Idafe Martín Pérez

Libyens ledare var under många år en rabiessmittad hund, en paria i Europa.

Efter den amerikanska invasionen av Irak, insåg Khaddafi risken han hade framför sig och började nedmontera sitt massförstörelsevapen program, betalade ersättning till offren för attackerna som han stödde under 80-talet och öppnade den libyska olja och gas till västerländska företag.

Det var tillräckligt. EU: s ledare öppnade dörrarna till de finaste rum, där Gaddafi slog upp sitt tält och sina amasoner. Libyens diktator hade sina djupa fickor fulla. Han köpte vapen, gjorde investeringar, sålde olja och Berlusconi lärde honom Bunga-Bungas hemlighet.

Från premiärministrar, till sin vän Silvio Berlusconi, välkomnades Khaddafi av EU: s ledare som besökte honom i hans tält i Tripoli. Nu när Obama hade hälsat och sträckt honom sin hand var allt möjligt. Även massiv försäljning av vapen, med vilka han nu förtrycker sitt folk.

Khaddafis fall får Europa att darra. Libyens diktator hindrade tusentals afrikanska invandrare, han var med i kampen mot terrorismen, på hans blodiga sätt och var användbar för affärerna.

Nu befarar EU en flod av desperata flyktingar, nedskärningar i oljeförsörjningen och slutet på saftiga affärer. Framförallt Italien på grund av dem får från Libyens 24 % av den olja de konsumerar. Libyen äger stora andelar i italienska banker, vapentillverkare, byggföretag, motorvägar och även Juventus.

Europa fruktar också att fientliga islamistiska rörelser kan komma till makten även om demonstrationer inte har haft någon religiös prägel. Italien talade förra veckan om att i västra Libyen hade grundats ett ”islamisk emirat” och fruktar att bland flyktingar kan gömmas radikala islamister. EU verkar inte se att en av de faktorer som ger näring till radikalismen är bristen på frihet och förtryck.

Najib Abu Warda, en palestinsk specialist på arabvärlden och professor i internationella relationer vid universitetet i Madrid, kommenterade för den spanska dagstidning El Tiempo den senaste utvecklingen och den europeiska hållningen.

Enligt Abu Warda har EU vitala intressen i Maghreb, eftersom det som händer på ena av Medelhavets strand påverkar den andra på ett oåterkalleligt sätt. ”Insatserna är enorma politiska, säkerhet, energi …”. Ändå ”ser jag hur EU reagerar på ett långsamt sätt och enligt Washington. De saknar initiativ, trots att de har större intresse i regionen än USA.”

”Europa förstår att Khaddafi inte har någon förhandlingsmöjlighet”

När det gäller Libyen, ”ser vi en större europeiska reaktion”, fortsätter Abu Warda, ”eftersom Europa ser att Khaddafi inte har några förhandlingslösningar som Mubarak eller Ben Ali.” Ändå anser specialist att en av de europeiska bekymmer, energin, är inte så viktigt, ”eftersom en blockering av libyska leveranser kan avhjälpas genom att OPEC ökar sin produktion.”

Abu Warda, som tror att dessa protester är omöjligt att stoppa och kommer att påverka hela arabvärlden, anser att om den andra pelaren faller, efter Egypten och med hänvisning till Saudiarabien, ”ingen regim i regionen skulle vara säker, även om vissa, som t ex Marocko, fortfarande har tid att göra demokratiska reformer och rädda sig själv.”

Enligt denna analytiker ”Europa kan inte fortsätta att upprätthålla en tillåtande attityd med diktaturer, eftersom de börjar inse att stödja dem inte är fördelaktigt. Det är lättare att förhandla med demokratier. Diktaturer kollapsar eftersom de inte kan främja stabilitet och utveckling.”

Mansouria Mokhefi, Mellanöstern och Nordafrikas programchef i det franska institutet för internationella relationer (den prestigefyllda IFRI) anser att ”Libyen är avgörande för EU, pga. oljan men framförallt för att begränsa invandringen.”

För denna forskare ”är invandringen det mest känsliga problem. Libyen är ett transitland för afrikanska invandrare på väg till Europa och många flyr konflikten i Somalia, Eritreas eller Darfur. Den libyska regimen har motsvarat Europas förväntningar och om den faller kommer under en övergångsperiod kontroll systemet inte att fungera, men oavsett om den faller eller inte kommer invandringen med den växande strömmen av flyktingar.”

Denna analytiker anser att en demokratisk regim i Libyen ”skulle kunna stärka förbindelserna med EU” och ”kommer att göra Libyen till en mer attraktiv samarbetspartner för Europa.” Så Mokhefi anser att ”det som Europa vinner eller förlorar om Khaddafi faller kommer att bestämmas av hur Europa agerar under krisen och dess resultat.”

Alia Brahami, expert i islam i internationella relationer vid London School of Economics, menar att ”Libyens framtida regering, vilken den än är, kommer att sälja olja till Europa och att kontrollera sina gränser, även om på kort och medellång sikt kan vi förvänta oss förvirring och kaos i båda fallen på grund av den fruktansvärda våld.”