”Gud är död! Gud är fortfarande död! Och det är vi som har dödat honom!” Så talade Zarathustra, i en av Friedrich
Nietzsches verk, som en konstaterande i slutet av artonhundratalet om den avkristnande processen i de europeiska
samhällena efter den industriella revolutionen och den djupa omvandlingen av livsstilen (arbetsorganisation och
sociala klasser, massurbanisering, produktivitet och konsumtion). ”Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares
mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills sått att finna i världen, för våra knivar har det förblött”
fortsatte han.

”Gud är död! ”Är ett berömt citat från denna tyska filosof som påpekade avskiljandet av religionen i Europa och
förordade en doktrin där samhället inte hade någon makt över individen. Därmed förnekade man all religiös,
metafysisk, moralisk eller politisk sanning. Människan är ett djur som bebos av interna impulser som måste vara
fria för att säkerställa dess utveckling och förbättra sitt fysiska och känsliga liv.

Människan är bara materia. Varje föreställning om ideal som fastställdes av de första filosofier eller den kristna
religionen måste brytas och att låta människan tänka fritt. Detta är Friedrich Nietzsches kallar för ”maktviljan”
hos människan.

Att rehabilitera människan är att försona sig med sig själv

Detta konstaterande av religionens död delas av andra filosofer från den tid (Hegel, Dürkheim, Foucault …),
vilket lämnade de moderniserade europeiska samhälles himmel tom och förmedlade en minskning av de moraliska
värderingarna, av motsättningar mellan gott och ont, mellan metafysik och kristna normer. Existensen förvandlades
till en meningslös företeelse. Även om man kan observera universumet som omger en komponera en harmonisk rörelse
och en underbar balans i naturen, lever människan mitt i det hela i en absurd tillvaro, utan bana och debatterar
om hur den kan ”existera bättre”.

Har denna vision från den industriella eran, uppmuntrade av växande tekniska framsteg, uppfyllt sina löften om
befrielse och mänsklig frigörelse? Har vi nått toppen av ett gott samhälle där rättvisa och broderskap blomstrar?
Är vägen till en bättre framtid för oss själva och våra barn fortfarande långt borta från oss? Tackar oss naturen
för martyrerna, utdöda arter, vi har tillfogat den? Innebär en demontering av vissa grunder att vi tillkännager en
kommande kollaps? Borde vi inte skaffa oss en kompass för att ta oss ut ur labyrinten?

Dessa frågor pekar idag mot människan och inte längre Gud. Att rehabilitera människan är att förena den med sig
själv (hennes andliga inre, som ligger inom henne), med hennes omgivning, miljö, med kommunikation och information,
med tiden som strukturerar hennes liv och som accelererar genom alltför många lättsinnigheter. Denna självstudie
för amnesti och pacificering, som kräver beslutsamhet, medvetenhet och långt andligt arbete, ger näring åt själen
och återställer människan.

Hon är inte längre producent-konsument-förstöraren men hon är ett löfte om en bättre värld. Hon blir arkitekten för
den globala förändringen som mänskligheten väntar på mot en civilisation av kärlek och visdom. Hennes liv är inte
längre en galen väg men en jämn väg, en väg orienterad på den vertikala axeln av andlighet och den horisontella
axeln av kärlek, vänlighet och broderskap. Andlighetens vertikala axel höjer henne till självkännedomens höjder som
öppnar för kunskap om Gud. Det harmoniska förhållandet med sig själv och andra är resultatet av ett fredligt
förhållande till Skaparen. Det finns inte längre någon mellanhand mellan Människan och Gud, men hinder att
övervinna som ego, lustar, girighet och många andra sjukdomar.

Är alla gudarna verkligen döda?

Denna stig full av fallgropar kan inte vandras ensam. Man behöver ett bra sällskap, någon som redan har vandrat
genom denna väg, utrustad med en djup visdom och ett stort hjärta. Dessa är arvtagare till profeterna, som tack
vare deras stora hjärta kunnat bevara budskapets äkthet från korruptionen som kommer från århundradens urholkning.
De inbjuder till kunskap om Gud genom frigörelsen. De söker inte makten, titeln eller berömmelsen, de finns i
tystheten men deras ljus avslöjar dem. Dessa män är sällsynta och de finns inte nödvändigtvis där vi förväntar oss
dem.

Materialismen, rationalismen och individualismen som har dykt upp i och med ”Guds död” har bara förvärrat våldet
och koncentrationen av rikedom och makt hos en minoritet som sätter standarden för mänskligheten och påtvingar sin
tro. Är alla gudarna verkligen döda? En gud som får sin näring från sina anhängare och förslavar dem är en gud dömd
att dö och lämna bakom sig en katastrofal värld. Att åkalla Gud genom det arabiska ordet La ilaha illa Allah är att
undertrycka alla dessa falska gudar (interna eller externa för människor), och ta vägen för att stiga mot
uppfyllandet och frihet (ihsane).

Det är inte så att högt upp hittar man ren luft, utsikten rensas och hinder försvinner, att vi kan avvisa alla
former av våld och att vi kan motstå alla en form av orättvisa, att hopp och förtroende dyker upp och rädslan
försvinner. Det är där, mycket högt, man finner sin frihet och frigörelse. Det är där visionen om en återkomst
till Herren blir tydlig, vi kan lämna bakom oss labyrinten och perspektivet om nästa liv öppnas.