Dr. M. Reza Behnam – The Palestine Chronicle

 

För att börja rätta till de orättvisor som generationer av palestinier har ställts inför, och för att bli ”ett samhälle som kan leva med sitt samvete”, måste historien om Palestina och dess folk berättas.

Efter andra världskriget fattade USA beslutet att knyta sitt öde till den etno-nationalistiska bosättare-koloniala staten Israel. Och sedan dess har det palestinska folket stått ensamt i sin kamp.

Etableringen av Israel var en våldsam process som aldrig har tagit slut. Med början 1947 inledde sionistiska paramilitära styrkor storskaliga attacker mot palestinska städer och byar, vilket i slutändan ledde till Nakba (katastrofen) – kulmineringsstadiet för det sionistiska etniska rensningsprojektet.

Under Nakba förstördes 531 palestinska städer och byar, 15 000 palestinier mördades, 800 000 tvångsdrivits från sitt hemland till Västbanken, Gazaremsan och till angränsande arabländer och 70 massakrer begicks.

Före Israels deklaration om att bli en stat den 14 maj 1948, hade sionistisk milis begått många massakrer, vars historia till stor del har undertryckts:

• Baldat al-Sheikh, 31 december 1947: 70 palestinier massakrerade.
• Sa’sa, 14 februari 1948: 16 hus och deras 6 invånare sprängdes.
• Deir Yasin, 9 april 1948: 107 dödade, inklusive mängder av barn, kvinnor och äldre. Några offer hittades lemlästade, våldtagna och sedan dödade. Massor av män sattes på lastbilar och paraderade över Jerusalem innan de fördes till ett stenbrott för att avrättas. Dessa grymheter begicks av Irgun- och Stern-gängen ledda av Menachim Begin respektive Yitzhak Shamir, som senare skulle bli Israels premiärministrar.
• Abu Shusha, 13 maj 1948: Trots invånarnas ansträngningar att skydda sina hem föll byn till ockupation, 60 palestinier massakrerade.

 

Under kriget 1948 begick sionistiska och israeliska styrkor mer än 30 dokumenterade massakrer i Palestina. Den israeliska militärhistorikern Uri Milstein har föreslagit att det fanns fler än 100. Under de följande åren fortsatte Israel sina kampanjer med tvångsförflyttning och massakrer.

Noterbart var det Qibya-massakern den 14 oktober 1953 som födde vad som skulle bli den mäktigaste pro-israeliska lobbyn i USA. Född i blodet av de infödda i Palestina, har American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) inte sparat några ansträngningar för att säkerställa att Israels etniska rensning av palestinierna hålls dold för det amerikanska folket.

Det är viktigt att känna till ursprunget till den israeliska lobbyn för att inse den betydande inflytande den har haft på amerikansk politik och politiker. För det måste vi gå tillbaka i tiden till historien efter andra världskriget:

Harry S. Truman är president i USA och kandiderar till omval med få framtidsutsikter och lite stöd, tills den israeliska lobbyn bokstavligen går in i kampanjen i Abraham Feinbergs person, en strumpor/tillverkningsmagnat. Och resten, som de säger, är historia – israelisk historia.

Mannen som möjliggjorde Trumans valseger 1948 förklarade hur det gjordes i en intervju som genomfördes 1973 för Harry S. Truman Library – ”Oral History Interview with Abraham Feinberg.” Han sa i intervjun att ”utan Truman skulle Israel ha haft mycket svåra dagar och tider när de ens försökte komma till existens.”

Israels amerikanska tillsynsmän stod inför utmaningar under Eisenhower-åren (1953-1961) från en administration som var benägen mot en mer nyanserad politik. Under presidentens första år i ämbetet väckte nyheten om massakern i den palestinska byn Qibya ett omfattande ogillande.

Time magazine, till exempel, bar berättelsen som beskrev hur israeliska soldater ”sköt varje man, kvinna och barn de kunde hitta, och sedan vände sin eld mot boskapen.” rapporterade också att soldater sågs ”smyga sig i dörröppningarna till palestinska hem, röka och skämta.” Sextiosex personer dödades den natten, 45 sprängdes i luften i sina hem som hade förbereds med dynamit av soldater. New York Times publicerade utdrag från FN:s Mixed Armistice Commission – ansvarig för vapenstilleståndet 1949 – och beklagade handlingen som ”kallblodigt mord” och motbevisade israeliska lögner om överfallet.

Israels försvarare samlades snabbt för skadekontroll. Isaiah L. Kenen, grundare av American Zionist Committee for Public Affairs (AZCPA), föregångaren till AIPAC, skrev om den negativa effekt det skulle ha på vad han kallade ”vår propaganda”.

För att hantera Qibya-effekten och förbereda sig för framtida mörkläggningar skapade Kenen AZCPA 1954. Under hans ledning blev gruppen starkare och rikare när den gick med i den nya presidentkonferensen för de stora amerikanska judiska organisationerna, en sammanslutning av judiska toppledare som främjade Israels intressen med amerikanska politiker, inklusive statspresidenter och sekreterare.

Influencers som Abraham Feinberg och Kenen var avgörande för att sälja Israel till amerikaner och påverka politik som gynnade Israel. När Kenen dog 1988 hade AIPAC fått en alltför stor roll i att forma USA:s politik i Mellanöstern.

Under åren har AIPAC visat att ingenting kommer att minska dess egenintresse i Israel, inklusive folkmord. Sedan den 7 oktober 2023 är döden och förstörelsen som Israels försvarare har varit villiga att acceptera, bedrövligt obegriplig. Till exempel, 26 dagar efter sitt bombardemang av Gaza, hade den israeliska militären släppt 25 000 ton bomber (amerikanskt tillverkade) på 12 000 mål – 50 bomber släpptes varje timme. Vid det datumet hade Gaza bombarderats med motsvarande två kärnvapenbomber över ett område mindre än Hiroshima 1945. Israel har också använt förbjudna kluster- och vit fosforammunition, som kan orsaka permanenta miljöskador.

Smärtan av den förstörelsen var tydlig i orden från den 61-årige Gazas bonde, Sami Abu Amir, som försökte återuppliva en del av sin en gång produktiva mark: ”Det är som om de ville döda landet innan de dödade oss.”

Efter att ha släppt mer än 85 000 ton giftiga bomber på den lilla enklaven i 15 månader är det uppenbart att Israel hade för avsikt att förgifta jorden, för att göra Gaza obeboeligt för överlevande.

En rapport från november 2024 som publicerades av Environmental Quality Authority – en oberoende byrå som inrättades på 1990-talet av den palestinska myndigheten – drog slutsatsen att Gazas mark som ett resultat av bombningen har blivit så förorenad med giftiga kemikalier att det kommer att ”hindra jordbruket i decennier.”

Utan att kunna besegra det palestinska motståndet med bomber och dödliga markstyrkor, har Tel Aviv-regimen återinfört en total blockad mot Gaza och återgått till sitt krigsvapen från oktober 2023 – svält och berövande. Förutom att stoppa humanitär hjälp, hotade Israel motståndet med ytterligare konsekvenser om de vägrade att förlänga fas ett av avtalet om eldupphör i januari och acceptera dess nya förslag.

Det är tydligt att Israel inte har för avsikt att sätta stopp för denna mänskliga katastrof som har pågått i över 80 år. Det kommer ingen lösning förrän palestinierna återerövrar sitt land.

Mot denna historia och bakgrund träffades arabiska ”ledare” i Kairo den 4 mars 2025 för att hitta en ”dagen efter”-plan för den grävmyra som Israel och USA har tyngt regionen med i Gaza. I huvudsak förstör Israel och arabvärlden, inte Tel Aviv, förväntas ta tag i återuppbyggnaden.

Amerikanska politiker och Israels influencers saknar förståelse för palestiniernas koppling till och beslutsamhet att förbli ståndaktiga på sitt land. Det är kraften som har gjort det möjligt för dem att stå emot ofattbara svårigheter. Oskiljaktigheten och ståndaktigheten uttrycktes av de som överlevde folkmordet, som återvände till det som fanns kvar av sina hem, fast beslutna att bygga upp igen.

Amir Karaja, till exempel, sa till CNN att han ”hellre skulle äta upp spillrorna” än att tvingas lämna sitt hemland, och Khan Younis överlevande, Ahmed Safi, betonade att ”Vi föredrar Gazas helvete än paradiset i något annat land … om vi får alla pengar i världen, kommer vi inte att lämna detta land.”

När vi diskuterar den palestinska erfarenheten och identiteten påminner den palestinske poeten Mahmoud Darwish (1941-2008) orden om att ”metaforen för Palestina är starkare än verklighetens Palestina.” Till skada för palestinierna och hela regionen är Israel och dess försvarare fast beslutna om att metaforen aldrig blir en politisk verklighet.

 

 

Original text: The US and Israel: An Alliance of Blood, Politics and Money