En stor panel annonserar utställningen ”Syria’s war: a Jornal of Pain” i Srebrenica Memorial Gallery i Sarajevo,
Bosniens huvudstad. Bilderna som hänger på väggarna kan inte vara mer suggestiva, lik, massgravar, nådastöten,
skräckslagna flyktingar som flyr förstörelse och smärta, mycket smärta. De flesta tittare är småborgerliga
universitetsstudenter, intellektuella, lärare och aktivister som deltog i vernissagen som leddes av den som tog
bilderna, den berömda mexikanska fotografen och Pulitzerpriset Narciso Contreras. På ett bord serverades läckra
aptitretare och snacks och flera flaskor vin, kanske för att lätta smältningen av alla dessa fasansfulla scener
som skulle kunna orsaka hos gästerna svår traumatisk chock.

Publiken trängdes i rummet med en morbid nyfikenhets önskan. Syrien fångar rubriker i den internationella
pressen sedan de arabiska revolutionerna inleddes för nästan fyra år sedan. En medelålders dam stirrar på bilden
av ett dött barn: ”Vilken ofantlig sorg!” Naturligtvis förtjänade han inte ett sådant slut. Denna pojke täckt av
blod med vriden mun, öppna ögon och utsträckta armar som en sista hjälplös gest. Vem var han? Vilket brott
begick han? Ingen vet det och det är svår att ge ett svar. Vid slutet av dagen är det så många som har dött så
det spelar ingen roll en till.

Den chockade kvinnan ta sitt huvud med händerna och plötsligt rullar ner på hennes kinder några tårar. Hon
förstår inte denna värdelösa död, en absurd och meningslös död. Den livlösa, blodiga kroppen transporteras på en
bår till en lastbil som ska till bårhuset. Vad blev det av hans familj, hans föräldrar eller syskon? Detta är
precis som att besöka skräckgrotta på en nöjespark. I denna avlägsna och vilda värld har fotografen lyckats
fånga med sin sofistikerade kamera den unga martyrens sista andetag.

Eftersom enligt experter är det nödvändigt att framföra med bilder det som ord inte kan beskriva. Därför de mest
rutinerade krigsreportrar riskerar sina liv för att intyga det som händer i Syrien, Irak, Afghanistan, Pakistan,
Somalia eller någonstans i världen där en konflikt bryter ut.

De satsar också sina liv för en exklusiv historia, de infiltrera sig över gränserna och betalar vilket pris som
helst för att komma till slagsfältet och vara direkta vittnen till ett av de blodigaste kapitlen i modern
historia. Dessa råa och hjärtskärande bilder är en anklagelse från dem som inte har någon röst, säger experter
på området. Det viktiga är att exponera dramat som omsluter hela kriget för att påverka den allmänna opinionens
samvete. Men framför allt, söker de en exklusiva som ger dem prestige och berömmelse, en exklusiva som gör att
de förtjänar de högsta utmärkelser och internationella utmärkelser. Oavsett vad måste man vara på plats eftersom
den ekonomiska belöningen vida överstiger de högsta uppoffringar.

Det är viktigt med en inspirerande tragedi, barbariet, kaosen, slagen, bombningarna, blodet, massor av blod och
det viktigaste, offren, tusentals offer som ödet har arrangerat för att de ska täckas med ära. Avskurna huvud,
slaktade barn, masskorsfästelser, massmord av anonyma varelser som aldrig kommer att kunna göra anspråk på
upphovsrätten. Andras olyckas upphovsrätt tillhör dem enligt lag. Den västerländska pressen arbeta på det sättet
och konkurrensen är mördande. Alla slåss om en chockerande bild som ska publiceras på första sidan av tidningar,
veckotidningar och tidskrifter.

Kriget är inte bara en affär för vapenhandlare, utan också för internationella nyhetsorganisationer och
reportrar eller särskilda sändebud som åker till fotografiska safarier i jakt efter den bästa trofén.
Legosoldater?

Döden som en show, ett skådespel av elände, smärta som ett spektakel, en kommersiell död som visas inramade med
tavelinfattning kantade i guld, en död som måste uppfylla kritikens mest krävande estetiska normer.

Det är nödvändigt att väcka känslor som medlidande, välgörenhet och röra en värld upptagen med triviala och
överflödiga saker. De ska krascha rakt på den grymma och hjärtskärande verkligheten. Det är dags att tvätta sina
samveten. I västvärlden finns de maktcentra där de politiska beslut fattas och där organisationer som försvarar
mänskliga rättigheter och internationell solidaritet har sina huvudkontor. Här finns de miljonära budgetar som
är nödvändiga för humanitär hjälp för att försöka rädda den döende och hjälplösa värld.