För några veckor sedan dog en av vår tids viktigaste sociologer, polacken Zygmunt Bauman, en insiktsfull och inflytelserik
tänkare. Han sade följande om de sociala nätverken: ”De är mycket användbara, de ger en mycket trevlig service, men de är
en fälla.” Eftersom alla sprider idéer och åsikter om den gudomliga och mänskliga utan någon grundläggande analys och
förarbete. De får vid dagens slut oändlig information om kommentarer, video, röstinspelningar, mm som sedan slaviskt
vidarebefordrar till sina kontakter utan att tänka på sanningshalten och grunden hos den information de tar emot och
skickar vidare. Nästan aldrig görs ett pedagogiskt överlämnande eller jämförelse av det materialet man vidarebefordrar.
Vi ser alltså att den nya tekniken har blivit den bästa kanalen för att införa, utvidga och förstärka idéer som förändrar
våra samhällen, särskilt de mest sårbara. Och i det avseendet, även idéer från Wahhabismen Salafismen cirkulerar helt
fritt och drar till sig anhängare kontinuerligt.

Med ett tydligt förenklat (svart och vit utan nyanser) och merkantilistiskt budskap, säljs omvandlande religiösa läror där
man försäkrar att dess lydnad garanterar paradiset, här och i det andra livet. Som om det handlade om en magisk dryck, intygar
man att genom att följa ”enkla tips” kommer man att uppnå ett ”lugnt och bekymmersfritt liv”.

I boken ”Liquid Life” (Flytande Liv) påpekar Zygmunt Bauman, när han hänvisar till den inkonsekventa hållningen hos våra
samhällen, att allt är förgängligt, osäker och i ständigt tvivel, därav uttrycket ”flytande”. Det är en ”glömskans” kultur,
säger Bauman, eftersom det är ett samhälle som inte tränas i reflektion eller ytterst noggrann sökande, men i enkla idéer
som formas av enbart glimtar. Ibland inte ens det, utan en hänvisning till vad dagens ”kloka” predikant säger och föreslå
efter att man har genomlidit dennes doktrinära belägring.

Intressant nog är att det här är konsekvenserna av en moderniserande reform av islam, vars förnedrande trivialitet leder oss
till odefinierade mål. Det är ”Mörkrets tider” vars uppgift är att ”gå framåt”, men ingen kan koherent definiera vad som är
målet.

Vi varnades också av en annan berömd tänkare, Herbert Simon, ekonom, statsvetare och samhällsvetenskaps teoretiker, Nobelpriset
1978: ”En uppsjö av information skapar en uppmärksamhets fattigdom.” Med andra ord, vi lever i en total dispersion, i kaos,
där allt blandas och ingenting förtydligas. Och som vi vet, det finns alltid någon redo att dra nytta av en kaotisk situation.

I samma anda, har jag vänner, goda vänner, som tydligt definierar sig som motståndare till Salafismen, i dess mest uppenbara
uttryck i vår sociala miljö, wahhabismen. De är tydliga med att säga att de är motståndare till sådana importerade trender,
men de är inte alls medvetna om att detta doktrinära patologiska virus har sedan länge smittat deras egna islamiska beteende.

Det är vad vi kallar för ”sociologisk wahhabism” en ”epidemi” som plågar stora skikt av den muslimska världen och från vilket
inga muslimska samhällen har lyckats komma undan. Och, som vi sa tidigare, det märkliga med det är denna omedvetna förekomst av
wahhabi salafism, som vi tror kan vara lika dödlig som den medvetna eller kanske ännu värre i framtiden.

Så, hur kan vi fly undan detta ideologiska tidvatten som befläckar allt även om det inte finns något tydligt alternativ? Detta
är salafisternas/wahhabiternas verkliga seger, att lyckats med att nästan helt radera den traditionella islam från den sociala
sfären och att underminera allt strukturerat motstånd som tydligt uttrycker sitt avståndstagande från salafismen.

Var finns de som inte är salafister/wahhabiter och mentalt motsätter sig denna manipulativa och lögnaktiga trend? Vad är
deras referens? Såvitt vi vet, bara genom att återvända till de traditionella värden hos den traditionella islam, kan vi
verkligen vara på väg till en verklig och uppriktig förkastande av dessa sjukdomar som sedan länge har tagit som gisslan
våra samhällen, och det värsta, många muslimers omedvetenhet.