I början verkade det israeliska militära beslutet att revidera sin politik för öppen eld på den ockuperade Västbanken vara förbryllande.
Vad skulle vara logiken i att ge israeliska soldater utrymme att skjuta fler palestinier när befintliga arméhandböcker redan hade gett dem
nästan total immunitet och lite juridiskt ansvar?

Militärens nya regler tillåter nu israeliska soldater att skjuta, till och med döda, flyende palestinska ungdomar med skarp ammunition för
att de påstås ha kastat stenar mot israeliska ”civila” bilar. Detta gäller även situationer där de påstådda palestinska ’angriparna’ inte
håller i stenar vid tidpunkten för skottlossningen.

Hänvisningen till ”civila” i den reviderade arméns handbok gäller beväpnade israeliska judiska bosättare som har koloniserat den ockuperade
Västbanken och östra Jerusalem i trots av internationell lag och palestinsk suveränitet. Dessa bosättare, som ofta verkar som paramilitära
styrkor i direkt samordning med den israeliska armén, äventyrar sina egna familjers liv genom att bo på ockuperad palestinsk mark. Enligt
Israels förvrängda normer är dessa våldsamma israeler, som har dödat och skadat många palestinier genom åren, ”civila” i behov av skydd
från stenkastande palestinska ”angripare”.

I Israel är stenkastning ett ”allvarligt brott” och palestinier som kastar sten är ”kriminella”, enligt Liron Libman, Israels tidigare
chefsåklagare, som kommenterade de nya reglerna. För israeler råder det lite oenighet om dessa påståenden, även av de som ifrågasätter
lagligheten av de nya reglerna. Tvistepunkten, enligt Libman och andra, är att ”en person som flyr inte utgör ett hot”, men enligt Libman
själv, ”kan den nya politiken potentiellt vara motiverad” rapporterade The Times of Israel.

”Debatten” om den nya politiken för öppen eld i israeliska medier ger ett felaktigt intryck av att något grundläggande har förändrats i den
israeliska arméns relation till ockuperade palestinier. Så är inte fallet alls. Det finns många dagliga exempel där palestinier, inklusive
barn, skjuts och dödas ostraffat, vare sig de kastar sten eller inte, går i skolan eller bara protesterar mot den illegala konfiskeringen
av deras land av den israeliska militären eller beväpnade bosättare.

I den palestinska byn Beita, på den norra ockuperade Västbanken, har åtta obeväpnade palestinier dödats sedan maj. Denna lilla by har varit
skådeplats för regelbundna demonstrationer mot utvidgning av judiska bosättningar och mot den illegala bosättningsposten Eviatar, på det
palestinska landsbygdsområdet Mount Sabih. Bland offren finns Muhammad Ali Khabisa, den 28-årige pappan till ett åtta månader gammalt barn,
som sköts ihjäl i september förra året.

Även om de nya reglerna har lagt stor vikt vid de förmodade israeliska offrens status och stämplat dem som ”civila”, har den israeliska
militären i praktiken använt exakt samma standard för att skjuta, lemlästa och döda palestinska påstådda stenkastare, även när beväpnade
nybyggare inte är närvarande.

Ett berömt fall, 2015, gällde dödandet av en 17-årig palestinsk tonåring, Mohammad Kosba, i händerna på en israelisk arméöverste, Yisrael
Shomer. Den senare hävdade att Kosba hade kastat en sten mot hans bil. Därefter jagade Shomer ner den palestinska tonåringen och sköt honom
i ryggen och dödade honom.

Den israeliska officeren ”censurerades” för sitt beteende, inte för att ha dödat pojken, utan för att han inte stannade ”för att sikta
ordentligt”, enligt The Times of Israel. Den israeliska militärens chefsåklagare drog då slutsatsen att ”Shomers användning av dödligt våld
inom ramen för arresteringsprotokollet var motiverat utifrån omständigheterna kring händelsen.”

Israels åsidosättande av internationell rätt när det riktar sig mot palestinier är ingen hemlighet. Israeliska, palestinska och
internationella människorättsgrupper har upprepade gånger fördömt den israeliska arméns inhumana och barbariska beteende i de ockuperade
områdena.

Redan 2014 fördömde Amnesty International i en omfattande rapport Israels ”hämmande ignorering av människoliv genom att döda dussintals
palestinska civila, inklusive barn, på den ockuperade Västbanken” under åren. AI sa att sådana mord hade skett ”med nästan total
straffrihet.”

”Frekvensen och uthålligheten av godtyckligt och kränkande våld mot fredliga demonstranter på Västbanken av israeliska soldater och
poliser, och straffriheten som förövarna åtnjuter, tyder på att det utförs som en fråga om policy” stod det i Amnesty-rapporten.

Till och med Israels egna rättighetsgrupp, B’tselem, håller med. Organisationen förkastade den israeliska arméns ”skjuta för att
döda-policy”, som också tillämpas på ”människor som redan har ”neutraliserats””. I fallet Abdel Fattah al-Sharif, en palestinsk man som
sköts direkt i Al-Khalil (Hebron), av en israelisk militärläkare, Elor Azaria, 2016, var han inte bara ”neutraliserad” utan också
medvetslös.

Enligt B’tselem har israeliska ”soldater och poliser blivit domare, jury och bödel”. Med denna tragiska och olycksbådande bana i åtanke kan
man undra varför den israeliska armén skulle ändra sin politik för öppen eld i just detta ögonblick. Det finns tre möjliga svar:

För det första förutser den israeliska regeringen och armén en ökning av palestinskt folkligt motstånd under de kommande månaderna,
möjligen som ett resultat av den massiva expansionen av illegala bosättningar och tvångsvräkningar i det ockuperade östra Jerusalem.

För det andra, genom att perfekt anpassa den befintliga politiken för öppen eld med den aggressiva militära praxis som redan finns på
plats, skulle israeliska domstolar inte längre behöva brottas med några rättsliga konsekvenser för att döda palestinier, inklusive barn,
oavsett omständigheterna kring deras mord.

Slutligen skulle de reviderade reglerna göra det möjligt för Israel att föra talan för sig själv som svar på den öppna utredningen från
Internationella brottmålsdomstolen (ICC), om kränkningar av mänskliga rättigheter och krigsförbrytelser i det ockuperade Palestina. Israels
justitieminister kommer nu att hävda att inga krigsförbrytelser äger rum i Palestina eftersom dödandet av palestinier är förenligt med
Israels eget militära uppförande och rättssystem. Eftersom ICC utreder påstådda krigsförbrytare, inte regeringen själv, hoppas Israel att
de kan bespara sina egna mördare från att behöva kämpa med domstolens rättsliga förväntningar.

Även om tidpunkten för det israeliska militära beslutet att ändra sin politik för öppen eld kan verka plötsligt och utan mycket sammanhang,
är beslutet ändå olycksbådande. När ett lands militär beslutar att det är en laglig handling att skjuta ett barn i ryggen utan bevis för
att den påstådda ”kriminella” utgjorde någon fara, måste det internationella samfundet ta hänsyn till det.

Det är sant att Israel verkar utanför miniminormerna för internationella och humanitära lagar, men det är det internationella samfundets
ansvar att skydda palestinier, vars liv förblir dyrbara även om Israel inte håller med.

Anteckningar:

Ramzy Baroud är journalist och redaktör för The Palestine Chronicle. Han är författare till sex böcker. Hans kommande bok, redigerad
tillsammans med Ilan Pappé, är ”Vår vision för befrielse: Engagerade palestinska ledare och intellektuella talar ut”. Dr. Baroud är en
icke-bosatt seniorforskare vid Center for Islam and Global Affairs (CIGA). Hans hemsida är www.ramzybaroud.net