Bismil-laahir Rahmaanir Raheem, Alhamdulil-Lahi Rabbil Alamin, wa assalatu wa assalam ala Rasulilah (fvmh) I Allahs
namn, den barmhärtige, den medkännande, alla lovord är till Världarnas Herre, och Allahs frid och välsignelser vara
för hans profet Muhammed (fvmh).

När vi översätter ”Alhamdulillah” och ”SubhanAllah” verkar de vara densamma. Det brukar översättas med ”Prisad vare
Allah” och ”Ära vare till Gud” respektive.

”Alhamdulillah” innebär att prisa Gud för allt det goda som Han har gjort och tillåtit (dagen, natten, naturen, vår
hörsel, syn …). När det gäller ”SubhanAllah”, det är ett utrop och åkallan för att berömma Honom i och med det
inte finns varken någon eller någonting ovanför Honom, som varken liknar Honom eller inte har några brister. (Det är
därför Koranen när den hänvisar till vad de kristna har sagt om Jesus (fvmh) i en vers fortsätter med ”SubhanAllah
för vad de har sagt om den Barmhärtige”, att tilldela Honom en son när Allah inte behöver ha en son för att få ut
Sitt budskap, eller för att hantera dess vägledning eller Sin förlåtelse. Att säga att Gud har en son, är faktiskt
att hävda att Gud är ofullkomlig och därför säger Koranen åt detta ”SubhanAllah” och inte ”Alhamdulillah”).

I Sura Al-Fatiha är ”Alhamdu lillahi rabbil Alamin” ett beröm för allt det goda Han gjort som Världarnas Herre,
därför börjar det med ”al-Hamd.” När vi gör sujood säger vi ”subhana rabbiya al-’ala” eftersom vi böjer oss inför
Allah, Han böjer inte inför någon. Om vi tittar närmare på ruku, vi säger också ”subhana rabiya al-adheem” och vi
använder inte Al-hamd. Det är av samma skäl, vi böjer oss inför Allah, och Han böjer inte inför någon.

Men när man uppmanar att säga ”Alhamdulillah” i vilken situation som helst, bra eller dålig, är det inte i strid med
det sagda, men dess användning har en annan mening. Genom att säga ”Alhamdulillah” när något oväntat eller inte
önskvärt händer eller inför någon svårighet, är innebörden att tacka Gud för det goda, eftersom vi vet att trots att
vi lider ett bakslag, har vi fått otaliga goda välsignelser. Så det här är inte motsägelsefullt men kompletterar
varandra.

Det finns egentligen inget bevis i hadith som säger att man ska säga Alhamdulillah i alla situationer. Detta
förlängs av en annan hadith som säger: ”Hur bra och märklig är en muslims situation. Eftersom varje situation är bra
för honom, om allt går väl är han tacksam, och om han har problem, har han tålamod och det är bra för honom.” Av
detta följer att den sanna muslim prioriterar alltid alla välsignelser som Gud har skänkt honom och är tacksam för
dem. Denna uppskattning är internt när hjärtat glads, i ord när vi tackar Allah genom att säga till exempel
”Alhamdulillah”, och i handlingar när man strävar efter att göra flera goda gärningar och att ha tålamod i motgångar
och inte synda. Allt detta är tacksamhet.

Som ni kan se, dessa är uttryck som vi säger spontant varje dag, och eftersom de är ord som Allah har lärt oss, är
de alltid fördelaktigt för själen som yttrar dem. Men genom att känna dess sanna bemärkelse, när man säger det, gör
man det medvetet och då blir hågkomsten av Allah mer fullständig, mer medveten, mer levande.