verkligen utmanar i sufismen mot bakgrund av de förklaringar
som om den komplicerade relation som män som Ibn Taymiyya hade med sufism.

Doktrinära invändningar

Det finns naturligtvis doktrinära aspekter inom sufismen som salafisterna ifrågasätter väldigt stark vilket återspeglas
i synpunkterna hos den som är förmodligen den viktigaste 1900-talets salafistiska teologen, den syriske Muhammad Nasir
al-Din al-Albani (1914-1999).

En av de begrepp som förknippas med sufismen och som kritiserats av al-Albani är ”Wahdat al-wujud” (enhet av att vara),
en idé som utvecklades i detalj av sufimästare Ibn al-Arabi (1165-1240). Denna uppfattning uttrycker tanken att Gud och
de skapade är en och samma sak, eftersom allt som Gud har skapat måste ha funnits i hans Kunskap före skapelsen och i
slutändan kommer att återvända till Honom. Al-Albani tillskrev dessa idéer till ”sufi extremister” (Ghulat al-Sufiyya)
som gör ”ingen skillnad mellan Skaparen och det skapade”, och avvisade dem och fördömde deras ”misstag” (dalal), en
motsättning till Guds enhet (tawhid).

Al-Albani fördömde, vidare, begreppen ilm al-ghayb (kunskap om det osedda) och dua al-amwaat (Bön till de döda). Den
första hänvisar till vad al-Albani beskriver som övertygelsen hos ”vissa sufi” att det finns människor som är i stånd
att känna det osynliga. Han motbevisar den genom att citera den koraniska versen (72: 26-27): Han känner det som är
dolt för människor, men Han låter ingen få insikt i Sina hemligheter utom det sändebud som Han [utser till detta]. Och
då sätter Han ut vakter framför och bakom sändebudet. När det gäller dua al-amwat, som refererar till praxis om att
fråga efter hjälp eller favörer från de döda, ”förutom Gud” (min dun Allah) ifrågasätter Al-Albani detta begrepp genom
att citera versen (35:22), Gud förmår den Han vill att lyssna, men du kan inte förmå dem att lyssna som är [andligen
döda och] begravda och kallar den på en polyteistisk praxis.

Av liknande skäl varnade al-Albani också om att göra förbön (tawassul) till den avlidne så att den skulle fungera som
en mellanhand och även att be i moskéer byggda på gravar av förmodade helgon (awliya).

Politiska invändningar

Förutom doktrinära invändningar har salafisterna också politiska invändningar mot sufierna på grund av statens vana att
använda sufier som ”moderata” motgift mot salafi-jihadister, som uttrycker radikala idéer och stödjer terrorism. På
grund av deras politiska återhållsamhet och deras ”moderation” på den doktrinära plan, betraktas sufier av arabiska
regimer som partner utan risk med vilka man kan samarbeta för att stävja radikal islamism. Även om dessa försök inte
alltid har nått framgång, har denna taktik konsoliderat bland salafi-jihadister tanken om att sufi shejker och deras
anhängare är arabregimernas lakejer.

De återhållsamma politiska salafister, som utgör majoriteten, har ibland paradoxalt nog motstridiga politiska skäl för
att inte uppskatta sufierna. Den jordanska salafisten Ali al-Halabi hävdar inte bara att det är salafismen och inte
sufismen som har uråldriga och konsoliderade rötter i det Hashemitiska riket utan även att sufismen är faktiskt ett hot
på grund av dess förmodade kopplingar till shiitisk islam.

Med tanke på den skepsis som råder i Jordanien (och resten av arabvärlden) gentemot den shiitiska Iran, tolkas denna
position som ett försök att förtala sufierna. Al-Halabi understryker detta, med tanke på att, till skillnad från de
återhållsamma salafisterna har sufierna inte gjort mycket för att bekämpa de salafistiska-jihadistiska idéerna och är
därför ganska värdelösa i kampen mot terrorismen. Så om salafi-jihadister inte gillar sufierna eftersom de är alltför
nära regimen, al-Halabi, skulle vilja istället att de återhållsamma salafisterna tar den plats som muslimsk grupp som
föredras av den jordanska regimen.

Förstörelse av sufi helgedomar

Även om förstörelsen av sufi helgedomar i länder som Libyen och Mali har alltid varit ett verk av salafi-jihadister och
inte av de återhållsamma salafister, de doktrinära argument som används mot sufier delas av de två grenarna av
Salafismen. Salafisterna betraktar sufierna ofta som ”grav tillbedjare” och kallar dem för polyteister, en polyteism
som enligt dem är tydligt i deras önskan att besöka och vörda gravar som de kallar heliga. För dem, salafisterna,
underminera sådana metoder begreppet tawhid, oerhört viktigt för Salafismen, vilket gör i deras ögon de sufi moskéerna
till riktiga doktrinära avarter. Dock måste man medge att de inte fäster för mycket vikt vid den religiösa faktorn.

Inte bara salafisterna har politiska skäl att motsätta sig sufismen, men attacker mot sufi helgedomar förekommer oftare
i sammanhang där konflikter och våld är något som redan finns. Det tyder på att detta måste ses också i relation till
politisk makt och inflytande i samhällen som befinner sig i en övergångs period.

Sammanfattningsvis, även om salafisterna länge har haft anti-sufi föreställningar som har konsoliderats och växt
baserat på politiska och doktrinära begrepp, det är det specifika sammanhangen där de befinner sig som bestämmer vilka
av dessa idéer kommer att segra, och om de kommer att bli eller inte våldsamma.

Anteckningar:

Joas Wagemakers är professor i islamisk forskning vid universitetet i Utrecht. Hans forskning fokuserar på salafism och
islamism. Bland hans publikationer finns: A Quietist Jihadi: The Ideology and Influence of Abu Muhammad al-Maqdisi
(2012), Salafism: Utopian Ideals in a Stubborn Reality (2014), Salafism in Jordan: Political Islam in a Quietist
Community (Cambridge University Press, 2016).