Jurgen Mackert – Middle East Eye

 

Den 28 mars tillkännagav den sionistiska tyskjudiska veckotidningen Judische Allgemeine Zeitung glatt att Tel Aviv skulle bli Berlins nyaste vän stad, och alla fraktioner i Berlins representanthus godkände beslutet.

Några dagar senare förklarade Der Tagesspiegel, en av Berlins så kallade ”kvalitetstidningar”, att ”de två metropolerna har mycket gemensamt”.

Vilken avgrundsdjup skam: representanterna för de självutnämnda partierna i den ”demokratiska mitten” i Berlins representanthus – kristdemokrater, socialdemokrater och gröna – har beslutat, tillsammans med ”vänstern” och den fascistiska Alternative für Deutschland (AfD), att närma sig de folkmordsutövande slaktarna i Tel Aviv ännu närmare.

De gör det trots att stora delar av världen gradvis distanserar sig från denna regim.

Att välja en vän stad är mycket mer än en symbolisk handling, särskilt när den staden är huvudstad i en stat som styrs av krigsförbrytare som är ansvariga för ett pågående folkmord.

Ett sådant beslut återspeglar gemensamma intressen och värderingar som påstås binda samman städerna och deras befolkningar.

Och de som visas i detta partnerskap är talande: medan den ena sidan begår folkmord, stöder, främjar och finansierar den andra det, medan den ena utför etnisk rensning, låtsas den andra vara okunnig, medan den ena medvetet riktar in sig på barn, journalister och medicinsk personal, tittar den andra bort och babblar om mänskliga rättigheter, medan den ena svälter ett folk ihjäl, rycker den andra bara på axlarna.

Tillsammans delar de en brist på respekt för internationell rätt och Internationella brottmålsdomstolens auktoritet.

Denna lista är långt ifrån komplett, men den är redan en av de mest motbjudande man kan tänka sig. Berlin och Tel Aviv, som den tyska pressen med rätta påpekar, har verkligen mycket gemensamt.

 

Historisk minnesförlust

Beslutet från Berlins representanter skickar ett tydligt budskap till världen om vad den tyska huvudstaden nu står för – och markerar en exempellös handling av historisk minnesförlust.

Regeringen i en stad som var under belägring för årtionden sedan, och som fortsätter att åberopa den erfarenheten som central i sitt kollektiva minne, har nu bytt sida.

Berlin allierar sig med huvudstaden i ett land som inte bara har belägrat Gazaremsan i 17 år och skapat det största fängelset i världen och satt palestinier ”på diet” – utan också har begått folkmord i mer än 18 månader – en kampanj som stöds fullt ut av Tel Avivs folk.

Om upplevelsen av belägringen verkligen var så betydelsefull och definierande för Berlin som dess politiker så ofta påstår, med stor högtidlighet, då skulle det bara ha funnits en naturlig och passande vän stad: Gaza City.

Till skillnad från Gaza fick Berlin dock hjälp när den belägrades efter andra världskriget. Västländerna skickade ”russinbombplan” och försåg den instängda enklaven med mat, och de hindrades inte från att göra det av Sovjetunionen – i skarp kontrast till den kriminella svälten av Gazas civilbefolkning av bosättar-koloniala regimen i Tel Aviv.

För att leva upp till sin historiska erfarenhet och sitt ansvar borde Berlins representanter ha skickat ”russinbombare” till Gaza den 8 oktober 2023, istället för att göra sig själva till medbrottslingar i folkmord. De borde inte ha slösat en enda tanke på att bli partners med förövarhuvudstaden.

 

Sionistiskt inflytande

Berlins val av Israels huvudstad understryker hur djupt tyska politiker under senare år har låtit den sionistiska lobbyn forma stadens politiska agenda.

På ett sätt som är oförenligt med rättsstatsprincipen krävs det nu bara misstanken att en händelse eller ett uttalande kan anses vara antisemitiskt, enligt den sionistiskt drivna IHRA-definitionen, för att den statliga repressionen ska börja verka.

Från smutskastningskampanjer och polisrazzior till åtal av aktivister och kriminalisering av humanitär solidaritet möts varje demonstration till stöd för palestinska rättigheter med brutalt förtryck av Berlins militariserade kravallpolis.

Den sionistiska lobbyn, liksom i andra länder, försöker inte ta itu med grundorsakerna till antisemitism. Istället beväpnar den anklagelsen för att pressa den tyska staten att bestraffa antisionistiska uttalanden.

Efter sin valseger lämnade Kristdemokratiska unionen (CDU) och dess bayerska systerparti, Kristsocialistiska unionen (CSU), in en ”mindre interpellation” till den federala regeringen med titeln ”Politisk neutralitet hos statsfinansierade organisationer”.

Den bestod av över 500 frågor riktade till civilsamhällesorganisationer som är kritiska mot Israels folkmord, i syfte att beröva dem finansiering och välgörenhetsstatus om de inte uppfyller vad kristdemokraterna definierar som ”politisk neutralitet”.

Föga förvånande inkluderade de kristna partierna inte en enda sionistisk lobbyorganisation i sin interpellation, trots att dessa grupper är allt annat än ”politiskt neutrala”.

Tvärtom fungerar de som propagandavapen för den sionistiska saken och Israels folkmord mot det palestinska folket på sätt som är öppet fientliga mot demokratiska principer och försvaret av universalistiska ideal.

Men kanske mer avslöjande är det faktum att skattebetalarnas finansiering för en av de sionistiska lobbygrupperna för två år sedan nästan fördubblades och nådde en årlig totalsumma på 23 miljoner euro (25 miljoner dollar).

En annan öppet sionistisk organisation får också ekonomiskt stöd av inrikesministeriet – även om en organisation som öppet representerar och försvarar en rasistisk ideologi, återigen, knappast kan betraktas som ”politiskt neutral”.

Så vad är egentligen dess samhällsnytta?

 

Statligt förtryck

Den 19 februari 2025 utövade Berlins borgmästare Kai Wegner (CDU) medvetet påtryckningar på rektorn för Freie Universität (FU), Gunter M Ziegler, på uppdrag av den sionistiska lobbyn att ställa in ett evenemang med Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska territorierna.

Som Forschung & Lehre rapporterade var det inte bara borgmästaren som utövade påtryckningar på universitetets rektor.

Två sionistiska grupper – som är allt annat än ”politiskt neutrala” – var också inblandade. Ziegler böjde sig slutligen för detta olagliga intrång i universitetets autonomi och ställde in evenemanget.

Den 4 april inledde den högerorienterade tidningen Die Welt ytterligare en smutskastningskampanj mot Albanese, som ekade officiell israelisk propaganda inför en FN-omröstning om hennes om utnämning.

Tidningen citerade tyska politiker, inklusive Jürgen Hardt från CDU – en övertygad sionistisk förespråkare – som upprepade israeliska militära lögner med skamlös likgiltighet för sanning eller anständighet.

Som om det inte vore nog korsade Berlin en ny tröskel den 1 april med ett Trump-liknande drag: de tillkännagav utvisningen av tre EU-medborgare och en amerikansk medborgare enbart för att de deltagit i pro-Gaza-demonstrationer.

Dessa individer hade inte begått något brott. Men i Berlin är yttrandefriheten redan för mycket att tolerera, särskilt när den utövas för att försvara palestinska rättigheter.

Detta skickar en otvetydig varning: alla som kräver rättvisa för palestinier är nu ett mål för statligt förtryck.

Om domstolarna misslyckas med att stoppa denna nedgång i auktoritärt styre kan tyska medborgare snart riskera fängelsestraff för att ha kritiserat israeliska krigsförbrytelser, medan icke-medborgare helt enkelt kommer att utvisas. Alla kommer att straffas, inte för våld eller uppvigling, utan för att ha försvarat fel människor i det politiska etablissemangets ögon.

 

Institutionellt angrepp

Efter att tyska parlamentariker enhälligt antog IHRA:s definition av antisemitism 2017, blev de verkliga konsekvenserna av detta drag för den tyska demokratin tydliga mot bakgrund av det pågående sionistiska folkmordet på det palestinska folket.

Två avgörande resolutioner som antogs i november 2024 och januari 2025 förändrade dramatiskt det tyska samhället och banade väg för ännu större sionistiskt inflytande.

Den första sionistledda attacken mot den tyska demokratin kom i november med antagandet av resolutionen ”Aldrig mer är nu: Skydda, bevara och stärka judiskt liv i Tyskland”.

Dess antagande gör det möjligt för den tyska regeringen att ingripa i det sociala livet av princip – att förtala vem som helst, jude eller icke-jude, som antisemit och att straffa dem som höjer sina röster mot den sionistiska bosättar-koloniala-apartheidregimen och dess krigsförbrytelser.

Den andra attacken följde den 28 januari med resolutionen ”Antisemitism och fientlighet mot Israel i skolor och universitet”. Den antogs hastigt, i stort sett obemärkt av allmänheten, efter regeringens slut och under valkampanjen.

Resolutionen utgör ett skamlöst angrepp på universitetens autonomi och forskningens och undervisningens frihet. Under täckmantel av oro över en påstådd ökning av antisemitism vid skolor och universitet används anklagelsen som ett vapen för att tysta kritiska akademiker och studenter.

Vid en federal presskonferens efter antagandet uttryckte tyska professorer upprördhet över att resolutionen hade utarbetats utan den sedvanliga konsultationen av antisemitismexperter eller akademiska organ.

De kritiserade också det faktum att författarna hade ignorerat invändningarna från den tyska rektorskonferensen (HRK), som redan hade avvisat ett liknande förslag hösten 2024 på grund av juridiska skäl. Enligt en professor var det inte ens klart vem som hade författat resolutionen.

Antagligen är dock drivkraften inte svår att identifiera. Med tanke på resolutionens uttryckligen sionistiska agenda – att hota studenter och akademiker som tar ställning mot regimen och dess folkmord – behöver man bara titta på nuvarande och tidigare parlamentariker som står bakom resolutionen.

Volker Beck, en tidigare grön parlamentsledamot, är ordförande för Tysk-Israeliska Sällskapet. Mathias Stein, en tidigare parlamentsledamot från Tysklands socialdemokratiska parti (SPD) och medlem i den parlamentariska gruppen bakom resolutionen, är en av dess vice ordförande.

Andra nuvarande och tidigare förbundsdagsledamöter, inklusive Marcus Faber (FDP), Lisa Badum (De Gröna) och Jürgen Hardt (CDU/CSU), är också vice ordförande för Tysk-Israeliska Sällskapet.

Det är knappast förvånande att akademisk expertis och historisk noggrannhet inte var av intresse när denna resolution utarbetades. Tyska parlamentariker har visat sig antingen oförmögna eller ovilliga att inse dess verkliga avsikt.

I stället för att försvara demokratiska rättigheter eller motstå sionistiska intrång har de blivit villiga medbrottslingar till dess omfattande ”markrofferi” – ett som demonterar Tysklands institutioner och demokratin själv.

 

Nyfascism

Berlin, som en gång hyllades som ”fattigt men sexigt”, lockade unga människor från hela världen, tillsammans med den globala kultureliten och inflytelserika forskare. Den eran är över.

Idag har Berlin vänt sig till den demokratiförstörande vapenförebyggandet av antisemitism och lagt en yxa mot åsikts-, tanke-, forsknings- och undervisningsfriheten.

Rätten att kritisera Israel för vad det är – en folkmordsbenägen, vit makt-bosättningskoloni som utför etnisk rensning på Västbanken, hotar palestinier med israeliskt medborgarskap och äventyrar civilbefolkningar i hela regionen – är under aktiv attack.

Genom sitt partnerskap med Tel Aviv blir Berlin en säker fristad för sionistiska makt- och rasister, för israeliska soldater som har begått krigsförbrytelser i Gaza och för efterlysta tjänstemän från den israeliska regeringen – allt under förevändning att skydda judiskt liv.

Istället för att upprätthålla internationell rätt eller försvara medborgerliga friheter banar Berlins så kallade ”demokratiska centrum” väg för en framväxande ny fascism.

Välkommen till Berlin, den sionistiska repressionens huvudstad.

 

 

Original text: Welcome to Berlin, the capital of Zionist repression