Ramzy Baroud – ramzybaroud.net

 

Situationen i Gaza idag belyser starkt den israeliska exceptionaliteten. Israel använder svälten av två miljoner palestinier i den blockerade och ödelagda Gazaremsan som en taktik för att få fram politiska eftergifter från palestinska grupper som verkar där.

Den 23 april beskrev FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) den nuvarande humanitära situationen i Gaza som ”den värsta som någonsin setts under hela kriget”. Trots allvaret i dessa uttalanden verkar de ofta behandlas som rutinmässiga nyheter och framkallar lite konkreta åtgärder eller substantiell diskussion.

Israeliska brott mot internationella och humanitära lagar gällande dess ockupation av Palestina är väletablerade fakta. En ny dimension av exceptionalitet framträder, vilket återspeglas i Israels förmåga att avsiktligt svälta en hel befolkning under en längre period, där vissa till och med försvarar denna strategi.

Gazas befolkning fortsätter att utstå enormt lidande, efter att ha upplevt förlusten av cirka 10 procent av sitt totala antal på grund av dödsfall, försvinnanden och skador. De är begränsade till ett litet, till stor del förstört område på cirka 365 kvadratkilometer, och riskerar dödsfall från behandlingsbara sjukdomar och saknar tillgång till viktiga tjänster, och till och med rent vatten.

Trots dessa förhållanden fortsätter Israel att agera ostraffat i vad som verkar vara ett brutalt och utdraget experiment, medan en stor del av världen iakttar med varierande grad av ilska, hjälplöshet eller total likgiltighet.

Frågan om det internationella samfundets roll förblir central. Medan upprätthållandet av internationell rätt är en aspekt, är det en annan att utöva nödvändig press för att ge en befolkning som står inför svält tillgång till grundläggande förnödenheter som mat och vatten. För Gazas befolkning verkar nu även dessa grundläggande behov ouppnåeliga efter årtionden av minskade förväntningar.

Under offentliga utfrågningar i Haag som började den 28 april vädjade representanter från många nationer till Internationella domstolen att använda sin auktoritet som högsta domstol för att beordra Israel att upphöra med svälten av palestinier.

Israel ”får inte kollektivt straffa det skyddade palestinska folket”, konstaterade den sydafrikanska representanten, Jaymion Hendricks. Den saudiske sändebuden, Mohammed Saud Alnasser, tillade att Israel hade förvandlat Gazaremsan till en ”obeboelig hög med spillror, samtidigt som tusentals oskyldiga och sårbara människor dödats”.

Representanter från Kina, Egypten, Algeriet, Sydafrika och andra nationer upprepade dessa känslor, i linje med bedömningen av Philippe Lazzarini, chef för UNRWA, som i mars förra året uppgav att Israel använder en strategi för ”vapenföring av humanitärt bistånd”.

Påståendet att beväpnandet av livsmedel är en avsiktlig israelisk taktik kräver dock inga externa bevis; Israel självt deklarerade det. Den dåvarande israeliske försvarsministern, Yoav Gallant, tillkännagav offentligt en ”fullständig belägring” av Gaza den 9 oktober 2023, bara två dagar efter att folkmordskriget började.

Gallants uttalande – ”Vi inför en fullständig belägring av (Gaza). Ingen elektricitet, ingen mat, inget vatten, inget bränsle – allt är stängt. Vi bekämpar människor och vi agerar därefter” – var inte ett impulsivt utbrott utan en politik rotad i avhumaniserande retorik och genomförd med extremt våld.

Detta ”agerande därefter” sträckte sig bortom att stänga gränsövergångar och hindra biståndsleveranser. Även när bistånd tilläts riktade israeliska styrkor in sig på desperata civila, inklusive barn, som samlades för att ta emot förnödenheter, och bombade dem tillsammans med hjälplastbilarna. En särskilt förödande incident inträffade den 29 februari 2024 i Gaza stad, där rapporter indikerade att israelisk eld dödade 112 palestinier och skadade ytterligare 750.

Denna händelse var den första av det som blev känt som ”Mjölmassakrerna”. Efterföljande liknande incidenter ägde rum, och mellan dessa händelser fortsatte Israel att bomba bagerier, biståndslager och volontärer för biståndsdistribution. Avsikten var att svälta palestinier i en grad som skulle möjliggöra tvångsförhandlingar och potentiellt leda till etnisk rensning av befolkningen.

Den 1 april inträffade en incident där en israelisk militärdrönare träffade en konvoj från World Central Kitchen, vilket resulterade i att sex internationella hjälparbetare och deras palestinska chaufför omkom. Denna händelse ledde till att ett betydande antal återstående internationella hjälparbetare lämnade Gaza.

Några månader senare, med början i oktober 2024, belägrades norra Gaza strikt, i syfte att tvinga befolkningen söderut, eventuellt mot Sinaiöknen. Trots dessa ansträngningar och den resulterande hungersnöden bröts inte den gaziska befolkningens vilja. Istället började hundratusentals enligt uppgift återvända till sina förstörda hem och städer i norr.

När Israel den 18 mars bröt ett eldupphöravtal som följde omfattande förhandlingar, tog man återigen till svält som vapen. Det fanns få konsekvenser eller starka fördömanden från västerländska regeringar angående Israels återgång till kriget och till svältpolitiken.

”Att använda svält av civila som en metod för krigföring” klassificeras som ett krigsbrott enligt internationell rätt, vilket uttryckligen anges i Romstadgan. Relevansen av sådana rättsliga ramverk ifrågasätts dock när de som förespråkar och anser sig vara väktare av dessa lagar underlåter att upprätthålla eller tillämpa dem.

Det internationella samfundets passivitet under denna period av enormt mänskligt lidande har avsevärt undergrävt relevansen av internationell rätt. De potentiella konsekvenserna av denna underlåtenhet att agera är allvarliga och sträcker sig bortom det palestinska folket och påverkar mänskligheten som helhet.

Trots detta kvarstår hoppet om att grundläggande mänsklig medkänsla, skild från rättsliga ramverk, kommer att tvinga fram tillhandahållandet av viktiga förnödenheter som mjöl, socker och vatten till Gaza. Oförmågan att säkerställa detta grundläggande bistånd kommer djupt att ifrågasätta vår gemensamma mänsklighet i många år framöver.

 

 

Dr. Ramzy Baroud är journalist, författare och redaktör för The Palestine Chronicle. Han är författare till sex böcker. Hans senaste bok, redigerad tillsammans med Ilan Pappé, är ”Our Vision for Liberation: Engaged Palestinian Leaders and Intellectuals Speak Out”. Hans andra böcker inkluderar ”My Father was a Freedom Fighter” och ”The Last Earth”. Baroud är en icke-resident Senior Research Fellow vid Center for Islam and Global Affairs (CIGA). Hans hemsida är www.ramzybaroud.net

 

Original text: The Price of Silence: Gaza’s Famine and the Erosion of Our Humanity