Det är en sorglig verklighet att muslimska länder går igenom en period då terrordåden hotar deras inre och yttre
säkerhet. Många negativa förhållanden som ekonomiska efterblivenhet, socialt sönderfall och kulturell degeneration
har banat väg för bildandet av terroristorganisationer i den islamiska världen, och särskilt i Mellanösterns länder.
Det är känt att vissa terroristorganisationer stöds av olika avdelningar inom förvaltningar i de länder där de
verkar. Detta är resultatet att vilja använda dessa grupper mot andra terroristorganisationer som är också verksamma
i landet. Det är också känt att med tiden har dessa organisationer, som blev starkare med statens stöd, blivit
okontrollerbara.

Dessutom stöds vissa terroristorganisationer av främmande makters ekonomiska och politiska intressen, som driver dem
mot särskilda mål. I denna mening, existensen och bildandet av sådana organisationer härrör från olika
”konspirationsteorier”. Men det finns fortfarande många saker som inte är klara över det.

Den islamiska världens eftersläpning inom vetenskap och teknik under de senaste århundradena, och den därav
eftersläpning i ekonomin har lett till många negativa konsekvenser och svagheter, i framförallt en kulturell kris. I
denna värld, där länder har delats in i block, ledde de islamiska länders misslyckande med att bilda en enad front
att de blev endast geografiska enheter helt öppna för utländsk inblandning och exploatering. Som ett resultat av den
kulturella kris som denna del av världen lider, har lett till att en del av befolkningen betraktar sina
intellektuella och administratörer som alienerade och de är besvikna på dem.

De har växande upprors känslor mot länder de betraktar som imperialistiska och mot enskilda och grupper som delar
intressen eller relationer med dessa länder. Därför bör det faktum att terrorism uppstår i ett sådant scenario inte
vara en överraskning. Med andra ord, även om invånare i dessa delar av världen inte var muslimer, under samma
omständigheter, skulle samma reaktioner uppstod. Även i detta fall skulle ha uppstått terroristorganisationer.

Det är ett faktum att i länder som inte har kunnat slutföra utvecklingsprocessen, kan observeras en ideologisk
balkanisering, dvs. interna konflikter och reaktioner mot imperialistiska länder. Och detta återspeglar vad som
händer i muslimska länder.

Vissa människor och cirklar sätter likhet mellan undervisning i islam och bildandet av terroristgrupper i muslimska
länder, och kallar terrorist handlingar för ”islamisk terrorism”. Andra definierar terrordådet på grundval av den
muslimska identitet hos den som utför dådet och kalla det ”islamisk terrorism”.

Det är bäst att lämna andra aspekter av terrorism till specialister och diskutera de terrorismens risker i sin
relation med islam och muslimer. Det är uppenbart att användningen av visa islamiska värderingar som parollen av
vissa terroristorganisationer och individer som begår terrordåd ”framförallt ordet jihad” har fått människor att
anta förekomsten av ett samband mellan terrorism och islam.

Det är naturligt att terroristerna vill använda alla möjliga medel, inklusive islamiska värderingar för att
rättfärdiga sina handlingar för sig själva och vinna folkets sympati. Terroristorganisationerna måste använda
religiösa värderingar för att övertala sina medlemmar att begå terrordåd. De ser inga problem med att använda vad
som helst. Men vi bör inte stanna där. Vår fråga i denna avhandling är att kontrollera om det är vetenskapligt
möjligt, som man försöker, att etablera en relation mellan terrordåd och Koranen och Sunna (profetens exempel som
registrerats i Traditioner), Islams primära källor. Dessutom kommer vi att undersöka analytiskt om det är rättvist
att kalla en terrorist ”islamistisk”. Att vara terrorist innebär att vara så långt man kan tänka sig från att förstå
islams grundläggande principer.

Begreppet jihad

När vissa grupper kallar jihad deras terrordåd är vi tvungna att undersöka och förtydliga begreppet. Jihad är namnet
på ansträngning, handling och motstånd som varje muslim visar för att bli värdig Guds godkännande. I den meningen är
jihad en form av tillbedjan som kommer att fortsätta i all oändlighet till slutet av tiden. Den ansträngning som en
person gör för att dämpa sina köttsliga begär, insatserna för att sprida tron på islam, ”som kan göras av personer
med kunskap genom sin karriär, de med hälsa genom sina tjänster och de rika med sina rikedomar” och ansträngning och
uthållighet för att skydda muslimernas heder och integritet ingår i ordet jihad.

Jihad kan ibland visa sig som en väpnad kamp när muslimer attackeras, eller när de har tydlig information att de
kommer att bli attackerad, och därför är de tvungna att kämpa mot fienden för att undvika hotet och skydda sin
integritet och heder.

Antalet strider och militära kampanjer profeten ledde själv eller under ledning av en följeslagare uppgår till över
60. I inget av dessa strider var Guds budbärare den som attackerade först. Profeten attackerade aldrig en stam bara
för att det skulle ha förnekat Guds enhet. Alla strider genomfördes i syfte att slutföra ett anfall som redan hade
börjat, eller för att stoppa sådana attacker som förbereddes.

Verserna som uppmuntrar muslimer till jihad uppenbarades i samband med ett oundvikligt krig som redan hade börjat.
Därför, enligt Koranen och Sunna är fred en väsentlig del i de internationella förbindelserna, krig är en
exceptionell situation.

Krigen för att skydda muslimernas existens och ära är bara små länkar i kedjan som innebär jihad processen, en kedja
som sträcker sig in i evigheten. I denna mening, uttrycket jihad som ett krig i självförsvar är ett legitimt
verktyg. Muslimerna får reagera på invasionen av deras land, eller exploatering och förtryck med att bekämpa dem.
Dessutom är det deras mer naturliga rätt och mer grundläggande skyldighet. Men det finns en mycket viktig fråga som
måste beaktas, som i alla andra rättssystem är den grundläggande principen i islamisk lag att både målet och medel
för att uppnå det måste vara legitimt. Således Koranen inte bara uppmuntrar muslimer att motstå och slåss, men den
berättar också hur man ska genomföra ett krig.

Kan man kalla jihad mord på civila, kvinnor, barn och gamla människor, att skjuta en skolbuss med maskingevär,
bränna hus, butiker och bilar, kidnappa och döda människor utan någon relation till en viss konflikt? Och vad händer
när egendom har skadats och de dödade människor är muslimer? Om de organisationer som utför dessa handlingar inte
tar order från en central myndighet, om de inte är ansvariga inför någon myndighet och om de agerar bara efter sina
egna önskningar, hur kan således ses deras handlingar som Jihad? Är det tillräckligt att de som detonerar sprängämnen
gömda i sina kläder eller i sina bilar själva kallar sig mujahedin (de som utför jihad)? Är det tillräckligt att
bara kalla deras handlingar för jihad för att dessa människor ska betraktas som mujahedin och deras handlingar ska
anses som jihad? Läsarna kan själva besluta om sådana händelser kan kallas jihad och om de som begår dem kan kallas
mujahedin baserad på följande exempel nedan.

Vi försöker klargöra denna fråga genom att tillhandahålla exempel på några av profetens gärningar, fakta som ligger
till grund för de islamiska reglerna för strid.

Regler gällande Jihads militära dimension

Reglerna för Jihads militära dimension i Islam kan sammanfattas under följande rubriker, vilka är förankrade i
profetens sunna och tagna från Koranen:

1. Behandla fienden med barmhärtighet

   Profetens syfte var aldrig att förinta fienden, varken fysiskt eller psykiskt, under några omständigheter, även i
   krigstid. Vi lärde oss från profeten att visa barmhärtighet mot människor när de är i ett tillstånd som inspirerar
   oss till barmhärtighet och medkänsla, även om de är våra egna fiender. I år 8 AH (629 e. Kr), i månaden Shawwal av
   månkalendern, skickade profeten Khalid ibn Walid att kämpa mot stammen Bani Yazima med en avdelning på 300 män. Han
   sade till Khalid ibn Walid att inte angripa om han inte blev angripen först.

   När Bani Yazima såg Khalid ibn Walids kontingent tog de till vapen. Under striden dödade de muslimska trupperna en
   ung man från en bra familj inför den kvinnan han älskade. Kvinnan svimmade och grät över den mannen två gånger.
   Hennes hjärta slutade slå på grund av den djupa smärtan hon kände och dog med mannens kropp i sina armar. Händelsen
   berättades senare för profeten. Profeten blev ledsen och sa, ”Fanns det ingen barmhärtig bland er?” När han
   informerades om att Khalid hade dödat några av fångarna, lyfte profeten händerna mot himlen och bad: ”Gud! Jag svär
   inför Dig att jag har ingenting att göra med vad Khalid har gjort. Jag har inte beordrat honom göra det!” (Ibn
   Kathir 1976, 3:591)

   Efter erövringen av Khaybar slottet eskorterades Safiyya binti Huyay och hennes kusin av Bilal till profeten, de
   gick förbi kropparna av döda judar som var i vägen. När Safiyyas kusin såg kropparna av sina döda släktingar,
   började klaga och slog sig i ansiktet med händerna. Profeten tillrättavisade Bilal och sade: ”’Bilal! Har känslan av
   nåd lämnat ditt hjärta till den grad att du tog dessa kvinnor för att titta på kropparna?’ Bilal sade: ’Guds Profet!
   Jag visste inte att du inte skulle godkänna det.’” Som bekant bjöd profeten Safiyya binti Huyay att konvertera till
   islam, och när hon accepterade, gifte han sig med henne. Således fick Safiyya äran att bli de troendes mor. (1)

2. Förbudet mot tortyr

   Profeten tillät inte att fienden skulle torteras på något sätt. Suhayl ibn Amr var en av de framstående hedningarna
   i Mecka och en av dem som förolämpade och mobbade profeten innan hans utvandring till Medina.

   Suhayl togs tillfånga i slaget vid Badr. Vid ett tillfälle försökte han fly men fångades och lämnade tillbaka.
   Suhayl var en bra talare och kunde påverka människor med sina ord. Omar sade till profeten: ”Guds budbärare, låt mig
   dra bort hans två framtänder så att han inte kan tala mot dig igen.” Till detta svarade profeten, ”Nej, jag kommer
   inte tillåta att han torteras. Om jag gör det, kommer Gud att straffa mig. Dessutom måste vi hoppas alltid att en
   dag kommer han att agera på ett sätt som du inte finner motbjudande.” (2) Faktum är att efter profetens död blev det
   några fall av apostasi i Mecka, Suhayl ibn Amr kallade invånarna i Mecka och sade: ”Mecka borna! Ni var de sista att
   acceptera Guds religion. Var inte de första att lämna den nu!” Det hindrade många människor i Mecka från att överge
   Islam. (3)

   Nabbash Ibn Qays, en jude från Bani Qurayza stam som dömdes till döden för förräderi i slaget vid diket togs till
   profeten. Hans näsa var bruten. Profeten kritiserade den person som hade fört honom: ”Varför har du gjort detta? Är
   det inte tillräckligt att han ska dödas?” Mannen erbjöd följande ursäkt: ”Vi kämpade när han knuffade mig för att
   fly”. (4)

   Åtta personer kom till Medina och sade att de ville bli muslimer. De var sjuka och behövde hjälp. Luften i Medina
   gjorde att deras tillstånd förvärrades. Profeten beordrade dem att gå till betesmarker där zakat kameler betade (5).
   De var där i ungefär tre månader tills de återfick sin hälsa. Då skar de av händer och fötter till herden som tog
   hand om kamelerna, satte törnen i hans ögon och tunga och torterade honom till döds, sedan tog de kamelerna. När
   nyheten nådde Medina skickades omedelbart 20 ryttare efter dem under ledning av Kurz bin Jabir. Ryttarna fångade
   alla brottslingar och förde dem tillbaka till Medina. De förklarades skyldiga till stöld, mord, förräderi och
   avfall. De straffade enligt profetens beslut (6) som förbjöd tortyren efter denna händelse oavsett orsak (7).

3. Respekt för fiendens lik

   Hedningarna under profetens tid var vana vid att sticka kropparna av dem som de dödade i strid, som hämnd. Denna
   handling kallades musla. När profeten såg sin farbror Hamzas lik stickad och vanhedrad under slaget vid Uhud, blev
   han djupt bedrövad. Han sade: ”Om Gud ger mig seger, kommer jag att göra samma sak med 30 hedningar i utbyte för vad
   de har gjort med Hamza.” Varefter avslöjades följande vers:

   Om ni besvarar [ett angrepp som ni utsatts för], besvara det då med samma medel som användes mot er; men om ni visar
   tålamod är detta det bästa för de tålmodiga. (16:126)

   Profeten gav upp sin ed och agerade enligt de lagstadgade muslimska reglerna (8). Profeten sade till Abu Qatada, som
   var förargade för den musla som hade utförs på Hamza och var på väg att göra samma sak mot hedningarnas kroppar:
   ”Sitt ner! Sträva efter belöningen du kommer att få från Gud! Liken efter Quraysh hedningar har placerats under vår
   vård. Vill du att ditt namn bli ihågkommen för vad du gjorde och vad de gjorde?” (9)

   När Meckas armé kom till Medina för att möta muslimer vid Uhud kom de först till byn Abwa, där graven efter profetens
   mors, Amina, fanns. Några föreslog att de skulle gräva upp graven och ta hennes ben. ”Om Muhammed, griper våra
   kvinnor, kan vi använda dessa ben för att rädda dem och returnera dem om han återlämnar våra kvinnor. Om det händer,
   kommer han att betala en stor pris för att återvinna dessa ben.” Men de med sunt förnuft sade, ”Nej, det är inte
   rätt. Om vi gör det folket i Huzaa och Bani Bakr kommer också att gräva upp de benen från våra döda.” Så de hade en
   smula av visdom för att inte ge upphov till en ond tradition (10).

4. Attackera inte oskyldiga och civila

   Det faktum att profeten varnade sina vänner och anhängare många gånger om att bevara livet av dem som inte hade
   något att göra med kriget nämns flera gånger i litteraturen både i tabaqat (11) och maghazi (12).

   Efter erövringen av Mecka och underkuvandet av Quraysh till islam, Beni Hanifa och Hawazin som ansåg sig vara de
   bästa efter Quraysh stammen, förklarade krig mot muslimer med stöd av stammen Thaqif. I slutet av striden, som ägde
   rum vid Hunayn, såg profeten kroppen av en död kvinna bland hedningarnas lik. ”Vad är det jag ser?” Frågade han. De
   närvarande sade: ”Detta är en kvinna som dödades av Khalid ibn Salids kontingent”. Profeten sade till en av dem:
   ”Spring, gå och berätta för Khalid att Guds budbärare förbjuder dödandet av barn, kvinnor och slavar!” En deltagare
   sa: ”Käre Guds budbärare, är de inte barn till hedningar?” Profeten svarade: ”Var de bästa av er inte också barn
   till hedningar? Alla barn föds med sin egen natur och är oskyldiga” (13).

   Nära Profetens död, när han var allvarligt sjuk, kom nyheten att araberna från norr tillsammans med bysantinerna
   förberedde ett anfall mot Medina. Profeten beordrade omedelbart att förbereda en armé och namngav Usama ibn Zayd
   till ledaren av den samma, och gav Usama följande instruktioner: ”Kämpa på Guds väg, kämpa för Gud. Kämpa mot
   brottslingar som förnekar Gud. Var inte elak mot människor, förråd inte dina förbund, slakta inte djur, fäll inte
   ner fruktträd, döda inte munkarna i klostren som ägnar sig till dyrkan, barn eller kvinnor, önska inte mötet med
   fiende. Du kanske inte inser det, men kanske är detta ett test för dig.” (14)

   Profeten beslutade att skicka en kontingent av femtio män mot stammen Ghatafan, som hade förenat sig mot muslimerna
   i slaget vid Muta. Abu Qatada utsågs som befälhavare av enheten. Profeten beordrade honom på följande sätt: ”Döda
   inte kvinnor och barn!”. Likaså beslutade profeten att skicka en styrka på sju hundra män mot invånarna i Dumat
   al-Yandal som man rapporterade förberedde sig för att göra en attack. Han gav följande order till Abdurrahman ibn
   Awf som hade utsetts till chefen för enheten: ”Plundra inte de egendomar du tar till fånga, svik inte ditt förbund
   och lemlasta inte de dödas kroppar. Döda inte barn. Detta är det förbund du gjort med Gud och Hans profets väg.” (15)

   Ett av de mest slående exemplen på detta beteende var Hubayb ibn Adiyy. Abu Bara, chefen för stammen Amir kom till
   Medina år 4 eH (625). Han bad om att kunna ta med sig människor som kunde lära Islam till folket i Nayid och sa att
   han skulle vara en garant för deras liv. På grund av hans ord skickade profeten 40 män (enligt andra berättelser var
   dem 70) under ledning av Amr Ibn Munzir (16). Men Amir Ibn Tufail, Abu Baras brorson, hedrade inte sin farbrors ord.

   Amir Ibn Tufail bad om hjälp från vissa fraktioner av stammen Bani Sulaym. Då belägrade de gruppen av lärare i Biar
   al-Mauna och dödade nästan alla av dem (17). Hubayb ibn Adiyy och Zayd ibn Dassina fördes till Mecka som fångar och
   såldes till hedningarna i Quraish som var galna efter att hämnas sina döda. Hubayb ibn Adiyy var fjättrad vid
   fötterna medan han väntade på att bli dödad. Han bad en kniv till en slavinna som hette Mawiya för att raka och
   tvätta sig. Mawiya gav kniven till sin treårige styvson och sade: ”Gå och ge detta till fången.” Mawiya berättar vad
   som hände: ”Pojken tog kniven till fången. Så jag sade till mig själv, ’Min Gud! Vad har jag gjort’ och sprang efter
   barnet. När jag närmade mig dem såg jag barnet som satt på Hubaybs knä och pratade med honom och jag skrek. Hubayb
   tittade på mig och sa: ’Är du rädd för att jag kan döda detta barn? Gud bevare mig från att begå gärningen. Att döda
   utan anledning är inte det sätt vi beter oss och det går inte ihop med vårt namn. Det är inte ni som vill döda mig.”

   De förde bort Hubayb ibn Adiyy och Zayd ibn Dassina till Tania, cirka 10 kilometer från Mecka och de dödade dem med
   spjut. (18)

   Alla ovanstående exempel är bara tillämpningen av den grundläggande principen om jihad. En oföränderlig princip som
   fastställs i Koranen: slåss bara mot dem som kämpar och angrip inte oskyldiga civila mål eller de som inte deltar i
   kriget:

   KÄMPA för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen
   inte angripare. (2:190)

   TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att
   avvika från rättvisans väg. Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör. (5:8)

   Att behandla fienden utan nåd, gör musla, tortera, döda kvinnor och barn är att gå över gränserna, legitim
   fastställda gränser. Därför har det förbjudits av Gud i verserna som nämns ovan.

5. Attackera inte muslimer

   Efter att ha fastställt att det är förbjudet att döda oskyldiga icke-muslimer, även i krigstid, är det otänkbart att
   det skulle vara tillåtet att döda oskyldiga muslimer under några omständigheter. Huruvida muslimer kan skjuta eller
   inte mot en fiende som gömmer sig bakom muslimska fångar är en fråga som debatteras bland forskare i den islamiska
   lagen ”om att inte skjuta skulle innebära nederlaget, bör man ta mycket stor försiktighet för att undvika att träffa
   de muslimska fångarna.”

   Under Guds budbärares liv inträffade aldrig ett fall där muslimer döda andra muslimer i krig. Endast en incident
   inträffade som var resultatet av ett misstag och ett missförstånd. Under Biar al-Maunas händelse som nämndes ovan,
   släpptes Amr ibn Umayya, en av de lärare som togs till fånga, som en del av uppfyllandet av en ed. Under sin
   återkomst till Medina, dödade han två personer från stammen Beni Amr som han trodde var fiender. I själva verket
   hade de konverterat till islam nyligen och deras liv hade garanterats av profeten. Profeten var mycket bedrövad på
   grund av händelsen. Och han betalade ”blodspengar” för de två offren (19).

   Efter erövringen av Mecka gick Harith ibn Dhirar, en medlem av stammen Bani Mustaliq till Medina och blev muslim.
   Han spelade också en viktig roll när resten av hans stam omfamnade islam. Profeten utnämnde Walid ibn Uqba till
   skattindrivare i stammen Bani Mustaliq. När Bani Mustaliq såg Walid kom för att möta honom som en officer som
   representerade Guds budbärare. Walid blev livrädd när han såg dem på väg till honom och återvände till Medina, han
   sade till profeten: ”Guds Profet! Bani Mustaliq tillät inte mig att samla in skatter, eftersom de ville döda mig. De
   har samlats för att slåss mot dig.” Profeten skickade Khalid ibn Walid att undersöka situationen och fann att
   händelserna inte var så som Walid ibn Uqba hade uppfattat (20). Om denna incident, uppenbarades följande vers:

   TROENDE! Om en människa som inte åtnjuter stadgat rykte [för tillförlitlighet] kommer till er med en upplysning,
   försök då reda ut [vad som är sanning], så att ni inte utan att inse det tillfogar [andra] skada och sedan måste
   ångra vad ni gjort. (49:6)

   Gud den rättvise, godkände aldrig att muslimer skulle döda varandra på slagfältet, även av misstag. I det sjätte
   året av Hijra (627) kom profeten till Hudaybiya, en plats nära Mecka, med sina anhängare som gick med honom för att
   utföra Umra (mindre pilgrimsfärden). Hedningarna i Mecka tillät inte honom komma in i staden. Varefter, förseglade
   profeten ett fördrag som garanterade en fred på tio år. I fördraget fanns klausuler mot muslimer, men profeten
   föredrog att skriva under det med sitt eget märke istället för att gå i krig. Med det hindrade han överhängande
   fientligheter. En av de dolda sanningarna i freden i Hudaybiya förklaras i Koranen på följande sätt:

   Om det inte [i Mecka] hade funnits troende män och kvinnor som ni inte känner och därför kunde ha dödat och
   ofrivilligt ha gjort er skyldiga till en brottslig och syndig handling, [skulle Han ha låtit er storma staden med
   våld]; men Gud visar den Han vill Sin nåd. Om de hade varit avskilda [från de troende], skulle Vi ha låtit
   förnekarna utstå ett plågsamt straff. (48:25)

   Tack vare Hudaybiya fördrag förhindrades dråp av muslimer och en väpnad kamp som skulle ha resulterat i stora
   blodsutgjutelser. Gud godkänner inte idén att muslimska soldater skulle döda muslimer som inte kunde lämna Mecka.
   Men i dag dödas muslimer medveten som ett resultat av handlingar som en del kallar jihad. Hur kan någon tro att Gud
   godkänner sådana handlingar?

6. Agera inom befälsordning

   En annan viktig princip som har att göra med den militära dimensionen av jihad är att agera utifrån som en
   centraliserad plan som är accepterad av alla muslimer. Om individer eller grupper agera utan order från en central
   myndighet, om de agerar på egen hand, det faktum att de inte behöver svara inför någon för sina insatser kommer att
   leda till kaos. Även om den centrala myndigheten inte finns längre, ingenting rättfärdigar att man agerar
   irrationellt och oansvarigt. Kaoset kan inte tillåtas i jihads namn. I sådana situationer är det troligt att varje
   rörelse utvecklas i fel riktning och avviker från sitt ursprungliga mål, det orsakar mer skada än nytta.

   Under Lyckans ålder, ingen handling av jihad i betydelse av väpnad kamp ägde rum utan tillstånd eller tillåtelse av
   profeten. Det inträffade endast ett fåtal incidenter av denna typ där det fanns en konflikt på grund av ett
   missförstånd. Dessa händelser sörjdes av profeten och förövarna varnades. Profeten kritiserade Abdullah ibn Jahsh
   för att göra det han inte beordrades att göra, Khalid ibn Walid varnades för att döda kvinnor och barn, Amr ibn
   Umayya betalade blodpriset för de muslimer han dödade.

   Även incident där Abu Basir var inblandad är inget undantag från denna regel. Abu Basir var från stammen Bani Zakif.
   Efter att ha blivit muslim fängslades han av hedningarna i Mecka. Han hade en chans att fly efter Hudaybiya fördrag
   och han gick till Medina för att söka skydd i det muslimska samfundet. Enligt fördraget i Hudaybiya kunde inte
   muslimer i Medina ge skydd åt invånarna från Mecka som blev muslimer och flydde till Medina. Två personer kom från
   Mecka för att hämta Abu Basir.

   Profeten lydde villkoren i avtalet och lämnade Abu Basir till Mecka borna.

   Ledsen av situationen tröstades Abu Basir av Profeten med följande ord: ”Abu Basir! Gå nu. Gud kommer att trösta dig
   och ge dig en utväg för dig och dem i din situation.” (Ibn Hisham 1971, 3:337).

   Abu Basir dödade en av de två personer som förde honom till Mecka, medan den andra flydde. Abu Basir återvände till
   Medina och Profeten sade: ”Guds Profet! Du höll ditt löfte. Och Gud har räddat mig från deras händer.” Profeten
   svarade: ”Du är otroligt modig! Om du hade några män med dig, kanske ingen kunde stoppa dig. Gå nu, var du vill.”
   (Waqidi 1966, 2:626-627).

   Abu Basir tog med sig några män och bosatte sig i kuststaden Is som låg i vägen för karavanerna mellan Mecka och
   Damaskus. De som hade konverterat till islam och inte kunde ta sin tillflykt till Medina samlades kring Abu Basir.
   Han låt inte passera någon karavan från Mecka. Det var Mecka borna själva i slutändan som gick till Medina för att
   be profeten att acceptera Abu Basir och sina vänner i det islamiska samfundet i Medina. Det var då Profeten bad Abu
   Basir och sina vänner att komma till Medina.

   Abu Basir var tvungen att skydda sig själv och lyckades. Han hade inte för avsikt att agera självständigt. När
   profetens skriftliga order att komma till Medina nådde honom, var han på sin dödsbädd. Efter att begrava honom,
   enligt profetens skriftliga order, återvände 70 av hans kamrater till Medina, medan resten åkte till sina hem (Ibn
   Abdulbarr, 4:20, Diyarbakir, 2:25).

7. Humanitärt bistånd till fienden

   Jihad betyder inte alltid att man ska skada fienden. Att hjälpa fienden när denne är i en desperat situation ingår
   också inom ramen för jihad. Ett sådant beteende kan också minska fientlighet och smula sönder fienden bestämdhet.

   Under år av torka och svält i Mecka efter att muslimer gick till Medina, skickade profeten guld till Mecka så att de
   kunde köpa vete, dadlar och foder. Dessa bidrag hjälpte dem att klara pengar brist i Mecka. Även om huvuddelen av de
   hedniska i Quraysh som Umayya ibn Halaf och Safwan ibn Umayya och vägrade att acceptera hans hjälp, meddelade Abu
   Sufian sin tacksamhet på följande sätt: ”Må Gud belöna min brorsson med favörer, eftersom han har tagit hänsyn till
   släktskaps förpliktelser”. (Kiksal 1981, 14:304)

   Ett annat exempel på att hjälpa fienden var incidenten med Sumama Ibn Usal från Yamama stammen. Efter att ha blivit
   muslim, besökte Sumama Mecka. Hedningarna förstod av hans böner och de verserna han läste att han var muslim. Han
   blev fångade och de försökte döda honom. Men några av de viktiga personligheterna bland hedningarna beordrade att
   släppa honom eftersom annars leveranser från Yamama skulle kunna skäras av. Då Sumama återvände till sitt hemland,
   stoppade honom all livsmedel till Mecka. Meckaborna befann sig i en mycket svår situation. Så de skickade
   delegationer till profeten för att be honom att beordra Sumama att upprätthålla försörjningen av livsmedel till
   Mecka. Genom en skriftlig order, beordrade Profeten Sumama att avsluta bojkotten. Då lät han sitt folk fortsätta
   att skicka mat till Mecka. (21)

8. Kriget som en sista utväg

   Att använda våld i samband med jihad är inte alltid det rätta. Det faktum att väpnade konflikter inte fick ske
   förrän slaget vid Badr bevisar det. I Aqabas andra löfte (22), som ägde rum tre månader innan profeten flyttade till
   Medina, sade Abbas ibn Ubada: ”Guds budbärare! Jag svär vid Gud som befallde dig den sanna tron och Boken, om du
   frågar mig, kommer vi att använda kniven mot Minas folk”. Trots att profeten hade lidit på grund av folket i Mecka
   som hade kommit till Aqaba till mässan, svarade han: ”Detta är inte vad vi blivit befallda att göra, nu går du
   tillbaka till ditt hem.” Detta bör räcka för att klargöra att svaret på förtryck, förolämpningar och tortyr behöver
   inte alltid vara ett våldsam agerande.

   Varför kritiserade Profeten Abdullah ibn Jahsh som hade skickats på ett spioneri uppdrag till Meckas murar under den
   sjuttonde månaden efter profetens utvandring under vilken han attackerade en konvoj som tillhörde Quraysh och dödade
   vissa människor och tog andra som fångar? Det är klart att det var för att handlingen begicks under Rajab, en av de
   heliga månader då striderna är förbjudna, och eftersom villkoren för att inleda ett krig med Quraysh och deras
   allierade hade ännu inte uppfyllts.

   Riktigheten av den politik som profeten utförde bevisades när han satte sin prägel på Hudaybiya avtalet, vilket har
   förklarats tidigare (Al-Fath 48:25). Mecka erövrades efter två år av tålamod och utan att blod utgjutes tack vare
   denna politik som baserades huvudsakligen på fred. Profetens ovärderliga sunna visar att det är möjligt att uppnå
   ett syfte med andra medel än väpnad konflikt.

   Han övergav Taifs belägring, som lovade att vara lång, för att undvika att döda kvinnor och barn, offer för
   katapulternas slumpmässiga avfirande. Vad han ville var att undvika de största möjliga offer på båda sidor. Det var
   en klok politik och strategi som lyckades med att nå sitt mål utan att starta någon strid. Resultatet blev att
   folket i Taif ”som insåg att deras stad hade blivit ett starkt fäste för otrogna i mitten av den arabiska halvön”
   gick till Medina före utgången av detta år och angav att de hade konverterat till islam.

   Kort sagt, handlande hos de som dödar civila, kvinnor, barn och äldre på fullsatta gatorna i våra städer, eller de
   som bränner och exploderar bilar och byggnader, de som torterar och dödar människor som de har kidnappat eller tagit
   som gisslan, handlingar hos självmordsbombare som dödar oskyldiga med sprängämnen fastspända på sin kropp eller i
   fordon, ”alla sådana handlingar, som ingen rättslig myndighet ansvarar för” inte kan betraktas som jihad och de som
   begår dem inte kan anses mujahedin.

   Det finns ingen grund för dessa handlingar i varken Koranen eller i sunna. Det viktiga är strukturen och arten hos
   något, inte hur folk kallar det. Det kan inte vara så att muslimer har kommit på en så korrupt och blodiga kamp form
   för att göra sina röster hörda. Det handlar snarare om metoder antagna av främst icke-muslimska anarkistiska
   terroristgrupper. Dessa handlingar har inte hjälpt muslimerna i något så här långt. Snarare har de förstört den goda
   bilden av islam, en bild som bygger på vetenskap och kunskap, rättigheter och rättvisa, kärlek och fred. Dessutom
   har dessa handlingar lett till att många människor antagit ett samband mellan islam, muslimer och terrorism. Dessa
   handlingar som kallas för jihad har gjort mer skada till islam än något annat.

   Som tidigare har analyserats i detalj, har terrorismen ingen plats i de olika aspekterna av jihad. De villkor under
   vilka muslimerna måste agera, hur de ska göra och hur och mot vem de ska kämpa, har strikt fastställts i Koranen och
   sunna. Ingen muslim kan vara en sann muslim och samtidigt separera sig eller gå emot det sätt som Gud och Hans
   profet har fastställt.

Anteckningar:

Hamza Aktan är professor i islamisk lag vid Atatürk University i Erzurum, Turkiet.

1. Ibn Hisham 1971, 3:350-351; Waqidi 1966, 2:673.
2. Ibn Hisham 1971, 2:304, 1967 Tabari, 2:465, 561.
3. Ibid.
4. Köksal 1981, 1:353.
5. Zakat är en av de fem pelarna i islam. Varje troende är skyldigt att ge en del av sin egendom som allmosor. Zakat
   är obligatorisk i fråga om kameler från det att man innehar minst fem kameler, och det är en get eller ett får
   förutsatt att de betar fritt under hela året.

6. Bukhari, Huzu, 17-18, muslim, Qusama, 9-11.
7. Waqidi, 2:570; Köksal 1981, 13:127.
8. Ibn Hisham, 3:101, Haythami, 6:120.
9. Waqidi, 1:290.
10. Ibid, 1:206.
11. Tabaqat: Allmän namn för böcker som berättar om lärda tillhörande en bestämd tid, medlemmar av en skola eller
    Sufi grupper, som omfattar cirka 10 eller 20 år. Tabaqat ofta studeras inom hadithen. Den första boken om Tabaqat
    skrevs av Ibn Saad al-Tabaqat al-Kubra, som behandlar profetens följeslagare och deras anhängares (tabiaun) liv.

12. Maghazi: böcker om profetens militära kampanjer.
13. Abu Dawud, Jihad, 111.
14. Waqidi, 3:117-118.
15. Ibn Hisham, 4:280-281.
16. Köksal 1981, 35.
17. Ibid. 41.
18. Bukhari Maghazi, 28; Ibn Hajar 1328, 1:418.
19. Ibn Saad, 2:53; Waqidi, 1:351-352.
20. Ahmad ibn Hanbal 1985, 4:279, Zurkani 1973, 3:47.
21. I. Hisham 4:228.
22. Aqaba är en stad belägen vid ingången till en dal mellan två bergskedjor som leder till Mina, nära Mecka, där
    man höll en årlig mässa. Profeten träffade folk från Medina i Aqaba och de svor lojalitet till honom och lovade att
    skydda honom till varje pris.