Helena Benaouda

Ledarskap är ansvar, ödmjukhet, vänlighet, att visa gott exempel samt tålamod och uthållighet när någon behöver dig.
Ledarskap utan den själ och innehåll som ledarens goda, mänskliga egenskaper för med sig är bara administration.

I första delen av denna artikel skall vi diskutera den goda ledarens personlighet, den andra delen skall handla om
egenskaper och kunskaper som man kan förvärva för att nå en högre grad av god och effektiv ledarskap. Denna artikel
publiceras i två delar för att ytterligare betona vikten av den första delen – personligheten.

Ansvar och uppoffrande

Jag kände en man som hade några av de egenskaper som jag menar att en bra ledare skall ha. Han var en enkel man utan någon
högre utbildning men med mycket gott omdöme och hjärta. Han lärde inte sina barn genom fina tal och goda råd – detta var
hans frus uppgift. Han uppfostrade sina barn genom sitt beteende och sitt sätt att vara. Det mest slående exemplet på detta
var de vardagliga middagarna i detta gem. När familjen samlats kring middagsbordet och frun skulle servera maten, fick hon
aldrig börja med honom! Barnen skulle alltid ha först, sedan hon och sist han. Om han ville ha mera frågade han först om
någon annan ville ha mera.

Förmodligen är detta en ganska ovanlig måltidsordning, och kanske skulle några av er läsare tycka att det var en konstig
man som inte ville bli serverad först, som ett familjehuvud, och kanske undrar ni hur barnen kunde lära sig att respektera
honom, om de alltid gick före?

Men varför skulle inte en man eller kvinna som respekterar andra, känner sitt ansvar för alla andra, och uppoffrar sig för
att den minsta som man har ansvaret för skall få sin fulla rätt först, före en själv, förtjäna respekt? I min uppfattning
är det just en sådan person som förtjänar full respekt. Är inte de muslimska ledarna från de fyra kalifaternas tid ett
lysande bevis på att denne enkle man tänkte rätt? Respekterar och älskar vi inte dessa muslimska ledare, just på grund av
deras ansvarstagande och uppoffrande ledarskap?

Abu Ubaida ledde den muslimska armén i Syrien, under Omars kalifat. En natt när de båda stridande arméerna hade lagt sig
till vila, kom en av hans soldater till honom med färskt bröd och friskt vatten. Abu Ubaida blev förvånad; han visste ju
att muslimerna saknade proviant. Han frågade:

– Har alla mina soldater färskt bröd och friskt vatten till kvällsmat, eller
ger ni detta bara till mig, för att jag är er ledare?

– Vi sparade detta för dig, svarade soldaten.

Abu Ubaida blev arg över detta svar och sade:

– Jag kan inte komma på något sämre beteende än att äta annan mat än ni, mina bröder, som villigt offrar ert liv i striden
mot vår fiende. Även om jag skulle väljas till kalif, skulle jag inte äta annan mat än ni!

Abu Bakr levde på den lön han fick för att mjölka sin grannes boskap. Men eftersom detta innebar en för stor arbetsbörda
för honom föreslog hans kompanjoner, med Omar i spetsen, att han skulle koncentrera sig på sin uppgift som kalif, och få
lön för det. Abu Bakr gjorde så, men han använde vara det som han behövde för sitt uppehälle, och sparade resten i en
kruka. När han låg på dödsbädden instruerade han dem som fanns omkring honom att ge krukan till den som valdes till nästa
kalif.

Ödmjukhet

En god ledare har ett antal egenskaper som har med hennes/hans personlighet, sociala intelligens och inställning att göra.
Dessa egenskaper förstärks av gudstro och islamisk religiös etik och lägger grunden för andra goda egenskaper som man kan
förvärva genom utbildning och träning. Utan de förstnämnda egenskaperna kan en ledare visserligen leda, men knappast bli
respekterad, för att tala om älskad.

Vissa tror att man vinner respekt genom stolthet och att ”verka viktig”. Men jag tror inte att man kan vinna andras respekt
genom att förlora sin självrespekt, för att det är det man gör när man syndar: stolthet är Satans synd, den första och
värsta synden.

Den ledare som inte drar sig för att göra tjänster för andra är en bättre ledare än den som alltid förväntar sig service.
Den som böjer sitt huvud och visar ödmjukhet när han får ett förtroendeuppdrag är bättre än den som visar stolthet. En
ledarpost kan vara en jordisk belöning genom Allahs vilja, men den kan också vara en prövning. Den som tillverkade stolen
är bättre än den ledare som sitter på den för att sola sig i sitt eget lyster, utan att ta sitt ansvar.

Som ledare skall man kunna göra skillnad mellan att visa och göra det man kan göra och att visa upp sig. Vi skall inte
sticka under stolen med våra kunskaper och förmågor men när vi muslimer får förtroendeposter, skall vi ta dem som ett
arbete som skall utföras, med Allah och den muslimska gemenskapen som arbetsgivare. Båda kommer att ställa oss till svars
för hur vi har skött vårt ämbete. En ledare blir då tjänare, inför Allah och sitt folk. Stoltheten över sin ledarställning
kan då lätt förvandlas till skam över ett dåligt utfört arbete. Till saken hör också att en bra muslim inte tar på sig en
uppgift som han vet att han inte klarar av, och att man medger sina misstag och är beredd att avgå om man inte längre äger
folkets förtroende.

Vänlighet

En ovänlig ledare är en ineffektiv ledare. En säker och tydlig ledare behöver inte vara hård i sitt beteende. Tvärtom, det
brukar vara så att ju osäkrare ledaren är på sig själv och på sitt folks stöd, desto hårdare nypor använder han. Och
eftersom han är hård blir han ännu mer impopulär och ännu osäkrare och räddare…

En bra ledare bemöter alla vänligt, oavsett om han anser att han har någon nytta av vänligheten eller inte. Det finns två
slags fällor av hyckleri här; det första är att vara vänlig mot den som har högre position än en själv, enbart i syfte att
vinna några fördelar. Det andra sättet att hyckla är att vara ovänlig mot den som har lägre position än en själv, vilket är
att hyckla om sitt ledarskap och att svika sitt uppdrag. För vilket annat uppdrag har man än att betjäna dem man leder?
Profeten Mohammed (fvmh) sade: ”Folkets ledare är
deras tjänare”. (Tabarani)

Gott exempel

Alla känner till uttrycket ”gör som jag säger, inte som jag gör”. Bara den ledare som gör sitt allra bästa för att leva upp
till sina egna ideal kan leda och vägleda sitt folk.

Profeten Mohammed (fvmh) är vårt främsta exempel på ledarskap. Bediuzzaman Said Nursi gav denna utmaning om profeten
Mohammeds ledarskap till vår tids tänkare och vetenskapsmän: ”Tänk vilka huvudlösa vildar hans folk var, hur hänsynslösa,
omoraliska och okontrollerbara de var, och hur dessa samma människor förvandlades till ett förenat folk med lovvärda
egenskaper. De blev hela världens visa lärare, särskilt vad gäller Europa och den civiliserade världen. Men han ledde inte
dem genom yttre makt; han vann deras intellekt, andar, hjärtan och själar. Han blev alla hjärtans älskade, intellektets
lärare, själarnas upplyftare och andarnas härskare. Vår tids ledare med sin avancerade teknik har inte ens lyckats övertyga
människorna om att sluta med ovanan att röka. Men profeten fick sitt folk att sluta med horribla vanor med starka rötter
och bytte dem mot goda kvalitéer och ett gott levnadssätt som blev naturligt för dem… Jag utmanar er filosofer, sociologer,
psykologer, pedagoger, utbildare, varhelst i denna civiliserade värld, även om ni skulle arbeta alla tillsammans i hundra
år, så tror jag inte att ni skulle uppnå en procent av vad profeten Mohammed (fvmh) uppnådde på ett år.”

Rättvishet och ärlighet

”TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika
från rättvisans väg. Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör.” (5:8)

Profeten var rätt vis och behandlade väl även sina motståndare, även de som hatade honom och hans budskap litade på honom
så mycket att de lät honom ta hand om deras ägodelar. Han till och med bad bl. a. för folket i Taif, som kastade stenar
efter honom och misshandlade honom. När Gud genom ängeln Gabriel frågade om profeten ville att Han skulle låta berget rasa
över dem, bad Profeten Gud förlåta dem och inte straffa dem, för att ”de är bara ett okunnigt folk” som kanske en dag
skulle tro på Budskapet!

Uthållighet

En god ledare är den som aldrig ger upp sin tro, sitt hopp om bättre framtid för sitt folk, och sin kärlek för sin Gud,
uppgift och folk. Han ser sin ledaruppgift som en del av sin gudsdyrkan och därmed som en obligatorisk plikt, tills en
annan ledare kan ersätta honom. Han är den som bär det yttersta ansvaret för allt som händer inom hans ansvarsområde. Omar
sade under sin kalifat tid att om en häst skadade sin fot på en väg inom hans rike, skulle Omar straffas, för att inte ha
sett till att bygga bättre vägar.

Självfostran

Dessa ovan nämnda egenskaper går ofta in i varandra, så som en god muslimsk personlighet bildar en sammansvetsad och
balanserad helhet. Det är viktigt att anmärka här att man kan fostra sig, och då bättre ledarpersonlighet. Att följa Islams
principer är den bästa metoden att bättra sin personlighet med och bli bättre ledare.

Jag vill avsluta denna del med Abu Bakrs tal, när han valdes till kalif:

”Mitt folk, trots att jag inte är den bästa av er har jag fått ansvaret att leda er. Jag kommer att göra de svaga bland er
starka, tills de har fått all sin rätt. Och de starka bland er skall jag göra svaga, tills de har gett det de är skyldiga
att ge.

Mitt folk, jag är profetens efterföljare, inte en nydanare. Om jag gör gott, bistå mig, men om jag gör avsteg från den
rätta vägen, rätta till mig! Granska er, innan ni blir granskade. Ingen människa har lämnat denna sträva för Allahs sak,
utan att ha straffats med vanära och aldrig har omoral förekommit bland ett folk utan att Allah har straffat dem med en
olycka.

Lyd mig så länge jag lyder Allah, men om jag inte lyder Allah och Hans profet behöver ni inte lyda mig! Jag önskar att
någon annan hade fått detta ansvar!

Om ni tror att mitt förhållande till uppenbarelsen är som profetens, så må ni veta att det inte är så. Jag är bara en
vanlig människa, så ha överseende med mig!”

Salaam Jan-Feb 1999, Sida 9-11