Uppgivenhet är inte längre möjligt – Medborgarreflektioner inför Riksdagsvalet (1/2)

Islamiskt Forum

Tiden före det kommande Riksdagsvalet borde i princip vara ett bra tillfälle att engagera sig i en debatt om ett lands tillstånd, att peka ut
de kollektiva utmaningar som samhället måste möta och att tillåta en konfrontation av idéer om samhällets dysfunktioner och reformerna som
behövs för dess framtid.

Jag säger i princip för att i verkligheten är debatten ganska ofta konfiskerad och (skickligt) inriktad på att manipulera den allmänna
opinionen, som den permanenta debatten om massinvandring, den berömda debatten om ”otrygghet” och av en slump den skenande ”islamiseringen” av
det svenska samhället vilket givetvis är också ett bra argument för alla NATO älskare.

Valkampanjer missar alltså medvetet poängen och berövar landet ett ögonblick av sanning, intellektuell och politisk ärlighet genom att fokusera
på rent politiska och valfrågor.

Faktum kvarstår att en stor del av medborgarna inte längre känner igen sig i den politiska diskursen i media, de förväntar sig att detta
ögonblick ska kunna användas för att ställa samhällets verkliga frågor för att kunna välja och gemensamt definiera huvudinriktningarna för vår
gemensamma framtid.

Den här artikeln syftar till, utöver det blygsamma bidraget till debatten, att utmana vårt medborgerliga engagemang, att ställa problemet med
vårt förhållande till politiken och mer generellt med vårt deltagande, med den roll som idag måste spelas av de svenska medborgare som bekänner
den muslimska tron i de debatter som korsar samhället, i idéstriden, om deras plikt att vara delaktiga i debatten för reformen av vårt samhälle.

Vi väljer medvetet att bortse delvis från den frågan som idag är mest aktuellt, NATO anslutning, för att kunna gå djupare i vår egen situation,
som till skillnad från NATO har varit och kommer att vara ett ämne som politikerna kommer att ta fram när siffrorna i valundersökningar inte är
gynnsamma för dem.

Sätta stopp för reaktion efter omständigheter som ofta används som ursäkt för uppgivenhet

Sedan attackerna den 11 september 2001, Madrid 2014, Paris 2015, London 2017 och 2019 och andra, har Islam, de svenska muslimerna och
muslimerna i hela världen hållits som gisslan mer än någonsin, och själva blivit en stor och permanent valfråga.

Oavsett om det gäller diskussioner om Europa, nationella valmöten eller till och med lokala val, är frågan om Islam, dess plats, dess synlighet
och dess ”kompatibilitet” med samhällets värderingar ständigt och passionerat aktuell. Förvirringen mellan frågorna om Islam, invandring,
osäkerhet och fundamentalism upprätthålls medvetet. En förvirring som nu är en konsensus och som passar dem som inte vill se en stor del av
vårt samhälle som fullvärdiga medborgare.

Populismen och cynismen hos makteliten och en annan på jakt efter makt deltar till stor del i denna manipulation och lägger skulden för
misslyckandena i den förda politiken och det verkliga eller påstådda samhällets illamående på de mest utsatta grupper som blir en enkel
syndabock utan val- och framför allt politisk tyngd.

Men räcker det att posera som ett evigt offer för dessa tal och denna politik som genomförts i årtionden, och som verkligen har lett till den
katastrof som vi upplever, för att hävda reformen och omvandlingen av vårt samhälle, eftersom det är vad det handlar om?

Är det möjligt att fortsätta reagera utifrån omständigheterna och ofta använda det som en ursäkt för uppgivenhet och oförmågan att utföra ett
uthålligt och långsiktigt arbete för en förändring som på samma gång rör politiken och tankesättet?

Kan vi bortse från utarbetandet av en tydlig diskurs som uttrycker vår identitet i sin positivitet och i sin universalitet och som föreslår ett
projekt som kan delta i en allmän rörelse för omvandling av vårt samhälle?

Uppgivenhet och tystnad är inte längre möjlig

Det svenska samhället i dess rikedom och mångfald upplever en verklig politisk och social dynamik som vill bryta med den uppfattning som
betraktar politiskt engagemang som enbart en karriäristisk bana. Denna dynamik är också vår, dessa kamper för miljön, för mänskliga rättigheter,
för fred, för värdighet, för respekt, mot krig, mot utanförskap, mot rasism är autentiska kamper som utmanar samvetet och viljan hos var och en
av oss.

Denna dynamik belyser många medborgares strävan efter ett annat sätt att föreställa sig och bedriva politik som är mer humant, mer trovärdigt
och mer uppmärksamt på samhällets djupa oro i dess rikedom och mångfald.

Vi kan ägna våra liv åt att klaga, passivt kritisera det vi går igenom, oroa oss för de övergrepp som hotar planeten och samhället, något som
inte kommer att förändra saker och ting.

Vi lever idag i fråga om grundläggande rättigheter, med de prestationer som uppnåtts genom tunga uppoffringar, frukterna av stora och smärtsamma
kamper av män och kvinnor som betalade ett högt pris för att försvara värderingar och införa rättigheter. Denna skuld ger oss ett ansvar
gentemot dagens utveckling och särskilt gentemot våra barn, de framtida generationer, som har rätt att leva med värdighet och respekt.

Det är dags att säga att denna frånvaro, denna form av uppgivenhet och denna tystnad från de mest utsatta, de mest stigmatiserade grupper, i
synnerhet de svenska muslimerna i en tid då de mer än någonsin tagits som gisslan i den offentliga debatten och utnyttjas som en valfråga, är
inte längre möjlig. En passiv protest blir omedvetet och i verkligheten en form av medverkan till den etablerade ordningen.