Kamel Gomez – Islam en Mar de Plata
Valet i Tunisien och Marocko, sharia (islamisk lag) i Libyen, det muslimska brödraskapet i Egypten. Hizbollah och Hamas. Den islamiska revolutionen i Iran. Sedan länge har västerländska ideologiska vektorer tillsammans med många muslimer som har drabbats av en enorm pedagogisk kolonisering talat om islam och ”moderata” muslimer.
Den första för att de är skojare, de sistnämnda för att de är dumma, upprepar mönster påtvingade utifrån. Det är så att orientalismen och den vite mannens rasism, vänster eller höger, men alltid västerländsk med sin civilisation, som är den enda som finns, insisterar att beskriva verkligheten genom den eviga prisman: civilisation eller barbari.
Den ”arabiska våren” slår tillbaka mot de europeiska statskupper orsakat av ekonomiska extremister, har gjort det möjligt att veta att araber, mestadels muslimer, vill leva som de är och har alltid varit. Övergången till en ”islamisk uppvaknande” är obestridlig. Detta konstaterande är störande för många som inte kan tolerera att det finns andra sätt att förstå världen och vet inte hur efter århundraden av kolonial ockupation, folkmord, krig och naturresurs stöld, kan det finnas folk som inte vill veta av ”den industrialiserade världens fördelar ”. Det är så att de ”civiliserade” vet inte vad de arabiska folken känner. De misstror det folkliga, det kan inte vara så att den muslimska ”pöbeln” inte läser fransk litteratur, och talar engelska eller vill resa till Paris eller Las Vegas.
Självklart, ”fundamentalisterna” är alltid desamma, de som inte accepterar de antaganden som måste konfigurera hela planeten. Ja, de som vill ha en kapitalistisk, västorienterad, sekulär (utan religion som stör), feministisk (dvs. med män och kvinnor som är lika för de imperialistiska företagen) värld, ett konsumtionssamhälle med Cola och hamburgare för alla, som skickar inbjudan först med vapen och därefter av ”smitta”. Ve dem som säger något annat, tänker, äter och älskar en annan världsbild!
I allmänhet pratar vi om ”moderata” i motsats till ”fundamentalistiska”, ”fundamentalister”, ”jihadister”, ”extremister” och/eller ”radikala”. Den senare, ska bombas, mördas, invaderas, i ”demokrati” och ”frihetens” namn med Nato som en polis med sitt ”ansvar att skydda”. De första är de som kan sitta och förhandla, som ser till att USA: s kolonialism, Europa och Israels intresse står inte på spel.
Naturligtvis kan dessa ord, med dagens geopolitiska schack, göra rockad. Turkarna är modellen så länge de är inte i Europa. Tänk på talibanerna, Hollywoods hjältar på 80-talet med Rambo, och förintade av republikanerna, men de kan nu, med demokraterna, blir en del av den ”fria” världen. Eller dagens legosoldater, billig arbetskraft i Libyen och Syrien, den interna fiende som uppmuntrar inbördeskrig och/eller mellan religioner (fitna).
Muslimer har alltid betraktad talibanerna och de nya spahi som lika okunnig i Islams sanna lära. De, liksom salafi-wahhabiter ”upprepar en lektion de kan inte förstå”, för att citera Augustinus Lopez Tobajas (spansk filosof).
I vår lära, fördömer man båda ”två ytterligheterna” den som nämns ovan, och pseudosufism mystik. Båda förminskar islams läror. Den ena slåss med varandra om hur man ska tvätta fötterna innan bön, den andra säger att det går bra utan att tvätta eller göra bönen. Och som Guénon sade, de extrema sidorna ”rör varandra”. Det vill säga båda förnekar förnuftets roll och tar Uppenbarelsen efter behag. De antar en attityd bara sentimental, och förväxlar sanningen med frälsningen. Och så blir rädslan doktrin, och om man lanserar en inbjudan att reflektera utan att upprepa det som en lärare säger, som oftast inte har något problem med sionismen eller något som har skrivits ut av en monarki, är man dömd till helvetet.
Här gör också muslimer, fast förankrad i den västerländska synen på islam, en distinktion som är orättvist. Det sägs ofta att felet med ”fundamentalisterna” är att läsa Koranen bokstavligt. Stort misstag, vanligare hos dem som står och tittar på avlägsna stjärnor i en värld som har sjunkit i materialismens tjocka lera i vilket de har också dykt. Denna påstående innebär inte att det inte är nödvändigt en hermeneutisk exeges eller symbolisk tolkning av den uppenbarade texten.
”Guds bok innehåller fyra saker: den explicita uttryck, anspelning, känslan hänvisade till översinnliga världen och andliga sanningar …” (Imam Ja’far al-Sadiq)
”Och Vi har gjort er till ett mittens samfund…” (2:143)
I denna vers ser vi att definitionen för en muslim är att skapa ett måttligt samfund eller en ”mittens” samfund, som ibland översätts det. Muslimen, i sin förståelse och praktik bör alltid försöka att hålla sig i mitten, försöka upprätthålla en balans genom sina ansträngningar (jihad på arabiska). Varken materialismen eller andlighet, förminskning och legalistisk besatthet eller känslomässig flykt som kallar sig, felaktig, mystik. Varken machismo eller feminism.
Där det finns dualism, ser islam Enhet, själ och kropp, människa och natur, teori och praktik, förståelse för att erfara och erfarenhet för att förstå.
