Muhammad Hamidullah – Musulmanes Andaluces

Från boken Islams profet. Hans liv och arbete

Den rika byte från karavanen som hade tusen kameler lastade med varor, hade lyckats fly, men profeten återvände inte
till Medina omedelbart. Han ville absolut etablera nya allianser med regionens stammar. Tio dagar senare hördes
nyheten om ankomsten av Meckas armé. Profeten beslutade att gå dem till mötes, trots att fienden var tre gånger fler
än de. Utan att gå in på stridens militära aspekt, i vilket han visade sin känsla för strategi och taktik, räcker med
att säga att fienden led ett tungt nederlag, 70 man dödades och många andra tillfångatogs, medan muslimerna inte
förlorade mer än 14 av sina egna.

Några fakta att notera:

Hela Zuhrah stammens kontingent övergav sina landsmän från Mecka när de beslutade sig för att gå i krig, vi bör komma
ihåg att profetens mor tillhörde denna familj, men historikerna tillskriver detta till den pacifisten, Al- Ajnas ibn
Shariq, påverkan.

Inte sett en enda medlem av Adi stammen fanns i Meckas armé i detta måste man se den personliga påverkan av hans
frände Omar (Muslim). Och slutligen, profetens fanbärare var Abdarí Musab Ibn Umair. Hans familj hade haft den
ärftliga titeln i Mecka, att bära flaggan, och under striden hade profeten valt honom genom att säga: Vi måste göra
det, framförallt nu när Meckas hedningar inte gör det, att erkänna denna familjs rättigheter.

I det ögonblicket frågade Muhammad Umar, ärftligt ambassadör i Meckas oligarki, att leverera ett budskap om fred till
Quraysh, men de föredrog kriget och snabbt skickade de en ambassadör med ett meddelande för att spionera Muhammad.
Profeten gav Umar igen uppdraget, i Hudaibiya år 6 H., att gå till Mecka för att lämna ett budskap till Quraysh om att
få tillstånd att gå in i Mecka som profeten ansåg vara muslimernas riktiga stad medan Medina var deras exil stad,
budskap som togs inte emot. Koranen själv verkar sanktioner denna hypotes när den kritiserar hedningarna i Mecka: ”Men
vilka ursäkt har de nu så att Allah inte straffar dem, om de hindrar män från att komma in i den Heliga Moskén, och de
är inte deras verkliga vårdnadshavare? Deras sanna vårdnadshavare är bara de rättfärdiga.”

Från och med detta krig, Koranen berättar för oss mer än en gång (3: 124 till 6,8: 9,9: 26,33: 9) om änglarnas
deltagande i striderna tillsammans med muslimerna. Den första av dessa redogörelser är typiskt och talar specifikt om
mötet i Badr. Låt oss läsa om det:

[Och minns] dina ord till de troende: ”Är det inte nog för er [att veta] att Gud skall låta tretusen änglar stiga ned
och förstärka era led? Ja, om ni håller stånd och fruktar Gud och om [fienden] i denna stund går till angrepp skall er
Herre sända femtusen änglar som stormar fram till er hjälp.” Gud lät detta [sägas] enbart för att inge er nytt hopp
och stilla oron i era hjärtan – segern kan inte komma från någon annan än Gud, den Allsmäktige, den Vise (3:124-126)

Vid Badr hade fienden bara 950 män, och mellan 3000 och 5000 änglar deltog i det. Om en enda ängel är tillräckligt för
att utplåna hela jorden, vi måste förstå att änglarnas närvaro konkretiserar heligheten hos Profeten och hans
följeslagares krig. ”Gud lät detta [sägas] enbart för att inge er nytt hopp och stilla oron i era hjärtan ” tycks
bekräfta detta.

Enligt hans vanor, frågade profeten hans följeslagare om krigsfångarna. Några framstående insisterade på att alla
fångar skulle halshuggas, och för att förhindra hat mellan familjer ville de att var och en av dem skulle avrättas av
en muslim som var hans närmaste släkting. Men profeten ogillade denna idé, och anslöt sig till Abu Bakrs åsikt om att
släppa dem efter att de hade betala lösen. Fångar som kunde läsa, hade bara som uppgift att lära var och en, tio
muslimska pojkar i att läsa och skriva. Det fanns även fall av frigivning utan löse, när fången inte kunde betala
lösen med varken sina egna finansiella medel eller med hjälp av sina vänner. Så poeten Abu Azzah (som bröt sitt ord
om att inte ägna sig åt aktiviteter mot muslimerna när han fångades igen i slaget vid Uhud) dömdes av profeten till
dödsstraff, (jfr Ibn Hisham, s. 471, 556 och 591).

Profeten beordrade att de döda fiender inte skulle utsättas för någon kroppsskada eller stympning. Man begravde de
döda, inte bara muslimer men också döda fiender, men i olika gravar, naturligtvis. När man lämnade slagfältet delade
profeten krigsfångarna mellan de muslimska soldaterna så att var och en skulle vakta dem och han tillade att fångarna
skulle behandlas väl. Man delade kläder bland de som saknade det. Fångarna delade mat på samma villkor som de
muslimska soldater, och det fanns fall där soldaterna tog profetens rekommendation ordagrant och gav sitt bröd till
fångarna och nöjde sig enbart med några dadlar. Enligt en skrift i Koranen, måste fångarna få mat och allt de behöver
av den muslimska gemenskapen.

Två av fångarna dömdes till döden senare, beslutet baserades på att de hade dödat en del muslimer i Mecka under
religiös förföljelse.

Abu Jahl dödades på slagfältet tillsammans med andra Meckas ledare. Abu Lahab, man vet inte varför, inte deltog i
expeditionen, men enligt traditionerna han representerades av en legosoldat.

Muslimernas glädje var uppenbarligen stor för denna rungande seger, men Koranen påminde dem ganska omgående om att det
inte var resultatet av profetens militära kapacitet eller muslimernas kämpaglöd, men endast ett beslut av Allah som
gav segern till de som kämpade för islam ”. … och när ni drog”, säger Koranen ”det var inte ni som drog, men det var
Allah som drog.”

Det värt att anmärka profetens humana beteende i den första väpnade mötet, ett beteende som inte ändrades senare och
som skulle bli islamisk lag om krig med avseende att hantering av fienden på slagfältet, sårade fiender,
tillfångatagna fiender, dödade fiender, kvinnor, barn, äldre, sjuka, tjänare och andra icke-stridande, krigsbyte, mm.
Hans instruktioner var avsedda att minimera både lidande och förstörelse av egendom. Det var tydligt att profeten
följde dessa regler med muslimerna. Han fick veta att Uthmans fru var allvarligt sjuk, så han inte bara godkände att
Uthman skulle stanna i Medina i närheten av henne, men han också gav honom del av krigsbytet från Badr, som om han
hade faktiskt deltagit i det. (CF. Ibn Kathir, Syrah, II, 545, ed Kairo, 1964-6).

På samma sätt hade Abu Umama lämnat sin svårt sjuka mor för att inte missa Badr kampanj i sällskap med profeten. När
han fick reda på det, beordrade honom att återvända till Medina omedelbart, men det var för sent (Ibn Hajar, Tahdheeb
at-Tahdheeb, Kuna nr 69). En kvinna, Umm Waraqal, ville också delta i Badr kampanjen som sjuksköterska för att söka
martyrskapet på slagfältet. Profeten förutspådde att en dag skulle hon få martyrskaps ära, men godkände inte hennes
deltagande i Badr expeditionen eftersom det var alltför riskabel (Ibn al-Yauzi, Wafa, sid. 317). Likaså qudai Umm
Kabcha al-Udhriya övertalades av profeten att inte delta i en militär expedition (Ibn Hajar, Isaba, Kvinna, nr 1463).

De mest framstående Mecka borna dödades vid Badr, Abu Sufyan, som hade flytt med den stora karavanen blev då den
främsta ledare för Mecka. Hans son, hans bror och hans far föll i slaget vid Badr och han svor att han inte skulle
närma sig sin fru eller skulle tvätta sig före han hade hämnats. Hans fru för sin del lovade att äta upp lever från
dem som hade dödade deras anhöriga.

Denna seger satte Islams politiskt-religiösa samfundet på fasta grunder.

Muhammed hade inte överdrivit när han knäböjde i början av striden för att uppmana Allah och åberopa hans hjälp i
dessa termer: ”O Allah, om denna lilla grupp dör, kommer du inte längre att dyrkas.”

Ilskan var så stor i Mecka mot muslimerna att man förbjöd all sorg för dem som dödades i strid, och man började genast
förberedelserna för ett hämndkrig. Först ville inte Mecka rädda fångarna, kanske för att inte berika muslimerna, men
de rikas underjordiska opposition som ville rädda sina släktingar, ledde snart till att man hävde förbudet. Ingen
tvekan om att detta var ett sätt att öka antal män i armén som var under uppbyggande.

Efter ett förslag av Abu Sufyan, enades man i Mecka om att man inte skulle röra kapitalet från karavanen han hade
räddat, och att använda det full ut för att bidra till ett hämndkrig. På så sätt lyckades de samla 250 000 dirham, men
de var ändå tvungna att spendera mer för att rädda fångarna, som profeten hade fastställt till 4000 dirham per person
(de var 70). Mecka borna skickade delegater till de olika stammarna för att värva legosoldater.

Vid den tiden lämnade Abu Sufyan Mecka med några vänner under pilgrimsfärdens säsong och den religiösa vapenvilans
månad (under vilken var helt förbjuden att utgjuta blod), för att gå i hemlighet till Medina för att släcka sin
hämndtörst. Han lämnade sina män på en dags avstånd från Medina, i raviner vid Nib berget. Han gick ensam på natten
till Sallam ibn Michkams hus, stor chef för de nadiriska judar till vilken han berättade om sitt projekt mot den
muslimska befolkningen.

När han gick tillbaka till sina män, skickade Abu Sufyan dem till al-Uraid, belägen norr om Medina i utkanten, omgiven
av judiska stadsdelar och bort från den muslimska stadens centrum. De träffade där två muslimer i en dadelgård. De
dödade muslimerna och brände deras egendom före avresan. De förföljdes och fick omedelbart göra sig av med sin
proviant för att gå snabbare. Mecka borna valde då att inte gå genom den gamla vägen som går genom Medina område till
Syrien, istället började de gå till Nayad i Irak i stället för Syrien och Egypten.

Några månader efter Abu Sufyans razzia i utkanten av Medina, skickade profeten en avdelning som leddes av Zaid ibn
Haritha till al-Qarada källa i Nayad, mellan Rabadha och al-Ghamra för att stoppa en karavan. Abu Sufyan, Safwan ibn
Umeya och andra karavan ägare lyckades fly, men de flesta föll i händerna på muslimer. Det var en karavan som
transporterade silver värt hundra tusen dirhamer. Detta var den första och nästan den sista karavan som verkligen föll
i muslimska händer, och denna seger verkligen försvårade Mecka bornas krigsförberedelser.

En incident av annat slag: Umar ibn Wahb var ”en av Quraysh djävlar” som förföll profeten och hans följeslagare från
Mecka. Efter slaget vid Badr, bad honom Safwan ibn Umeya om hjälp att betala sina skulder, och ta hand om sin familj,
så han kunde gå till Medina för att mörda Profeten.

Safwan samtyckte och Umar gick till Medina där profeten sade till honom: ”Räddningen av din son, fången vid Badr, är
bara en falsk förevändning, jag vet vad som försiggår mellan dig och Safwan.” Umar svarade, ”Jag har alltid gjort narr
av dina påståenden om att ha gudomlig inspiration, men vi var ensam när Safwan och jag pratade. Vid Allah, du är en
sann budbärare av Allah, och jag omfamnar er religion.” Han tillade: ”Jag har gjort allt jag kan för att förhindra
islams spridning, nu kommer jag att göra allt jag kan för att sprida den.”

Han åkte till Mecka för att uppfylla det svåra uppdraget att predika islam, strax efter nederlag Badr. Författarna
citerar hans ”konfrontationer” bland polyteisterna i Mecka, och berättar att ett mycket stort antal omfamnade Islam
genom hans ansträngningar. När det gäller Safwan blev han verkligen mycket besviken.

Låt oss här nämna Abu Uzaihir äventyr. Han tillhörde den jemenitiska stam Daus och bodde i Mecka, där han var
anställd hos ett Mecka ledare, som frågade efter hans dotter för att gifta sig med henne. Sedan av skäl som inte är
viktiga här blev Abu Uzaihir mördat på order av sin arbetsgivare. När nyheten blev känd, bad Profeten sin vanliga
poet, Hassan, att komponera en dikt mot Mecka om denna skandal.

Mördaren var en av Abu Sufyans allierade och Walid, mördaren, tillhörde stammen Makhzum. Hassans verser var effektiva,
och anhöriga till Abu Sufyan var redo att ta hämnd på makhzumi medlemmar. Det var med stora svårigheter som Abu Sufyan
lyckades dämpa passionerna, och fick meckaborna att förstå att stridigheter bara skulle fördröja hämndkriget för Badr.
Mecka blev lugnare, men de betalade dyrt utomlands. En av de anhöriga till den mördade, Saad ibn Sufaih (Abu Hurairas
farbror), började döda alla Quraysh som föll i deras händer, både i Daus land som i dess allierade Yamama och i Sarat
territorium.

Låt oss tala om Abul-As, profetens svärson som togs tillfånga i slaget vid Badr. Hans fru Zainab skickade från Mecka
smycken från hennes hemgift, som profeten själv hade gett sin dotter till hennes bröllop, för att betala lösen av sin
make. Muhammed blev rörd och frågade muslimer om de skulle gå med på att frigöra Abul-As utan löse. De accepterade och
Abul-As lovade profeten att tillåta sin hustru att emigrera till Medina i sällskap av de personer som profeten skulle
skicka.

Några unga Mecka bor följde den lilla karavanen när den lämnade Mecka och använde sina vapen för att hindra den att gå
vidare. Zainab föll från sin häst och fick ett missfall. (Även om hon levde många år, blev hon aldrig frisk av
konsekvenserna av missfallet). Abul-As familj sprang till hennes hjälp, och Abu Sufyan hanterade problemet genom att
få karavanen att återvända till Mecka och sedan smuggla den ut över natten. Vid Zainabs ankomst till Medina skickade
profeten några agenter för att straffa Habbar ansvarig för hans barnbarns död.

Först gav han order om att bränna honom levande, men sedan ändrade sig han och kallade sina agenter och sade: ”Endast
eldens mästare (Allah) är den som kan straffa med elden, nöj er med att döda honom”, men Profetens agenter
misslyckades med sitt uppdrag. Senare när Habbar omfamnade Islam förlät profeten honom.

Zainab älskade sin man innerligt, även om han förkastade idén om att konvertera, men religions skillnad tillät inte
henne att leva med en icke-muslimsk man. Strax innan utgången av Hjira sjätte året, Abul-As passerade genom muslimsk
territoriet med en karavan. En muslimsk grupp med vakter överraskade honom. Han flydde men var tvungen att lämna
varorna.

Med nattens hjälp kom han i hemlighet i Medina och sökte sin tillflykt i sin fru Zainabs hus. Vid tidpunkten för den
första bön (salat), proklamerade Zainab högt, att hon hade gett skydd åt Abul-As, och profeten sade: ”den ringaste
bland muslimer har också rätt att ge skydd, vilket måste respekteras av hela samhället.” Sedan gick han hem till sin
dotter och sa: ”Du måste välkomna din skyddsling på det bästa sätt, men gå inte till honom. Samboende med en hedning
är förbjudet bland muslimer.” Sedan vände sig han till vakterna: ”Ni känner till den nuvarande situationen, ni alla
har rätt till bytet, men om ni samtycker till detta, lämna tillbaka Abul-As egendom.” Han föreslogs senare omfamna
islam, men han vägrade, och med sin egendom tillbaka gick han till Mecka för att ställa till ordning sina konton med
sina kunder.

Några dagar senare kom han tillbaka till Medina och sade: ”Om jag hade omfamnat Islam under min vistelse här för
några dagar sedan, skulle man ha trott det var av materiella skäl. Här är jag nu med ett rent samvete, och jag
erkänner att islam är den sanna religionen.” För sin del, profeten lämnade tillbaka hans hustru, utan att förnya
äktenskapet.