Abdennur Prado
Vi återvänder till den profetiska praxis, vid tidpunkten för Hijra som utgångspunkt för en ny gemenskap av män och kvinnor
förenade i den nya verkligheten, mot alla former av världslig makt. Det är utifrån Profetens vistelse i Medina man har
skapat bilden av Muhammed (fvmh) som ”ledare”
eller ”statsman”. Många forskare har upprepat detta påstående, utan att inse dess absurditet. Absurd främst genom sin
otidsenlighet.
Staten är en modern form av politisk organisation baserad på begreppet medborgarskap, inrättandet av nationella gränser och
en komplicerad politisk administration. Men framför allt, fullständigt absurd eftersom det ignorerar det verkliga livet i
Medina. Som vi skall se, i staden Medina inrättades inte någon av de institutioner genom vilka en stat utövar sin makt. Det
fanns inga domare eller rättsväsende, domstolar eller advokater. Det fanns inga poliser eller fängelsesystemet. Det fanns
inget utbildningssystem under kontroll av den politiska makten. I själva verket fanns det inget som liknade en politisk
makt eller ett administrativt system.
Historikerna som har analyserat Profetens gemenskap i Medina har haft enorma svårigheter att definiera vilken typ av
regering fanns på plats och hur den fungerade. Det är inte så att det saknas vittnesskildringar om samhället. Vad
historikerna saknar är typiska uppgifter som man förväntar sig från fungerande rättsväsende, ministerier och guvernörer,
med andra ord alla typiska beståndsdelarna i ett styrelseskick. Men vi hittar ingenting av detta, den lyser med sin
frånvaro. I bästa fall finns det information om fördelning av olika uppdrag som kan erbjuda oss en svag bild av en regering
eller någon form av organisation som ansvarade för att samla in zakat till en stam, medling vid mark dispyter, förekomsten
av profetens sekreterare eller utnämningen av personer (tre) att vara domare i tvister som förekom i andra delar av den
arabiska halvön. Förutom dessa utnämningar vet vi också att de beslut som påverkade hela samhället togs i samförstånd, på
en samling.
Vi kommer att nämna flera stycken ur Ali Abd al Raziqs bok, Islam och maktens grunder, som skrevs i Egypten 1924. Boken
är en undersökning av kalifatets system vid tidpunkten för dess försvinnande. Författaren ägnar mycket utrymme i sin bok att
analysera om Profeten (fvmh) var faktiskt en statschef eller bara en andlig ledare som tog hand om uppdraget att leda
samhället i frågor som tidigare varit utanför det som var hans profetiska mission. Författarens avsikt är att visa att
Profeten inte kom för att upprätta ett politiskt system, att hans makt var synnerligen religiös, och därför är muslimer
fria att skapa ett politiskt system precis som de själva vill, eller är kapabla att skapa … Vilket vid kolonialismens
tidpunkt tolkades av många som ett tyst godkännande av de institutionerna som infördes av kolonisatörerna. Men vad
författaren visar i sin bok är att den organisations modell som fanns i det profetiska samhället kan definieras som en
anarki:
Om vi går från rättsväsendet och den offentliga sektorn till andra offentliga funktioner som utgör en stats kärna, ser vi
att det är naturligtvis omöjligt att hitta, i den dokumentation vi har från Profetens tid, något som gör att vi kan hävda
med övertygelse och visdom att det inte fanns någon form av organiserad regering i profetens tid, oavsett om det handlar om
ekonomiska institutioner, institutioner som säkerställer den allmänna ordningen eller andra typer av institutioner som är
nödvändiga för en god samhällsstyrning, även om de är enkla och rudimentära. (s.105 )
Om det är sant att profeten (fvmh) grundade ett politiskt styre och redogjorde för de funktioner som karakteriserar den,
varför saknade denna regering de många institutioner som definierar en fastställd och välorganiserad centralmakt? (p.119)
Detta kan uttryckas på ett annat sätt, många av de institutioner som vi nu anser vara grunden för en regering såsom
statliga institutionerna eller grunderna för statens auktoritet är ingenting annat än tillfälliga konventioner,
artificiella skapelser som inte är umbärliga i en stats organisation som påstår sig vara ett föredöme av enkelhet och
naturliga lösningar och som förkastar allt som är tillgjord. Alla observationer som har gjorts om den profetiska regeringen
och som har analyserats väl, kan reduceras till en enda påstående, regeringen saknade de yttre tecken som idag kännetecknar,
enligt forskare i statskunskap, en civiliserad regering, vilket i själva verket, är inte absolut nödvändiga för det. De kan
egentligen läggas ner utan att det nödvändigtvis leder till en brist på myndighet, eller mot anarki och oordning. Så kan
förklaras den påstådda förvirringen under den profetiska tidens regering. (s. 121-122)
I de lagar fastställda av profeten (fvmh) finns det inte något som inte är inspirerad av det naturliga tillståndets
enkelhet. (s.123)
Profeten var analfabet. Han var de analfabeternas Budbärare. Både i sitt privat och offentliga liv och i de lagarna han
stiftade avvek han aldrig från den naturliga enkelhet eller kraven på tillförlitliga och enkla karaktär som Allahs varelser
är skapad med. Det kan mycket väl vara därför regeringens organisation i profetens tid (fvmh) överensstämde med den
naturliga enkelheten. Därför är det klart att många av dagens maktinstitutioner är ingenting annat än artificiella
skapelser, en skrämmande byråkrati med vilka vi har blivit vana under lång tid, till den grad att vi har kommit att tro att
de är en nödvändig del av maktens grunder och pelarna i dess struktur. Det verkar dock att de inte uppfyller dessa
funktioner. (s. 124)
Nej och tusen gånger nej! På den tiden fanns det varken regering eller stat … Kanske är det dags för läsaren att hitta
svaret på den fråga vi har tagit upp: frånvaron av alla slags manifestation av tillfälliga myndigheter och en etablerad
regering under Profetens tid (fvmh). Utan tvekan har ni nu förstått varför det inte fanns någon statlig organisation eller
guvernörer eller domare, eller några ministerier. (s. 144)
Ali Abd al Raziqs slutsats hjälper oss att bemöta den allmänna uppfattningen enligt vilken profeten Muhammed var en
statschef. Förvirringen tog fart när historikerna godtyckligt hoppade från samhället till stat, utan att tänka att mellan
ett samhälle och en stat finns en avgrund. I själva verket är de båda oförsonliga verkligheter. Som anarkister och
antropologer säger, där det finns en stat, kidnappas de mänskliga relationer och samhället förstörs. Staten innebär en
upplösning av de sociala länkar, av relationen från person till person, de ersätts med ett förhållande mellan individen och
staten. Precis motsatsen till vad Islam främjar.
Profeten hade inga privilegier, varken som samhällets ledare eller Allahs sändebud. Han levde som en broder bland bröder.
Det finns betydande haditherna om detta. I en av dem en främling anländer till Medina på jakt efter Profeten. Han kommer in
i ett möte vid vilket Profeten är närvarande och ser en man som sitter i en stol, lite högre från resten. Han vänder sig
till honom, men han var inte profeten … Han ligger på golvet med huvudet vilande på låren av en av hans följeslagare. Det
finns en annan hadith som berättar om en man som kom till Profeten, han blev så nervös i hans närvaro att han började
skaka … Profeten sade: ”Lugna ner dig, jag är varken kung eller en tyrann, jag är bara son av en kvinna från Quraish som
åt vad solen torkade i Mecka. Och enligt en annan tradition, frågades Profeten av judarna om han var en profet-kung eller
en profet-tjänare, och han svarade: ”Jag väljer att vara en profet-tjänare.”
Jag kan inte låta bli att citera en välkänd anekdot. Profeten hade för vana att gå till sängs efter att ha gett bort allt
som blev kvar av dagens vinst. Han sparade inte något eller hade några egna ägodelar. En natt, när han skulle gå till sängs
insåg han att han hade lämnat några mynt i fickan som han hade glömt att dela ut. Profeten gick ut ledsen vid midnatt, när
staden sov och letade efter någon som behövde dessa mynt. Han gick inte hem för att sova förrän han hittade någon att ge
dessa mynt.
Men det finns mer: Profeten vägrade leda andra arabiska stammars affärer som vände sig till honom som en politisk-religiös
ledare. Det finns en hadith om detta: ”Ni vet bättre om era egna affärer”. Profeten vägrade att blanda sig i de interna
angelägenheter av de stammar som erkände sig själva som muslimer. Som en följd av detta vid Profetens död existerade inte
i den arabiska halvön en enad regering, utan olika muslimska stammar som samexisterade med varandra och med andra
icke-muslimska samfund, alla med sina egna styrelseskick. Och detta trots att de var nästan förenade utifrån ett religiöst
perspektiv av Islam. Detta innebär att det finns en skillnad mellan det profetiska och politiska ledarskapet. Muhammed var
ledare för muslimerna i Medina, men inte den politiska ledaren för de andra muslimska samhällen som etablerades under hans
livstid. Därför är det inte känt några utnämningar av guvernörer eller ministrar, eller något som liknar ett politiskt
systems organisation som gick utöver det specifika samhälle där Profeten och hans följeslagare levde.
När historikerna sammanfattar det politiska arvet efter Umar ibn al Khattab, Islams andra kalif som regerade några år efter
Profetens död, gör de oftast en lista över alla institutioner som han grundade. Bland dessa inrättandet av en
”skattemyndighet” (Bayt al-mal), med sina skatteindrivare, folkräkning, inventering av land och egendomar, kodifiering av
lagstiftningen (med hjälp av judiska rabbiner som konverterade till Islam), inrättande av stabila domstolar, skapandet av
en poliskår, en professionell armé med reservister samt fastställandet Hijra kalender. Allt detta genom en central
administration.
Varje avdelning hade en sekreterare som noga registrerade varje handling. Avdelningscheferna hade bestämda möte för att
samordna riktlinjerna under befäl av Umar ibn al Khattab. Alla beslut förmedlades till landshövdingar genom brev och
promemorior. Omar ibn al-Khattab grundade vårdhem och kungjorde att icke-muslimer hade också rätt till stöd från Zakat. Han
avskaffade slaveriet, något som hans efterträdare ignorerade och tillät i praktiken. Allt detta nämns i böcker som Kitab al
Awail (Boken bland de första) från Abu Hilal al Askari och i Imam Tabaris historia. Om vi nämner här dessa institutioner,
är inte för att lista ut kalifen Omars arv utan för att understryka att före hans regeringstid existerade inte alla de
nämnda institutionerna.
Kan man kalla statsman eller statsgrundare en man som ledde en gemenskap grundad på gemensamma erfarenheter, en gemenskap
där det inte fanns någon polis, domstol, professionell armé, ett skattesystem, guvernörer, folkräkningen eller en minimal
administration? Kan man verkligen kalla statschef en man som vägrade utöva makt över andra muslimska samfund, och som
utövade sitt ledarskap bara över sina anhängare i en stad där medlemmar av andra grupper levde och som styrdes av sina egna
lagar och hade sina egna ledare och institutioner? Myten om Muhammed som en statsman är just detta en myt. Om den
presenteras som sann och upprepas som en dogm är för att det tjänar ett politiskt syfte.
Redaktionens anmärkning:
Denna text är ett kapitel i essän ”Islam som mystisk anarkism” (El islam como anarquismo místico)
