Det är inte ett ämne som jag gillar eller vill gärna behandla, men med tanke på de senaste händelserna och trenderna
anser jag att det är lämpligt att uttrycka min personliga åsikt om olika aspekter av denna fråga.

Jag kommer ihåg för några år sedan, i muslimska media och medier med interaktion mellan muslimer och icke-muslimer, var
slöjan ett ämne på många områden som ledde till möten och verbala kontroverser mer eller mindre häftiga.

Jag tror att tiden för sådana möten, tack vare Gud, är över. Jag tror och jag uppfattar att bland alla muslimska kvinnor
har alla kontroverser och antagonisms ballonger kring denna fråga spräckts. Och jag betonar ”bland muslimska kvinnor”
eftersom det är lammets moder, det är det jag och de flesta muslimska kvinnor är intresserad av och det som är viktigt
och definitivt för oss. Och jag säger också att det är något väldigt positivt för oss att lämna detta stadium, för vi är
naturligtvis inte fiender eller oförenliga av den anledningen. En mångfald av åsikter är inte något nytt i islam och det
har alltid ansetts vara en gudomlig nåd, som Koranen säger, och inte en skam.

Och jag understryker än en gång ”bland muslimska kvinnor” av en annan anledning, för att jag tror, och om någon syster
inte håller med ska hon berätta det för mig, snälla, att varken de som använder hijab och de som inte gör det, har varken
syftet eller lusten att göra vår klädsel till en manlig egendom. Jag tror att jag inte har fel om jag säger att kvinnor
som bär hijab gör det på eget initiativ och inte för att någon man eller manlig princip har ätit upp deras hjärnor. Jag
känner personligen till kvinnor som bär det trots deras manliga släktingars vilja, vare sig det är deras man, far eller
någon annan. Av den anledningen är det ännu mer kränkande att islamofoberna försöker ge männen huvudrollen i denna fråga
när vi muslimska kvinnor inte gör det. Det är redan i sig en förolämpning mot oss alla kvinnor.

Tiden har gett oss alla mognad och makt över våra egna begrepp och övertygelser, samtidigt som vi accepterar andra som de
är och tänker. Låt oss inte sätta i fara denna mognad och det kamratskap som så mycket tillfredsställer, tror jag, oss
alla. Denna mognad är något som Gud välsignar oss med, för det första eftersom inför islamofobin det minsta vi kan göra
är att förenas. För det andra, eftersom jag tror att ingen muslim någonsin har hävdat att hijab eller inte hijab är en
dogm och därför skulle det vara meningslös att bråka om något som inte kommer att lösas av oss muslimer, som vi har
blivit påbjudna att respektera varje persons övertygelser.

Denna attityd av respekt och acceptans av olika åsikter i detta område, som jag tror vi muslimska kvinnor måste anta som
en extra värdighet, tillåter oss att ta hand om två grundläggande frågor som jag kommer att ta upp utan någon
prioritetsordning:

Först, klädsel och personlig utseende hör till den enskilda individens beslut och varken någon eller något, inklusive
institutioner, grupper eller företag, har någon rätt alls att blanda sig in i hur man ser ut eller klär sig så länge våra
personliga val inte skadar andra eller det som hör till kollektivt eller allmänt intresse.

För det andra, skälet till varför man väljer den ena eller den andra utseende eller klädsel är också den enskilda
individens eget val och vi måste acceptera att den person som väljer ett visst utseende eller klädsel gör det i enlighet
med de skälen denne hänvisar till och inte på grund av de skälen andra säger eller tycker att han/hon gör det.

Om någon säger att han/hon klär sig på ett visst sätt eftersom han/hon uppfattar at det är så Gud vill att hon/han ska
göra, då har ingen rätt att ifrågasätta det. Det skulle inte heller vara artigt att göra det, just det artighet och
respekt för andra verkar vara några saker som försvinner med islamofobin. På samma sätt ska inte ifrågasättas en person
som säger att han/hon inte använder något eller slutar använda något för att denne inte tror att det är ett gudomligt
mandat. Utan tvekan agerar varje individ med största ärlighet när det gäller sina övertygelser, ingen borde ifrågasätta
det. Den sorts frågor hör till privata samtal mellan vänner eller vid sociala utbyten där man talar om filosofi, religion
eller något annat ämne som är intressant för de inblandade, för att vidga sina vyer och kunskaper och, alltid, med
artighet och respekt.

Nu, från allmän synpunkt med tanke på att flocken är ständigt efter oss, är det svårt i detta ämne, för oss muslimska
kvinnor om vi inte är ordentligt vaksamma, att inte sluta med att kasta sten på vårt eget tak. En debatt är tillåtet
enligt de villkor som jag har tagit upp inom den privata sfären, men som jag sa, det verkar som att vi befinner oss i
en situation där ingen kommer att underlätta en sådan sak. Utanför dessa möjliga debatter, respektfulla, med ett klart
mål och utan att peka direkt på en specifik person, är det bara oförskämd att argumentera ”hennes skäl till det”, förutom
naturligtvis att man gör intrång på personens samvete och personliga övertygelser, som i princip verkar det som alla
grundlagar betraktar det okränkbara.

Jag insisterar på att vi bör förenas sinsemellan och med alla människor av god vilja, som respektera dessa regler som
inte är bara lagenliga men som genom livet har ansetts grundläggande, en spegling av en bra uppfostran, artighet och god
samexistens.

Jag tror också att de som använde hijab bekräftar sitt oberoende från allt manligt påtryck, något som naturligtvis de
som inte använder hijab är helt överens om. Det är verkligen otroligt oförskämt från islamofober och muslimska
chauvinister eller från andra bekännelser att anta att det är mannen och inte Gud den som uppmuntrar de muslimska
kvinnorna som bär hijab att göra det.

Vi måste vara vaksamma eftersom när de islamofobiska kampanjer kommer igång använder de sig alltid av kvinnorna för att
skrämma andra och tar fram saker från ingenstans, saker som vi muslimska kvinnor varken bryr oss om eller störs av och
förvandlar dem till frågor om liv och död.

Den doktrinära frågan, jag tror att vi håller med om det, är något som avgörs av var och en. Ingen lever i enlighet med
någon annans samvete och man kan förändras över tiden, från att tro på något vid en given tidpunkt till att tro på något
annat vid en annan tidpunkt, eftersom hela livet är ett kontinuerligt lärande och det är var och ens rätt att gå sin egen
väg tillbaka till Gud som man ärligt förstår det. Det handlar om vårt eget samvete och ansvaret ligger hos oss, inte hos
någon annans guru. Att tvivla på en systers goda tro borde inte vara acceptabel för oss.

Å andra sidan tror jag starkt att mångfald är en gudomlig nåd och att i en värld där man drar oss från ena sidan och den
andra för att förvandla oss antingen till konsumtionsvaror eller till manlig egendom, är denna mångfald bland oss
verkligen en välsignad barmhärtighet. Inför dessa två ytterligheter är vi två sköldar, av stål och av diamant. Vi skyddar
varandra och vårt heliga ansvar som förnyare av vår art, en gudomlig ära. Vi är två sanna ansikten som motsätter sig de
två falska ansiktena och det på grund av vår sanning, integritet och fasthet i vår underkastelse till Gud. Låt oss inte
tillåta dem som driver ett krig mot mänskligheten att använda oss, vi som är hedrade av Gud för att upprätthålla arten,
som vapen i deras smutsiga krig.

Domen är en sofism (ett logiskt ohållbart argument, en avsiktlig felslutsats). Varken i ett privat eller offentligt
företag representerar hijab eller ingen hijab något verkligt problem. Konstgjorda, påhittade problem? Ja, många, allt de
kan hitta på, och det ska inte förvåna oss, det är ett sätt att driva vidare, att ursäkta detta maktkrig som pågår och
där de har valt islam som ett medel för att inspirera påhittade oro och terror hos den amerikanska befolkningen och hela
världen. Islam har utsetts på förhand till innehavare av denna roll.

Domen om hijab finns i den linjen och jag misstänker att det kommer att komma starkare saker. Fall inte i dessa fällor.
Det skulle vara höjden av historiskt självmord att som gemenskap acceptera att sådana knep överraskar oss splittrade. Det
är en annan av de många förnedringar vi måste stå ut, för dem är vi kvinnor, kläder. Om de pratar om kvinnor, gör de det
aldrig i relation till allvarliga, seriösa saker. Nej, det är kläder, smink, klä på oss, klä av oss, det är en
förödmjukelse hela vägen. Vi är kläder, saker, för dem.

Låt oss inte falla i deras spel. Vi är inte kläder, vi är Guds tjänare och vi ska inte ge upp inför dessa övergrepp. Vi
är Guds tjänare och vi vet att de misstar oss för den svaga länken genom vilken de vill försöka minska allt motstånd.

Vi ber Gud att vägleda oss och ge oss styrka att vara stadiga på Hans väg. Låt oss be om att den barmhärtighet Han vill
att vi ska agera med är det vi väljer och att vi förtjänar den värdigheten som Han har tilldelat oss.