Israelerna har visat sig vara det minst etiska kollektivet i judarnas historia

De bad mig att komma hit och tala i dag om den nuvarande konflikten i våra led, mellan dem som stöder en stat som lösning på den israelisk-palestinska konflikten, och förespråkarna för två stater för två folk.

Intressant nog är detta en fråga som jag bara kommenterar och inte för att jag saknar vision, åsikter eller idéer, utan för att jag tror att ödet för folken i Palestina och Israel bör själva avgöras av israeler och palestinier. Jag, till exempel, ser inte vad som kvalificerar en judisk forskare och aktivist från New York för att avgöra hur människor ska leva i Palestina eller någon annanstans. Å andra sidan har jag aldrig sett en palestinier försöka ge råd västvärldens solidaritets aktivister om hur de ska leva. Jag hävdar då att vår entusiastisk ”intervention ism” om att predika för andra hur de ska leva, är faktiskt lite pretentiöst.

Men uppenbarligen frågan är mer djupgående, trots att Israel är en suverän organiserad stat, eftersom det erkänns som en stat bland nationer, med en egen sanitets system, elnät, internationell linje med egen kod, många av västvärldens ledare insisterar på att i själva verket borde den delas upp i två. Men tror ni inte att det är ganska ovanligt att det ”internationella samfundet” följer blint den sionistiska ideologin som uppför en vägg mellan två folk på jorden, som raslig inspireras av denna ideologi?

Ja, i stället för att gå in i en oändlig och meningslös diskussion här, jag föreslår att vi bör utgå från en punkt där vi alla är överens. Jag tror att vi alla är överens om att dagens Israel är en enda stat, men den domineras politiska och andligt av en etnocentrisk diskriminerande politiska system.

Israel definierar sig själv som den judiska staten och den praktiska innebörden är ganska förödande. Den drivs av ras bestämmelser. Israels lagar till förmån för den judiska befolkningen i ursprungsbefolknings byar på jorden. Israel är immun mot de universella och etiska tankarna. I grund och botten inställd på att tjäna en stam på bekostnad av folk på jorden.

Jag insisterar på att kunna ta itu med vilket ämne som helst som har att göra med att lösa konflikten mellan Israel och Palestina måste man först förstå vad Israel är. Visst måste vi fråga oss vad den judiska karaktären av Israel betyder. Vi måste en gång för alla, förstå sambandet mellan sionismen och judendomen.

Sionismen presenterades ursprungligen som ett utopiskt löfte att föda en ny ”äkta etisk civiliserade jude”. Den lovade att göra judarna till ”ett folk som alla andra folk.” Men den israeliska verkligheten visade att det är motsatsen till den visionen. Sionismen misslyckades fullständigt. Israelerna har visat att de är den minst etiska kollektivet i judarnas historia. Man kan undra varför, var och när gick det hela så fel? När misslyckades sionismen? Om sionismen var en unik ögonblick i det judiska uppvaknandet och självreflektion, varför inte uppfyllde sina löften? Jag tror att svaret är förödande. Sionismen var dömd att misslyckas från början, eftersom trots att de har en pseudo-sekulär basis, är intrasslad med en kvasi-religiös ideologi, och oundvikligen, förvandlade Bibeln till ett fastighetsregister, och Gud till en riktig fastighetsmäklare. Det var då den judiska statens judiska karaktär blev rådande över den nyskapade sionistiska utopin. Det är Israels judiska karaktär som har lett till etnisk rensning, segregation, isolering och slutligen uppståndelsen av de europeiska ghettons väggar.

Om du vill se en vision om en framtid i fred, då måste vi kunna förstå det komplicerade förhållandet mellan judar, sionism, Israel och judendomen, och vi måste fråga oss om det finns en klarsynt vision av fred inom den judiska ideologiska och kulturella diskurs.

Men är vi bemyndigade att ställa dessa frågor? Jag säger definitivt ja, vi måste. När allt kommer omkring, Israel öppet och medvetet och även med stolthet definierar sig som den judiska staten. Från luften dess plan låter bomber falla på tätbefolkade palestinska områden dekorerade med judiska symboler. Visst, då har vi rätt att fråga vad innebär att vara jude och vad är deras roll i det judiska psyket och ande.

I min bok The Wandering Who har jag försökt att reda ut denna knut. Jag försökte förstå vad det handlar om den judiska identitetspolitiken runt denna fråga. Jag betonade kontinuiteten mellan sionism, judisk anti-sionister och vissa element inom vänstern. I boken försöker jag lista ut vad är meningen med att vara jude och hur det förhåller sig till judisk politik och judisk politisk makt?

Under de sista sidorna i boken utarbetade jag ett fiktivt scenario för fred, där en imaginär israelisk premiärminister lyckas förstå, från nästan ingenting, att den israelisk-palestinska konflikten kan lösas med en enda uttalande.

I en presskonferens meddelar den imaginära Israels premiärminister till världen och till sitt folk:

”Israel är medveten om sina unika förutsättningar och deras ansvar för världsfreden. Israel kallar det palestinska folket att återvända till sina hem. Den judiska staten blir en stat för sina medborgare, där alla människor får fullständiga lika rättigheter ”.

Även förvånad över den plötsliga israeliska handling, politiska analytiker runt om i världen är snabba att inse att, med tanke på att Israel representerar världens judar, Israels enkla och fridfulla initiativ inte bara kommer att lösa konflikten i Mellanöstern, men även kommer den också att göra sluta med två årtusenden av ömsesidig misstro och förbittring mellan kristna och judar. Vissa israeliska akademiker, ideologer och politiker från högerkanten går med på det revolutionära initiativet och förklarar att denna heroiska israeliska ensidig handling skulle kunna vara den enda och totala handling för att uppfylla den sionistiska drömmen, eftersom det innebär inte bara att judarna återvände till sitt förmodade historiska hem, men också lyckats äntligen att älska sina grannar och bli älskad.

Men håll inte andan, även om denna bild är spännande, bör vi inte förvänta oss att det kommer att hända på kort sikt. Israel är inte en normal stat och ett liknande scenario inte passar deras etnocentriska ideologi som har sina rötter i judisk exklusivitet, ras överlägsenhet och en djup och inneboende benägenhet till segregation.

Betydelsen av detta är mycket oroande. För att Israel israelerna ska uppfylla den inledande sionistiska löfte om att bli ”ett folk som de andra”, bör de först ta bort alla spår av ideologisk överlägsenhet. För att den judiska staten ska kunna leda ett fredsinitiativ, först måste man ”avsionizera” Israel, det måste sluta vara den judiska staten. Dessutom för att en imaginär israelisk premiärminister ska kunna föreslå något fredsinitiativ måste först släppa sionismen.

Som det ser ut, är den judiska staten kategoriskt oförmögen att leda sitt folk till försoning. Det saknar nödvändiga ingredienser för att kunna tänka i termer av harmoni och försoning. Hittills kan Israel bara tänka i termer av Shalom, en term som egentligen bara betyder ”fred och säkerhet för judar.”

Men vad händer med judarna i världen? Kan de driva sina israeliska bröder mot försoning? Jag tror faktiskt inte att de kan. Jag kom nyligen över några förödande statistik som samlats av Institute for Jewish Policy Research, (JPR). I undersökningen granskades ”attityden hos judarna bosatta i Storbritannien med avseende på Israel.” Studien fann att ”de allra flesta brittiska (judiska) respondenter visar ett starkt personlig stöd och en samhörighet med Israel. 95 % har besökt landet, 90 % ser det som ”det judiska folkets hemland, och 86 % anser att judarna har ett särskilt ansvar för dess överlevnad.”

Även om vissa ”progressiva” judiska röster insisterar på att hävda att diasporans judar håller på att vända sig bort från Israel och sionismen, avslöjar JPR rapporten precis det motsatta. Nio av tio brittiska judar känner en samhörighet med en krigsförbrytarstat, verkställare av etnisk, rasistisk och diskriminerande rensning.

Men hur är det med en av tio judar som öppet motsätter sig Israel? Kommer de att diskutera och hjälpa oss att föra budskapet om fred överallt? Jag är inte heller mycket säker om det. Troligtvis de kommer att göra sitt bästa för att stoppa vårt tal om judendomen och det faktum att 90 % av deras bröder identifierar sig med den judiska staten. Innan mitt framträdande i Toronto, arrangörerna av kvällens händelser utsattes för ständiga trakasserier av olika sionistiska organisationer och enskilda personer av samma ideologi. Liksom deras sionistiska bröder, många anti-sionistiska judar oroas i hög grad av judisk stam frågor. De kommer att bekämpa antisemitismen, ”Förintelseförnekelse” eller alla försök att förstå judendomen ur ett universellt perspektiv. Detta innebär att precis som undersökningen av JPR pekar, kommer de att göra väldigt lite i sina samhällen.

Men situationen kan inte vara helt dyster. Faktum är att jag är lite optimistisk. Under långa stunder är jag övertygad om att de enda personer som kan skapa fred är faktiskt palestinierna, eftersom Palestina, mot alla odds och trots den ändlösa lidande, förnedring och förtryck, är fortfarande ett ekumeniskt samhälle etiskt orienterad.

Så vad kan vi göra för tillfället? Måste vi kämpa för en stat eller två stater? Jag antar att ni inser nu att jag är en stark anhängare av en enda stat. Jag skulle älska att se Israel bli en stat för alla dess medborgare. Jag vill erkänna öppet att staten inte kommer att vara en judisk stat. Det kommer att bli Palestina. Det är dags att säga det öppet, Israel hör till det förflutna. Och ändå, vidhåller jag att fakta på marken kommer att avgöra regionens framtid. Och vad vi ser på marken kan vara uppmuntrande.

Trots smärtan, fientlighet och misstro mellan de två folken, finns det en princip som både israeler och palestinier kan komma överens om, nämligen: ”Två folk, en hummus”. Det kan låta oseriöst, banalt eller trivialt att säga så, men i verkligheten är mycket djupare än bara ett kulinariskt förslag. Israelerna blir alltmer en minoritet i detta land. Det är som jag hörde en gång den palestinska ambassadören i Storbritannien, Manuel Hassassian, säga ”Israel har många dödliga bomber, palestinier bara en befolknings bomb.”

Det är intressant att notera att när israelerna vill känna sig äkta talar de inte jiddisch eller arameiska, de hädar på arabiska och äter hummus. Betydelsen av detta är enkel, djupt i sina hjärtan vet israelerna att landet är Palestina och Israel bara en stat. När israelerna vill ansluta sig till Sion det de gör är egentligen att plagiera landets ursprungliga folk, inuti vet israelerna att himlen, havet, Al Quds, Oljeberget, Galileiska sjön, Klagomuren, det arabiska språket och hummus tillhör landet. De förstår också att förtrycket och ras överlägsenhet tillhör staten, deras egen judisk stat.

”Två folk, en hummus” är min bild av fred och försoning. Landet kommer att förbli för evigt, den misslyckade judiska staten är redan föremål för historisk forskning, två folk äter tillsammans och inte bara delar hummus de kan även dela med varandra pitabrödet.