Yusra al-Aklouk – The Palestine Chronicle

 

Med ett blödande öga och två brutna ben kröp Ghassan Dardouna, medan han ignorerade sina skador, och letade efter sin unga dotter, In’am, som hade kastats av flyganfallet mer än 20 meter från deras hem.

Medan han var uppslukad av att krypa och försökte lyssna efter sin spädbarnsdotters skrik för att lokalisera henne, hörde han inget ljud. Mannen fortsatte att krypa i flera minuter, under vilka han stötte mot sin dotters fötter, hennes huvud och övre halvan av hennes kropp var begravda i sanden i trädgården intill deras hus.

Ghassan började gräva tills han lyckades dra ut In’am.

”Jag arbetar som sjuksköterska och min specialisering hjälpte mig att hantera kvävningen som fick min dotter att förlora medvetandet ett tag”, sa han. Så småningom lyckades Ghassan återuppliva sin dotter och ta bort sanden från hennes mun och näsa.

Han fortsatte sedan med att dra upp sina skadade föräldrar under spillrorna i deras hem, efter att ambulansen hade tagit hans dotter för att få behandling på det indonesiska sjukhuset i Jabaliya, i norra Gazaremsan, där hon led av brännskador och frakturer över hela kroppen.

 

Förföljd av döden

När det gäller barnet Muhammad Al-Muqayyed, 15, stod bara en meter mellan honom och döden, medan det tog hans mamma, syskon, mormor, dödade dem alla på en gång, när missilen slungade bort honom från dem.

Medan Muhammed drunknade i sin sorg och vacklade mellan chocken över att förlora sin familj och chocken över vad han hade upplevt och bevittnat, gav flyganfallen honom bara 24 timmar på sig att förstå vad som hade hänt honom, tills en annan attack slog till och dödade hans farfar. Hans farfar hade valt moskén som en plats att bo på efter att ha förlorat sitt hem, och moskén bombades och kollapsade på dem som fanns inne, bara cirka fem minuter efter att Muhammed hade lämnat den.

De två på varandra följande tillfälle gav inte Muhammed en känsla av säkerhet från hotet om att bli utsatt för mål. Istället förstärkte de hans känsla av att vara förföljd av döden, vilket gjorde hans rädsla för potentiellt martyrdöd när som helst enorm. Han sa, ”Jag känner att jag kan gå med i min familj och bli en martyr när som helst. Jag väntar på min tur, och bara för att jag överlevde döden två gånger betyder det inte att jag kommer att överleva varje gång.”

Trots att det har gått månader sedan Muhammeds överlevnad lever han i ett trauma som han ännu inte har återhämtat sig från. Med en darrande röst sa han: ”Det tog mig månader att förstå vad som hände mig, men jag gråter fortfarande över deras förlust som om det hände idag.”

 

Barn som män

De trauman som Muhammed och tusentals barn som han har fått utstå har gjort dem till små män. Barn i Gaza har åldrats över sina år i förståelse och medvetenhet. Det de brukade läsa i skolböcker och lära sig på institut och moskéer om döden och trons grundsatser har idag blivit en påtaglig verklighet de lever, inte bara läser eller hör om.

”Jag tror att Gud skrev detta för mig och valde detta öde åt mig, och jag tror att detta är bra för mig även om jag inte känner till dess natur,” sa pojken. Muhammed ser också att det han gick igenom i form av förlust har fått honom att uppskatta familjens välsignelse. ”Det finns välsignelser vars verkliga värde vi inte visste eftersom vi var vana vid deras existens.”

Han fortsatte och höll tillbaka tårarna, ”Det finns inget att invända mot Guds dekret. Gud kommer att kompensera oss för vårt tålamod, våra svårigheter och vår hunger, och vi kommer att finna det i paradisets lycka med min mor och syskon, som jag saknar.”

 

Revolutionär ande

Kriget störtade också barnens uppfattning om sakerna omkring dem, omdefinierade dem och gav dem en anmärkningsvärd vältalighet. Bönen från barnet Ilya Abu Teir, 12, fängslade läkarnas hjärtan runt honom. Han reciterade det med en melodiös och hög röst, trots att han var påverkad av narkos och medvetslös efter att ha opererats på det belgiska sjukhuset i staden Al-Zawaida i centrala Gazaremsan.

Han reciterade Koranen ibland, bad till Gud om barmhärtighet för martyrerna vid andra tillfällen och vädjade till de arabiska och islamiska nationerna vid andra tillfällen.

Ilya verkade vara ett vältaligt barn, hans vältalighet härrörde från hans memorering av den heliga Koranen, enligt hans mor. Vi pratade med barnet medan han låg på en sjukhussäng på samma sjukhus. Han berättade om detaljerna för attacken mot deras tält, som de hade satt upp bredvid sitt förstörda hus i Abasan-området i Khan Yunis, södra Gazaremsan, två veckor tidigare.

”Jag spelade kulor vid ingången till tältet med mina bröder. Jag såg eld och ett starkt ljus, sedan slukade lågorna mig och jag vaknade inte förrän jag var på sjukhuset,” sa han.

Efter att ha vaknat fick Ilya veta om hans bror Elias död och den allvarliga skadan på hans bror Adi, ett faktum som ständigt får honom att gråta. ”Dess smärta är större än min kropps brännande” sa han.

Ilya blev förvånad över frågan: ”Önskar du att du kunde leva som resten av världens barn eller njuta av att leka som dem?” Han svarade snabbt: ”Leka?! Absolut inte. Jag vill snarare slåss med motståndskämparna, för att kämpa för Palestina.”

Tårarna vällde upp på Iljas kinder, som var ärrade av brännskador, och hans ögon såg ut som brinnande glöd när han med känslor sa: ”Vid Gud, om jag såg en soldat, skulle jag döda honom med mina egna händer, av Gud, jag skulle döda honom med mina egna händer.” Hans mamma lugnade ner honom och han tog ett andetag innan han fortsatte: ”Hela världen står med vår mördare, vars brott har överträffat faraos handlingar. Vi är ensamma. De har alla enats mot Palestina, de har alla enats mot oss.”

Även om In’am, Ilya och Muhammed mirakulöst överlevde en säker död som skulle ha krävt deras liv, tror Israel att dess attacker ingjuter rädsla i Gazas barns hjärtan. Men ett enkelt samtal avslöjar hur hämnd har fostrats i deras hjärtan.

 

 

Original text: ‘Then the Flames Engulfed Me’ – Gaza Children’s Tales of Survival and Loss