Alberto Cruz – La Haine

 

”Eftersom det inte är vår uppgift att utveckla en evig plan för framtiden, det vi måste vi göra är en kritisk och objektiv utvärdering av allt som omger oss, inte bindande, i den meningen att vår kritik inte kan vara rädd för sina egna resultat, eller att konfrontera de existerande makter.”
Karl Marx

Krigen i Irak och Afghanistan tillsammans med Israels strategiska nederlag i kriget mot Hizbollah 2006 samt massakern i Gaza under perioden 2008-2009, har försatt USA:s inflyttande i en obestridlig nedgång i Mellanöstern. Medveten om detta, betraktar Obamas administration inte längre detta område i världen som ett prioriterat område som sin företrädare George Bush, och så anges i den nationella säkerhetsstrategin från 2010 och den politik som har förts de senaste åren. Denna tillbakagång beror också på uppkomsten av så kallade ”emerging powers” (framväxande makter) som för länge sedan upphörde att ”växa fram” och är redan en verklighet.

Amerikanska officiella uppgifter visar det, år 2000 svarade USA:s BNP för 61 % av G-20 ländernas BNP, men denna siffra har sjunkit till 42 % år 2010. USA:s BNP var år då åtta gånger större än Kinas BNP, år 2010 var den knappt tre gånger, för att nämna ett sådant land som felaktigt kallas för ”emerging power”. Från både höger och vänster i USA (Mark Helprin, Michael Kinsley, Paul Krugman …) har man varit medveten om denna nya verklighet något som har ignorerats av den europeiska och latinamerikanska vänster som är besatta med ”imperiets” absolut makt.

Men saker går en annan väg. Utan att förneka att USA förblir den stora makten för närvarande eller fortfarande, den konfrontera en allt mer påtaglig tillbakagång av sin makt. I leninistiska termer, skulle detta innebära en intensifiering av inter-imperialistiska motsättningar som brukar lösas genom krig och kineserna är övertygade om att det kommer att bli ett, och storskaligt, innan Kina uppnår en strategisk paritet med USA. Libyen är bara en aptitretare i det som kommer och i ett viktigt område, de oljeproducerande länderna, som har fått en ny betydelse och dimension efter kärnkraftsolyckan Fukushima och de tvivel det har genererat, med besked, på kärnkraftens framtid.

När det gäller Mellanöstern har detta inneburit framväxten av medelstora makter som utifrån ett strategiskt perspektiv, ifrågasätter USA: s dominans i den delen av världen genom att vinna marknadsandelar och politisk dominans. Detta är fallet med Turkiet, som har blivit den ledande förkämpen för Palestina efter att landet nästan bröt sina förbindelser med Israel efter attacken mot Gaza flottiljen under 2010. Turkiet har framträtt alltmer som en verklig makt i området, de medlade under kravallerna i Bahrain och Syrien och har nära band till Iran vilket har lett till att Turkiet har erkänts som en partner att ta hänsyn till av de muslimska länderna. Bevis på detta är att en turk för första gången i historien är president av Islamiska Konferensens organisation med 57 medlemsländer. Turkiets historia följs nu upp mycket noggrant att många aktörer i den våg förändringar som sker i arabvärlden.

 

Saudiarabien

Turkiets framväxt i Mellanöstern har setts med oro av Saudiarabien som snabb insåg vad det innebar att ett icke-arabiskt land tar på sig en relevant roll som försvarare av en traditionell arabisk sak, Palestina. Från det att Turkiets praktiskt bröt med Israel pga. angreppet på flottiljen, började kritiken mot Turkiet att öka i saudiska tidningar för att till slutet förvandla turkarna till en av fienderna att slå: ”Vi, de arabiska länderna är sårbara, vilket framgår av hur rivaliserande makterna konkurrerar om att öka sitt inflyttande över oss samt deras ansträngningar för att vi accepterar deras stöd eller att tvinga oss till underkastelse under deras vilja. Turkiet, Iran och Israel (den ordning de nämns är viktigt eftersom det säger mycket om den saudiska attityd) har gemensamt strävan att dominera regionen och det som skiljer dem är storleken på den arabiska kakan de kommer att få” (1).

Eftersom Turkiet hade närmat sig Syrien och började röra sig i regionen var saudierna tvingade att göra likadant, Saudiarabien lade ner kritiken och närmade sig Syrien, nu har den saudiska kungen snabbt uttryck sitt stöd för Bashar al Assad mot kravallerna i Syrien, men det är inte orimligt att tro att Saudiarabien i hemlighet finansierar de syriska salafister för att försvaga Assads regering i ett försök att få en viss försämring i deras relationer med Iran, ett land med vilket Syrien har en strategisk relation.

Saudiarabien sökte en överenskommelse med Syrien för att stödja Iyad Allawi som premiärministern i Irak (avtalet bröts när Muqtada al-Sadr, en av de stora irakiska aktörer, ställde sig emot det). De försökte också medla med Hariris västvänliga krafterna i Libanon för att nå en överenskommelse om regeringens sammansättning samt Hizbollahs närvaro i den liksom trycka på för att skjuta upp den Internationella tribunalens beslut om Libanon där Hizbollah medlemmar fördömdes för mordet på premiärminister Rafiq Hariri, och med det fick de tillräckligt stöd för att stoppa år 2010 ett försök inom Arabförbundet för att normalisera förbindelserna med Iran.

Det är från och med detta år som Saudiarabien öppet fungerar som en växande makt i området, men de gjort några drag redan några år innan. I november 2009 gick den saudiska armén in i Jemen för att stödja den jemenitiska armén att bekämpa houtis rebellerna. Saudiarabien tillämpade här samma strategi som Israel mot palestinierna, de agerade i internationellt vatten, bombade rebellernas fästen i Jemens territorium (med hjälp av fosfor bomber, som Israel i Gaza) och fördrev hundratals människor från byar vid gränsen för att ”skapa en säkerhetszon” (sic) med syfte att få ett slut ”för flödet av terrorister, smugglare och illegala invandrare.” Det internationella samfundet reagerade inte på operationen vilket har tolkats av den saudiska monarkin som ett klartecken att göra vad de vill vilket de har gjort nu i Bahrain.

Om vid det tillfälle hade de fått USA:s godkännande, eftersom USA ser Jemen som en bas för al-Qaida, det har inte varit samma sak med invasionen av Bahrain. Här Saudiarabien i ren Israel-stil, har satt Obamas administration inför fullbordat faktum. Och så bör därför tolkas också saudiernas agerande i Jemen. De använder Persiska vikens samarbetsråd, för att försöka tvinga fram en ”lösning” för den folkliga revolten genom att främja deras kandidat, general Ali Mohsen al Ahmar, en korrumperad militär som har blivit rik genom olja smuggling i arabvärldens fattigaste land, som ersättare för den nuvarande presidenten under en ”övergångsperiod”.

 

Ett land nästan immun mot USA: s påtryckningar

I motsats till den allmänna uppfattningen att Saudiarabien är bara en bonde till i den amerikanska imperialistiska strategi i området, är verkligheten annat, landet har blivit nästan immun mot USA:s påtryckningar, vilket har tillåtit dem att framstå som en växande regionalmakt. De har inga ekonomiska behov, de har en hegemonisk roll inom OPEC (Saudiarabien har ökat sin oljeproduktion med nästan 700 000 fat per dag för att kompensera för de minskade leveranserna pga. Kriget i Libyen) och förbereder sig för en ytterligare ökning (28 %) av sin oljeproduktion (2) inom den närmaste framtiden för att ”möta den globala efterfrågan eller täcka störningar på andra platser.” Med andra ord de aviserar i förväg en ny kris och det handlar inte om Libyen, utan Iran.

Dessutom det är inte få i länderna vid Persiska viken som hävdar att alla dessa länder borde försvinna och integreras i Saudiarabien (enligt ett förslag som offentliggjordes den 1 mars i år av den kuwaitiska författaren Abdullah Al-Nafisi) som ett sätt att ”ta itu den nya regionala och internationella situationen.” Al Nafisi går till extrem med en utbredd känsla inom den sunnimuslimska befolkningen i Persiska viken som ser med rädsla Irans hegemoniska roll och en eventuell shiitisk revolt som är minoritet i alla dessa länder med undantag för Irak och Bahrain. Med interventionen i Bahrain, har Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Kuwait rört upp känslorna till farliga gränser för de sunni-shia sekteristiska motsättningar.

Den är dock inte en religiös konflikt, utan ekonomisk. Precis som i Nordirland, där katoliker har varit, och förblir, i åratal andra klassens medborgare på alla områden, samma situation förekommer i Persiska vikens länder med shiiterna, utan fullständiga rättigheter och i en helt annan ekonomisk situation (mycket dåliga) än sunnimuslimer.

USA och Saudiarabien har haft ett bra avtal för nästan 80 år, saudierna levererar till USA all olja de behöver och i gengäld får den styrande familjer och alla dess grenar alla förmåner som får alla sorts skydd av USA trots den interna förtryck, brist på frihet och den extremistiska ideologin som upprätthåller det. För att ge viss fakta utan att gå in på djupet, har Saudiarabien inte någon grundlag, ingen representativ regering, ingen pressfrihet, eller mötesfrihet. Kyrkor och synagogor är förbjudna och shiiterna behandlas som avfällingar (ofta använder man den nedsättande ord ”rafidit” för att hänvisa till shiiterna, ett ord som skulle översättas som ”de som förkastar”) om de gör offentlig demonstration av sin tro . Den 23 april hölls något sorts kommunala val (den första av deras historia var 2005) där kvinnor inte fick rösta… Vi skulle kunna fortsätta, men det är tillräckligt med data för att förstå vilket sorts land diskuterar vi.

Saudiarabien har blivit en av de största mottagarna av amerikanska vapen, dock kommer de aldrig att användas mot Israel, i teorin, deras fiende men med vilka de vill normalisera förbindelserna så snart som möjligt. Detta finns i den arabiska planen som antogs på deras initiativ, 2002 i Beirut av Arabförbundet. Den togs upp igen efter Hizbollahs seger i kriget 2006 och bekräftades under 2009 vid ett toppmöte i Doha kort efter massakern i Gaza. Villkoret är att Israel går med på att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena och inrätta en rättvis lösning för de palestinska flyktingarna. Denna plan, återigen, är grunden för det som Obamas administration bearbetar för att få Israel och den palestinska myndigheten att återvända till förhandlingsbordet och därmed undvika att FN:s generalförsamling röstar fram i september ett erkännande av Palestina som en medlemsstat som allvarligt skulle genera USA och dess europeiska allierade som skulle ha väldigt svårt att motivera varför de rostade emot.

Men så många sofistikerade amerikanska vapen har inte hjälpt mycket Saudiarabien. Till skillnad från Israel, som bara har slagits ut i ett krig mot araberna, den mot Hizbollah sommaren 2006, saudiernas första militära äventyr gick inte bra. I Jemen dog mer än hundra av deras soldater och mer en 500 tillfångatogs av houtis rebellerna, men detta skrämde inte deras armé som nyligen förstärktes med modern utrustning (3), som förefaller angelägen om att använda det och göra det tillgängligt för USA om de bestämmer sig för ett krig mot Iran. Den senaste tidens saudiska steg går mot detta mål.

Saudiarabiens ökande självständighet innebär inte en brytning med USA, utan den placerar den wahhabitiska monarkin på samma nivå som Israel dvs. att båda länderna sätter USA inför fullbordade fakta. De är användbara för USA:s imperialistiska strategi (som till exempel när man ”påminner” Kina om deras beroende av saudisk olja för att underlätta godkännandet av sanktioner mot Iran och kriget mot Libyen), men de har fått tillräckligt med kraft för att hävda sina intressen, även om de ibland krockar med amerikanernas.

Allt detta innebär en nedgång i USA:s dominans i Mellanöstern. Saudiarabien hade inte tagit det här steget om de inte hade känt sig förolämpat av USA när i början av kravallerna i Tunisien och Egypten uppmanade de Obama att stödja den avsatte presidenten, särskilt Mubarak. Detta var droppen som fick tålamods bägare att rinna över som redan på väg att rinna över ner USA gjorde allt för att undergräva avtalet mellan Hamas och Fatah som uppnåddes 2007 med saudisk medling. Detta avtal gjordes med en speciell medling av kung Abdullah och en bröts av Bush och några starka män inom Fatah. En skymf mot den saudiska kungafamiljen som de inte har förlåtit.

 

Den iranska besattheten

Precis som Turkiet väntade Saudiarabien på en lämplig tidpunkt för att ta detta steg mot frigörelse från USA. Och det var de demokratiska protester i Bahrain. Medan USA slets mellan ett nyanserat stöd för demonstranterna och förtryck, klev den wahhabitiska monarkin fram, med stöd av dess dominerande position inom Persiska vikens samarbetsråd och klargjorde den 10 mars sin ståndpunkt när de sade att ”alla handlingar som kan anses skada en (GCC) medlemslands säkerhet kan anses skadligt för alla andra medlemsländer och kommer att ta hand om omedelbart och utan att tveka.” Fem dagar senare gick in i Bahrain, Saudiarabien och Förenade Arabemiratens trupper. USA vädjade till ”återhållsamhet” och ”dialog” och informationen om att de hade gett klartecken till invasionen är bara fyrverkerier som försöker dölja en tydlig utmaning till USA:s överlägsenhet i en nyckel region för världens stabilitet. Faktum är att det räcker att se hur de amerikanska tjänstemännens uttalande utvecklades i början av protesterna i Bahrain, när försvarsminister Robert Gates sade uttryckligen att det inte fanns några bevis för Irans inblandning i upploppen för att 45 dagar senare säga något annat (4).

Även om relationerna mellan Saudiarabien och USA befinner sig inte på en bristningsgräns, den är i kris och är inte längre desamma som före upploppen som skakade arabvärlden. Det är tydligt att Riyadh har förlorat en del av sin förtroende i USA som garant för deras säkerhet och ser nu som enda alternativ att förvandla Saudiarabien till en dominerande och mäktig stat i Persiska viken för att garantera deras överlevnad.

För att göra detta behöver Saudiarabien bara förvandla Iran till en besatthet, precis som USA gjorde Sovjetunionen till sin besatthet i åratal. Det blev inga direkta konfrontationer mellan dessa två supermakter, men ”missförstånd” som sträckte sig i nästan 50 år, det kalla krigets period. Saudiarabien gör detsamma, genom att försvaga i Libanon och Syrien, alla Irans allierade Iran och främja fram deras egen ”NATO” inom Persiska vikens samarbetsråd, genom att påskynda bildandet av ett slags snabbinsatsstyrka som kan agera var som helst inom Persiska viken. Bahrain blev det första testet. Denna uppenbara provokation har tvingat Iran att komma in i spelet. Även om det aldrig funnits minsta tecken på iransk inblandning i protesterna i Bahrain eller någon annan del av Persiska viken, Iran kände behovet att reagera och stå upp för sina shiitiska bröder. Detta är vad Saudiarabien var ute efter för att säga ”Vad sa vi?, Iran är farlig.”

USA har tvingats att ge fria händer till Saudiarabien, som har blossat upp på nytt det sekteristiska spelet, som på medellång och lång sikt, försvårar återupplivandet av panarabismen, något man har kunnat urskilja i de arabiska revolterna. Detta är också ett saudiskt mål, som inte har sett med blida ögon panarabismen som i mer än ett tillfälle skapat problem för den wahhabitiska monarkin. Genom att underblåsa sekterismen, och detta kan ses också i Syrien, tar man bort varje antydan om ett återupplivande av den stora arabiska nationen.

 

Anteckningar

1. Al-Watan, 13 juni 2010.
2. Reuters, 14 april 2011.
3. Alberto Cruz, ”Saudiarabien framstår som en regional stormakt” http://www.lahaine.org/index.php?p=52407
4. Asia Times, 15 april 2011.

Alberto Cruz är en latinamerikansk journalist, politisk analytiker och författare.