En av de mest intressanta aspekterna hos Karen Armstrong (född 1944) är just hennes egen erfarenhet av andlighet.
Utöver andra verk av historisk eller teoretisk karaktär uttrycker hennes personliga verk behovet av en erfarenhet
som är rotad i Gud i en till synes perfekt värld.

Dessa personliga verk är hennes biografier, Through the Narrow Gate (Genom den trånga porten) och The Spiral
Staircase (Spiraltrappan) liksom hennes förklaring av etisk och praxis avsikter, Twelve Steps to a Compassionate
Life (Tolv steg till ett medkännande liv) och slutligen hennes bok med titeln The case for God (I Guds försvar).
Alla av dem markerar den mest intima punkten i hennes personliga tänkande. De tar oss närmare uppfattningen om det
heliga, det gudomliga och dess utförande på jorden, och framförallt svarar den på frågan: Vad ska man ha Gud till i
en perfekt värld?

Karen Armstrong bestämde sig ganska ung, 1962, för att följa Guds kallelse och bli en katolsk nunna. Det är så hon
börjar sin bok Genom den trånga porten (1982), hon använde versen i Matteus evangelium som bokens titel där det står
att den smala och komplexa dörren är den som leder till livet, medan den breda och lätta dörren är den som leder
till förstörelse, en blandning av romanens format och de personliga upplevelserna.

Det är under denna tid som hon upptäcker de religiösa hjärtans två ansikten: hårdheten som orsakas av makt och
medkänsla baserat på kärlek. Armstrong beskriver väldigt bra den institutionella grymheten, den skenbara
avståndstagande, upprördheten över de överordnades förtryck, men också behovet av att förstå de svaren till hennes
sökande som tvingas på henne i form av dogm i stället för att ägna tid att urskilja eller komma fram själv till dem.
Upplevelsen av en viss avgudadyrkan som inte bör förblinda personen i deras strävan. Efter sju år av klosterlivet
blir såren i hennes upplevelse den smala dörren som får henne att undra om livet, då blir medkänsla och förlåtelse
de enda nycklarna för att öppna den.

Denna bok, och hennes livserfarenhet kompletteras med det som finns i The Spiral Staircase: My Ascend of Darkness
(2004), en text med vilken den brittiska författaren avslutar berättelsen av sitt universum. Det börjar med
förlusten av sin andlighet sju år efter dess ingång i klostret. Även med accepterandet av medkänslans som den enda
väg, upplever Armstrong efter sin avgång från klostret, en brytning med sitt hälsotillstånd och sina
litteraturstudier i Oxford. Återuppbyggandet av hennes emotionella liv, i djupaste bemärkelse, och framför allt av
hennes tro är sammanflätade med att finna sin plats i en värld som är ytterst konstig för henne. En smärtsam
ärlighet genom bokens sidor, som får hennes uppenbara fientlighet mot religionen att slappna av och förvandlar henne
till en stor främjare av tron.

Studien av religion blev ett sätt att leva och framför allt ett sätt att återvända till den barmhärtighet och
medkänsla som hon hade upptäckt under sin tid i klostret. Att se den andra, känna igen honom och förena sig med
honom. Judendom, islam eller buddhism ledde henne att förstå vad lite man kunde göra utan en Gud, men inte bara hon
utom vemsomhelst i denna vilda och grymma värld. Som hon berättar för oss: ”Teologin är, eller borde vara, poesin
som när man läser den snabbt eller under upprörda stunder har ingen mening”. Den här boken omdefinierar teologens
begrepp långt från det vi känner till, för att göra av denne ett meditativt och tyst väsen, men med en stark grund
och modigt, men framför medkännande inför ett bättre samhälle.

Två väldigt ärliga och uppriktiga livserfarenheter som förbereder oss inför de andra två djupa böcker (I Guds
försvar (2001) och Tolv steg till ett medkännande liv (2010)), där Armstrong kommer att möta de ”fundamentalistiska
vetenskapsmännen” och ”ändamålsenliga materialisterna”. Människor som förnekar, systematiskt och nästan omedvetet,
det transcendentala och de värden som finns i den. En förminskning av människan till vetenskapens oscillerande
viskande och de samtida tider där Guds tomhet är närvarande.

I denna mening är den första boken, med titeln I Guds försvar, en mycket modig berättelse. Det är en elegant
motbevisning, grundat på hennes Oxford utbildning, av Richard Dawkins, Daniel Dennett eller Christopher Hitchens
bland andra förnekare av den heliga.

Armstrong bygger en noggrann berättelse där hon visar behovet av det heliga och dess betydelse genom resan från den
okända guden (från 30 000 f.Kr. till 1500 e.Kr.) till den moderna guden (från 1500 till våra dagar).

Det intressanta med den här boken är den beskrivning hon gör om den återgång till det okända efter en triumferande
modernitet, efter den vetenskapliga religionen med Descartes i ledarrollen, som underkastade Gud. Återgången till
okunnighet och därmed till det existentiella vakuumet innebär Guds återkomst bortom logiken och orsakerna, som hade
orsakat två världskrig. Därför drar hon slutsatsen att transcendensen är ännu starkare än den som fanns tidigare
tider, gud är starkare, mer närvarande, man kan höra honom i hans tystnad. Vi måste försöka förstå hans budskap och
återigen ha förtroende genom sin mest kraftfulla egenskap, barmhärtighet.

Så när Dawkins och vänner än en gång sjunger sirensången om Guds död svarar Armstrong att Gud är närvarande, han har
blivit viktigare och det är därför som människor bör sträva efter att förstå honom bortom mänskliga ideologier.

Dawkins dröm om religion är som att låta människan vara naken, föreställ er en värld utan religion, då kommer ni att
föreställa er en värld som är svag och oförmögen att se det oändliga. Vår värld är ett trosbarn, förankrad i det
gudomliga och dess utförande på jorden. Denna utförande är det som har förvandlats, anpassats och utvecklats, inte
nödvändigtvis till ett bättre tillstånd, utan till en verklighet anpassad enligt våra handlingar. Det är därför
Dawkins ideologi inte kan vinna, djupt inne upplever religionen sin historias största återupplivning och ändå
behöver det nyckelordet, medkänsla.

Och detta är föremål för den andra boken. I Twelve Steps to a Compassionate Life kan man se en mer praktisk och
pragmatisk Karen Armstrong. Den här boken följer 2007 TED-utmärkelsen hon fick. Från och med dess har önskan om en
bättre värld lett Armstrong att kämpa inte bara ur ett teoretiskt perspektiv utan också från en praktisk nivå.
Bokens syfte var i grunden att återställa medkänsla som en central aspekt av det moraliska och det religiösa. Att
återvända till det illegitima i en våldsam tolkning av läran, säkerställa respekt och uppskattning av religiös
mångfald och slutligen utveckla empati med alla människors lidande. Detta syfte, som förkroppsligas i ”Charter for
Compassion”, delades och undertecknades av personligheter från alla kulturer och religioner, bland dem Hamza Yusuf
och Abdullah bin Bayyah på det islamiska planet.

Texten själv är inspirerande och återvänder till en generalistisk religiös etik, det finns tolv principer för ett
medkännande liv, något mer komplext än det verkar. Principerna (titta på världen, ha medkänsla för varandra, empati,
bry om varandra, erkänna det) är vanliga för alla övertygelser utöver deras kulturella bilagor. Ett gemensamt arv
som får oss att gå långt. Något grundläggande men glömt och kopplat till den tidigare boken, om vi glömmer Gud och
glömmer den andra glömmer vi oss själva. Vi behöver mångfald, vi behöver ett absolut och vi behöver tron för att
vara medveten om vår lilla i förhållande till världen. Att ha ett medkännande liv framför en Gud som är medkännande
med oss är grundläggande. Det är något som gör oss ödmjuka inför allt vi uppnår i en värld som mäts, i grunden av
vad vi har.

Svaret på titelfrågan är mycket tydligt, Gud finns till för att vi ska vara ödmjuka, medkänslafulla och inte förgöra
oss själva. Liv med tro är nödvändigt, framförallt i en värld där antropocentrismen, där människan sätts i alltings
centrum, är så tydlig. Vi är fria i våra handlingar, i vår relation till varandra, så länge vi behöver en
transcendens. Gud behövs i en perfekt värld så att fullkomligheten inte bländar oss. Armstrongs biografiska
erfarenhet, genom dessa böcker med sådan personlig erfarenhet, berättar för oss, avslöjar för oss att det tjänar så
att vårt hjärta inte torkar upp och att vi lär oss att i den andre finns vi själva. I en värld utan tro, är tron på
något överlägsen som har medkänsla med vår existens, ibland så irrationell, den största skatten.