De händelser vi går igenom är historiska. Det faktum att vi befinner oss, de flesta av oss, isolerade, under
utegångsförbud eller social distansering och därför fokuserar vi på det omedelbara, mycket ofta begränsade till
nutid och till vårt hus eller vår lägenhet, bör dock inte få oss att flytta blicken på det som händer inför våra
ögon. Är det ett paradigmskifte på gång? Vad kommer att hända ”sedan”? Vad heter denna kris?

Vad kan vi lära oss av isoleringen?

Tre miljarder människor på jorden drabbas idag av denna profylaktiska åtgärd som kommer troligen att fortsätta några
månader till. Våra moderna samhällen, som trodde sig säkra från döden, upptäcker plötsligt att döden inte gör någon
åtskillnad, bara ett virus, som är enligt den vanligaste definitionen ”en agent (…) med en partikelformig karaktär
och med en storlek mellan 0,01 och 0,3 mikrometer”, kan:

1) försvaga eller till och med döda unga och gamla, rika och fattiga, mäktiga och vanliga medborgare, oavsett ras,
religion eller nationalitet,

2) avslöja bristerna i ett helt system, både ekonomiskt, moraliskt och pedagogiskt,

3) slutligen, återföra människan till sin litenhet, begränsning och sårbarhet, även om vi, sociologiskt sett, inte
är lika gentemot sjukdomen … Skillnaden kommer dessutom att visas gradvis och mer och mer dramatisk efter de
första veckorna av den nuvarande krisen.

Så går den moderna mannen tillbaka till sig själv med framtidens osäkerhet som destination och TV nyheterna som enda
kompass.

I vilket fall som helst är det viktigt att identifiera vad vi har blivit berövade. I denna stora Covid-19 kris är
därför frågan: vad har vi egentligen förlorat genom isoleringen och social distansering? Det finns många svar på
denna fråga. Jag skulle vilja fokusera på en aspekt i denna artikel.

En belgisk forskare och akademiker publicerade en reflektion på Twitter i mars som kommer att fungera som en
introduktion till vårt ämne. Han beklagade i artikeln användningen av uttrycket ”social distansering” och föredrog
istället ”kroppsdistansering”. Vi citerar: ”Sociologiskt sätt är begreppet ”social distansering” särskilt dåligt.
För att hantera Covid-19 krisen behöver vi framförallt ”kroppsdistansering” men mer än någonsin ”social bindning”.
Med andra ord mer sociala band och större kroppsavstånd.”

Det råder inget tvivel om att det vi kommer att berövas genom isolering och social distansering är framförallt just
detta sociala band eller, mer allmänt, sociala och interpersonella interaktioner. Men detta obestridliga faktum
åtföljs av en konstig paradox. Med isoleringen har våra sociala relationer, om vi ser på det från en fysisk
synvinkel, verkligen minskat, men utan att försvinna. De har helt enkelt flyttat in i den virtuella världen av
sociala nätverk och online-meddelanden, åtminstone för dem som har tillgång till Internet eller brukar använd dem,
vilket är långt ifrån fallet för många människor. Därför är deras isolering tragisk.

Paradoxen är att våra sociala interaktioner, före Covid-19-krisen och den därav följande begränsning av social
interagerande, redan ägde rum, ofta via Internet. Allt händer faktiskt, som om Covid-19 konfronterar oss med vår
medvetslösa hyperlänkade värld som inte kan verkligen kommunicera, och detta har varit fallet i många år. Och så här
är vi, med några av oss, som ångrar sig och hoppas på en återkomst till sociala interaktioner som i verkligheten
redan hade förminskats enorm av våra egna kommunikationsbeteenden, ett resultat av ett system med begränsad social
interaktion skapad av människan och dess grundläggande behov, medan Covid-19 i bakgrunden får oss att inse den sjuka
fantasivärlden där vi har bott i årtionden. Vår värld är trött på relationer, vi har förlorat smaken,
användningarna, meningen och etiken.

Vi måste lära oss på nytt att vara i ett förhållande

Vi behöver en modell som är både pedagogisk och politisk, som kan hjälpa oss att återansluta oss med den sociala
dimensionen som är en del av människan. Det som social distansering och isolering kan lära oss om vi är uppmärksamma
är att vi behöver andra. Det som denna situation med kraft påminner oss om är att mänskliga relationer är viktiga
för vår psykologiska och andliga balans, men dessa förhållanden måste vara genuina, djupa och förankrade i tiden. Vi
kan inte fortsätta att leva i en ytlig, meningslös, intresserad och självcentrerad relation bortkopplad från vår
nästa, från hans/hennes verkliga liv, svårt och ledsam men också lyckligt och vackert. Och de upphöjda Internets
sociala interaktioner, låt oss vara tydliga, är bara symptomen på ett djupare ont. Det är inte orsaken, vi har
kommunikationssätten som motsvarar vad vi är.

Boris Cyrulnik, specialiserade i neuropsykiatri, sade i en intervju med online-tidningen ”L’Illustré”: ”Efter
epidemin kommer det att bli en explosion av förhållanden.” Paradoxalt nog är det svårt att säga om man ska glädjas
eller inte. Mot bakgrund av vad vi sa ovan uppstår frågor. Vilka relationer? I vilka former och med vilken intensitet?
Mellan vem och vem? Vilka nya relationer kommer efter slutet av isoleringen och social distanseringen? Vilka gamla
länkar kommer att tappas? Vilka nya relationsbehov kommer att dyka upp? Svaret på alla dessa frågor beror
väsentligen på vår nuvarande vision om människans natur och vår uppfattning och vår erfarenhet om vad som är ett
band mellan individer.

Hur återskapar jag en länk, en relation?

I muslimsk uppfostran, överförd av Koranen och profetiska läror, grundas en relation på två sätt: den utövas både
vertikalt och horisontellt. Den första reflexen man bör ha som muslim i den nuvarande situationen är därför att
stärka, återuppliva, den vertikala länken, relationen med Gud. Denna isolering kan därför upplevas som en reträtt,
allt beror på avsikten. Upplevelsen av andliga retreater, utan tvekan, borde vara för de troende som är vana vid det
extremt värdefulla, precis som för familjer borde tålamodets dygd mer än någonsin viktig att eftersträva.

Men som vi har sagt är den vertikala länken inte den enda, även om det är den axel utan vilken ingenting är tänkbart
och som är källan till allt. Människor är nedsänkta i världen, de lever i samhället, gnuggar på sina medmänniskor,
interagerar inom ramen för konventioner, vanor, regler, upplever känslor under sina interaktioner, växer upp tack
vare dem.

Ingen kan därför vara berövad av den horisontella kopplingen till sina släktingar, grannar, vänner, medborgare från
alla trosuppfattningar. I Koranen finner vi bekräftelsen av denna nödvändighet, i sura Al-Hudjurat (De inre rummen),
vers 13: Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni
skall lära känna varandra. (49:13) Ur denna synvinkel är det som att denna isolering, denna begränsande social
distansering kommer att avslöja framförallt den plats som den andra verkligen tar i vårt hjärta, våra bekymmer, våra
ambitioner.

Ett test berövar oss något, alltid. Vem saknar jag i den här situationen med påtvingad isolering? Eller snarare, vem
passar inte in i mina bekymmer? Vem skulle jag inte någonsin ringa, skriva, och ändå är en del av mitt liv, socialt?
Isolering och försakelse, oavsett slag, leder alltid tillbaka till grunderna. Detta gäller för fasta, som andlig
reträtt, som för berövandet av att ”gå ut”. Visst är denna andliga praxis frivillig medan isolering är påtvingad,
men vi är fria, som vi sa ovan, att anpassa och ta över denna begränsning.

Vi är därför berövade andra, bortsett från vår närmaste familjekrets, för de som bor i familjer. Detta borde dock
göra det möjligt för oss att bli medvetna om våra relationsprioriteringar och dessutom ompröva våra representationer
av den andra som vi hade konstruerat före isoleringen och social distanserings intåg. Individuellt och kollektivt är
det intressant att fråga sig själv: när det gäller de personer som jag säger att jag uppmärksammar mycket, vem
saknar jag verkligen? Eller, med andra ord, går mina tankar och oro i den aktuella situationen (när min säkerhet och
mina nära och kära är försäkrade) till dem?

Hur kan vi utnyttja dessa avgörande timmar för hela mänskligheten?

Vi kan inte ignorera följande fråga i den nuvarande situationen: hur ska vi utnyttja dessa avgörande timmar för hela
mänskligheten? Den troende, man och kvinna, måste naturligtvis svara på Guds uppmaning om bön, läsning av Koranen,
mm. Men de måste också svara när det gäller uppmaningen från deras systrar och bröder i mänskligheten, från
människorna i nöd, berövade eller oroliga familjer, vårdpersonalen och alla de som fortsätter att arbeta för att
upprätthålla vår livskomfort.

Visserligen är medlen begränsade, naturligtvis begränsar isolerings förhållande alla möjliga åtgärder, men detta
borde inte vara ett hinder. Det är oerhört viktigt att inte låta profylaktisk inneslutning förstärka den kulturella
inneslutning som det muslimska samfundet upprätthöll före Covid-19 krisen.

Denna kris kallar oss alla, från alla filosofiska eller religiösa bakgrunder, att arbeta för att upprätta,
återansluta, upprätthålla, skapa, väcka, förbättra, relationen till andra. Det kommer att finnas en efter detta, men
denna efter detta kommer bara att innefatta de som har varit närvarande för andra under denna kris. Det råder inget
tvivel om att den efterlängtade och önskade förändringen inte kommer att äga rum utan en varaktig och uppriktig
allians, baserad på bekräftelsen av alla väsentligheters grundläggande värdighet, och fastställas på grund av de
ofördelbara banden av universellt brödraskap.