Under de senaste årtiondena begreppet demokrati har populariserats till den grad att man anser att genom den kommer att
lösas alla problem som världens befolkningar har. Mycket enkelt kan vi säga att det vi kallar demokrati har begränsats i
praktiken att välja mellan nästan identiska politiska partier och genomförandet av vissa offentliga politiken i syfte att
uppnå jämställdhet mellan könen eller att minska ras eller sexuell diskriminering, till exempel.

Men även om vi värdesätter dessa resultat måste vi vända blicken tillbaka och se att denna förmodade ”modern demokrati”,
initierade av europeiska länder och USA och militärt påtvingad andra länder, har upprätthållits genom den exploatering och
plundring dessa länder har utövat mot de mest utsatta människor, särskilt i Afrika och Latinamerika. Egentligen har det
hittills inte handlat om någon demokrati, inte ens om vi begränsar oss till de mest grundläggande manifestationer av den
som den universella likhet i fråga om tillgång till varor och aktivt deltagande i beslutsfattande som påverkar gruppen,
utan om ett system som betjänar den mest glupska kapitalism klädd till fri marknad och framsteg, och som idag erbjuds
fortfarande med vissa utvalda inslag av social välfärd och som har genererat miljontals fattiga.

Avsikten med denna korta artikel är att hävda att demokratins egenskaper har vi ännu inte upplevt och njutit som
mänskligheten, och att det inte heller fanns i Grekland eftersom den godtyckliga uppdelningen mellan medborgare och slavar
talar för sig själv i motsatt riktning. Det är därför demokratins uttryck kräver stimuli och villkor som har allt att göra
med vad vi kallar transcendental ekologi. En slags balans mellan vår potential som människor och engagemang och ansvar för
att utnyttja dem, och som redan från början motsätter sig den påhittade versionen av demokrati om en öppen jämställdhet för
”alla” att arbeta i ledande befattningar som gör det möjligt att köpa en bil, hem och familj av ”senaste modellen” och en
sinnessjuk användning av energi för att försöka skapa det ”virtuella liv”, medan den verkliga liv mördas med en oändlig
produktion av elektroniska apparater som hamnar oundvikligen i det berg av cybernetik och plast sopor som förorenar
grundvatten och hav.

Ekologin är en transcendental generator av medvetande som tillåter oss att inse först att världens resurser, som tillhör
alla och inte utvalda få, även om de försökte få oss att tro det, är begränsade och att det är viktigt att använda dem till
det mest angelägna, den grundläggande tillgång till mat, husrum och hälsa för hela mänskligheten (7 000 miljoner människor)
och som garanterar livet och att det är ändå viktigt att de åtföljs av det som i den demokrati som skall komma är den
primära punkt: gästfrihet, som tolkas som acceptans och ovillkorliga stöd till den andra, som är jag själv, eftersom vi
delar samma värld, vatten och luft, och det som händer med honom rör också mig, det inbegriper mig.

Gästfrihets relationer är kärnan i det transcendentala ekologi, balansen mellan våra önskningar och ansvar som börjar med
en manifestation av kärlek, omsorg och sällskap till våra föräldrar, barn, syskon, makar, grannar, kollegor och alla som
fortfarande utan att vi vet, älskar vi på avstånd, alla passagerare i transport sträcka som är världen. Vi bär i oss själva
gästfrihets dubbla karaktär, att vara värd och gäst, eftersom vi är i varje ögonblick den som tar emot och den som tas
emot. Erkännandet av vår existens som nomadiska varelser sker i gästfrihets medvetande som ett annat sätt att vara som
visar sin makt i denna tid av civilisations förändringar där vår identitet och livs syfte fragmenteras av den framväxande
behov av att mobilisera oss från en plats till en annan för att söka arbete, studier, familj. Miljontals kastas in i det
nomadiska livets öken vars enda möjliga oas är gästfriheten som traditionella och eviga dekret.

Att tala om demokrati i 2000-talet, ska hänvisa till utbyggnaden av en transcendental ekologi återrelaterat med vårt
engagemang, ansvar och broderskap, kort sagt, gästfrihet. Det handlar om en kärlek som tar hand om sig själv och de som
finns omkring den ända till slutet, och som säkert kräver mer ansträngning än vi hittills har investerat i våra relationer.
Detta är den utmaning dagens generationer står inför, att återuppfinna och försöka att gå längre än våra närmaste förfäder
gjorde som ägnade sig helt åt att bygga en värld som i första hand var fysisk och materialistisk, plågat av stora byggnader
och vägar som i stället för att förenar, skiljer oss.

Vårt jobb är nu att utöka vår själ och ande som gör att vår anslutning till det transcendentala, med den högsta som tillåter
framväxten av vår sanna mänskliga natur som ligger nära en ny form av återkoppling med andra, ett slags andra teologi. Som
Juan José Tamayo påpekar, en ”andra teologi är möjligt”, en som leder till frigörelse, eftersom vi blir fria att älska,
vårda, bota, följa med.

För annars är vi slavar när vi utnyttjar, plundrar och korrumperar. Vi har haft många årtusenden av rädsla, skuld, sociala
klasser, rasism, exploatering, alla dem fientlighetens olika former. Nu när vi har vunnit genom ”demokratisk” politisk
korrekthet, åtminstone i diskurs, vår status som ”jämställda”, har turen kommit till kärleken, gästfriheten och erkännande
av var och en av oss som varelser utöver den fysiska, som en gudomlig manifestation. Den huvudsakliga önskan för den
kollektiva transcendentala ekologin är att vara tillsammans och levande, verkligen levande. Dess former har ännu inte
skapas och då är det viktig att ta med allas våra kreativa, gästfria idéer.