Yahia Lababidi – Islamic Horizons

 

År 1095, vid 37 års ålder, stod Abu Hamid al-Ghazali (d. 1111) på höjden av sin berömmelse. Som en lärd bland lärda bländade han sinnen från Nishapur till Bagdad och åtnjöt respekt hos både sultaner och studenter. Men inom sig bryggde en storm. En dag, medan han höll en föreläsning, blev han stum. Det han en gång behärskade utan ansträngning – tal, övertalning, retorik – hade övergett honom. Det var inte bara sjukdom som hade drabbat honom; det var en själsbrist.

”Jag var övertygad”, skrev han senare, ”att jag stod på kanten av en smulande klippa.” All den kunskap han hade samlat på sig – filosofi, rättsvetenskap, teologi – kändes nu för honom som bluff och förställning. Och så gjorde han vad få i hans position någonsin vågar. Han lämnade sin post. Han gick bort från prestige och makt, vände ryggen åt imperium och applåder och drog sig tillbaka till tystnad och ensamhet.

Han förlorade inte sin röst. Han övergav den.

Med världen vid sina fötter försvann al-Ghazali in i glömskan – vandrade, bad, grät och sökte. Hans avfärd var inte ett förkastande av förnuftet. Det var ett sökande efter något som förnuftet inte längre kunde ge. ”Den synliga världen är ett spår av den osynliga”, skrev han, ”och den förra följer den senare som en skugga.” Han sökte efter det andliga ljuset bakom de fysiska formerna.

”Om det inte”, sa han, ”om Han hade placerat en bild av hela världen i ditt innersta väsen, skulle du inte ha någon kunskap om det som är skilt från dig själv.” Hans reträtt var en nedstigning till Självet i ett försök att möta det Verkliga. Det var ett engagemang av ett djupare slag.

Ghazalis kris markerade inte hans intellekts kollaps; den markerade dess transcendens. Han hade nått gränsen för filosofins kraft att ge näring åt själen. Universalgeniet som en gång besegrade alla som argumenterade emot honom fann sig nu förkrossad av längtan. Ändå fördömde han inte förnuftet. Istället efterlyste han harmoni mellan förnuft och uppenbarelse.

”Den som förespråkar ren blind imitation … är okunnig”, skrev han, ”och den som nöjer sig med intellektet ensamt … är vilseledd.” Man måste förena båda källorna. ”De intellektuella vetenskaperna är som mat”, sa han, ”och den religiösa lagens vetenskaper är som mediciner.” Den ena ger näring, den andra helar. Tillsammans leder de till helhet.

Han blev hel inte genom erövring, utan genom kapitulation.

Men vad är läkning i en tid av andlig sjukdom? Mohammad Abu Laylah, som skrev om Ghazali, observerade: ”Stora reformatorer har sina sjukdomar och sorger, inte på grund av sitt eget hälsotillstånd, utan för att deras nations tillstånd drar ner dem.” Ghazalis sjukdom var inte personlig, den var profetisk – en bristning orsakad av världens sjukdom. Hans tystnad var både protest och bön.

Den tjeckiske författaren Franz Kafka från 1900-talet fick också en glimt av denna paradox. ”Ingen mer psykologi”, skrev han. ”Alla dessa så kallade sjukdomar … är trons fakta.” Att lida, för vissa, är att bära kollektivets tyngd. Ghazali led för oss samtidigt som han pekade mot en väg igenom.

Den moderna världen, besatt av analys och prestation, kringgår ofta själens rop. Ghazali såg faran. ”Begär gör kungar till slavar”, skrev han, ”och tålamod gör kungar till slavar.” Och återigen: ”Endast det som inte kan gå förlorat i ett skeppsbrott är ditt.” Hans medicin tog alltid upp det som består.

Boken ”Ghazali: The Revival of Islam” av Eric Ormsby spårar dramatiken i hans liv med klarhet och beundran och avslöjar en man som kombinerade logikens rakbladsegg med en mystikers ödmjukhet. Om vi ​​skulle söka efter en västerländsk parallell skulle vi kanske komma fram till Augustinus eller Aquinas – alliansen mellan förnuft och uppenbarelse.

Ghazali förblir en koloss i den muslimska världen. Hans inflytande formade århundraden av tänkande. Han återställde inre till yttre praktik och gav tillåtelse att ifrågasätta. ”Den som inte tvivlar kommer inte att undersöka”, sa han, ”och den som inte undersöker kan inte se.”

I sin bok Hjärtats underverk utforskar al-Ghazali själens dolda arkitektur. ”Gåtans väktare måste tala i gåtor”, skrev jag en gång i en aforism. Denna idé antyder vägen för dem som anförtros hemligheter. T. J. Winter uttrycker det i förordet till denna bok med dessa ord: ”På grund av risken för missförstånd hos dem som bara förstår yttre ord … måste hela läran om själen förbli beslöjad.” Detta är inte hemlighetsmakeri; det är vördnad. Vissa saker måste mogna innan de kan avslöjas.

Här hör man ekon av den grekiske filosofen Plotinos, som talade om själens uppstigning bortom intellektet och behovet av att ”dra sig tillbaka in i sig själv” för att upptäcka ljuset som brinner bakom alla skenor. ”Dra dig tillbaka”, sa han, ”in i dig själv och se. Och om du inte finner dig själv vacker än, agera som skaparen av en staty.” Båda tänkarna, från olika världar, beskriver samma resa: inåt, uppåt, framåt och in i tystnad.

Akademikern och presidenten för Zaytuna College, Hamza Yusuf, kallade Ghazali för den enskilt viktigaste muslimen efter profeten Mohammed, fred vare med honom. Yusufs eget andliga projekt återspeglar Ghazalis inte bara innehåll utan även ton: disciplinerad, introspektiv och jordnära. Han var en akademiker med ett poets hjärta och en mystikers själ. En påminnelse om att reform inte kräver något nytt. Det kräver en återgång till källan, med renare händer.

Yusufs utgåva av Hjärtats underverk, med sin klara översättning och lysande inledning, är i sig en handling av hängivenhet – den överbryggar århundradena med klarhet och grace. Hans vältalighet, genomsyrad av både tradition och ömhet, för Ghazalis insikter in i nutiden med förnyad brådska. Att lyssna på Yusuf tala om hjärtats krämpor är som att höra ekot av Ghazalis röst – lugn, korrigerande och slutligen fixerad vid själens slutdestination.

Ghazalis röst, först tystad, sedan förnyad, lär ut något väsentligt. Kunskap ensamt räcker inte. Tal kan vara ytligt. Själen talar bäst när hjärtat har brutits upp. I sin tystnad blev han ett vittne. Och när han talade igen var det inte som jurist eller filosof, utan som en sann shaheed, en som hade sett det transcendenta.

Ghazali visar oss att vägen till sanningen går genom hjärtat, att kapitulation fördjupar styrka och att det är möjligt att gå bort från allt och återvända med mer än man någonsin haft.

 

 

Yahia Lababidi är författare till mer än ett dussin böcker, senast Palestine Wail och What Remains To Be Said.