Sätt punkt på den semantiska striden kring islamofobi

Adel Taamalli – Saphirnews

Efter de islamofobiska attentaten i Christchurch som drabbade Nya Zeeland den 15 mars, en av de mest
anmärkningsvärda reaktioner var Caroline Fourests, (fransk feministisk polemiker) som twittrade verkligen en ny
salva mot begreppet islamofobi, ett koncept som hon slåss mot tillsammans med andra intellektuella under många år.

Även om hon förenades med alla som uttryckte sin allmänna fördömande inför detta avskyvärda brott, påminde hon på
en gång att ”fel namn, måste minimeras.” Hon föredrar användningen av termerna ”anti-muslimsk rasism” som hon
samtidig bekämpar. Islamofobin definieras främst som ”rädsla för islam” och inte avvisandet av människor,
muslimer, på grund av sin religiösa tillhörighet. Sammanfogning av dessa två egenskaper skulle låta dörren vara
öppen för omöjligheten att kritisera islam som en religion eller ett ideologiskt system.

Denna energiförbrukning kring namnet på en specifik rasism innebär att ställa sig följande fråga som, i syfte att
korsa Rubicon av ömsesidig oförståelse för att förinta fenomenet, är det absolut nödvändigt att svara: ska den
eviga konflikten över begreppet islamofobi, kring vilken de franska intellektuella ofta delas, fortsätta att dölja
den subjektiva avsikten att avbryta ägandeprocessen i den offentliga debatten om rasistiska handlingarna mot
muslimer (eller så kallade)?

Vad är islamofobin?

Till att börja med, låt oss komma ihåg beviset att islamofobin hänvisar till vad alla idag skulle identifiera som
antimuslimsk rasism. För Kofi Annan, FN: s dåvarande generalsekreterare, är definitionen som han gjorde under 2004
tydlig: ”När världen tvingas uppfinna en ny term för att bekräfta än allt vanligare intolerans är det en sorglig
och störande utveckling. Det här är fallet med islamofobi.”

Orden talar för sig själva. Islamofobin, även om termen kan ha sina brister när det gäller dess etymologi (”rädsla
för islam”) pekar den på ett växande fenomen som den förre generalsekreteraren så tydlig påpekade, det vill säga
den specifika rasismen mot muslimer eller de som uppfattas som sådana och dess olycksbådande tillämpningar när det
gäller avståndstagande, diskriminering och våldshandlingar. Denna specificitet är också fallet för antisemitismen,
som inte innefattar i dess användning, även om dess etymologi förutsätter det, fientlighet mot semiter, men som har
erkänts av alla som den särskilda rasismen och de negativa effekterna mot judarna eller så de som uppfattas som
sådana.

Det febrila arbetet som görs för att ta fram information om begreppet skapades i början av nittonhundratalet eller
1979 av den Islamiska republiken Iran, är i ljuset av aktuella händelser som har kristalliseras nyligen i ett
massmord, en meningslös kamp.

Det betyder inte att vi inte ska försöka ta fram information om detta ords historia och de förändringar i dess
betydelse som det kan ha medfört. Att fastställa det faktum att rädsla eller förkastande av islam som en religion
definieras enligt vissa synpunkter och tidsperioder, bestämmer dess historiska och semantisk rikedom, vilket är
fallet med många andra ord i det franska språket. Detta är dock fortfarande en fråga för specialister som
historiker, lingvister och lexikologer som även om de berikar diskussionen med vetenskapliga kuriösa, inte är den
faktorn som förlöser de kollektiva föreställningar från vilken landets intellektuella scens nyans är färgade av.

Subjektiviteten i arbetet för att ta bort termen

Men då, vad är det som gör att ett stort antal aktörer av samma intellektuella scen vägrar att använda denna term?
Hos Finkielkraut, Zemmour, Bruckner, Fourest Valls Levy (talare), är kritiken av dess användning ett ledmotiv och
de använder sig av alla möjliga tillfällen för att uttala det i olika intervjuer i median. Likheten i deras
argument kan man få en att tro att de inte slutar samråda om frågan. Detta är inte fallet i verkligheten.

Kritiken mot denna term är faktiskt en ”meme” (något som uppnår stor popularitet och igenkänning på kort tid enbart
via internet), ”ett igenkännbart kulturellt element, som reproduceras och överförs genom en individs imiterande av
andra individers beteende.” Kom ihåg att memes är, för många forskare, en av de grundläggande källorna i
mänsklighetens historia.

En annan meme, som vi ständigt bevittnar, markerar den franska politiska arenans specificitet. Den visar både
manliga och kvinnliga politiker från vänster och höger som med regelbunden frekvens avvisar den islamiska slöjan,
som hotar sekularismen, även om det bara handlar om staten och de agenter och institutioner som enligt lagen ska
strikt visa en religiös neutralitet. Även om det kan beskrivas vetenskapligt, är en kulturell imitation inte
nödvändigtvis objektiv.

Således är allt tydligt. Denna identiska positionering bland dessa kritiker döljer dåligt de problem de säger sig
uppleva med det som är mer eller mindre deras uppfattning om islam. Religiös fundamentalism mot vilken Caroline
Fourest står emot, den franska identiteten, förmodligen olycklig, som Alain Finkielkraut vill behandla, den stora
ersättning (The Great Replacement) som Eric Zemmour fördömer och den misslyckade assimilationen som Elizabeth
Levy vill återuppliva är för dem beprövade sociala fakta som har fallerat och, var och en på sitt sätt, är
relaterade till varandra.

Vad är orsaken till denna nationella kris enligt deras skrifter? Avskaffandet av eliterna och de massiva
migrationerna under de senaste decennierna som har sett den varaktiga etableringen i Frankrike av muslimska
populationer eller av muslimskt ursprung. Eftersom de kräver att den offentliga debatten tillåter dem att kritisera
islam för att förstärka dem a priori, vill de undvika den fälla som begreppet islamofobi erbjuder dem.

Här har de en spröd dygd. I denna sterila debatt de tvingar fram, de slösar andras energi eftersom de förbjuder på
så sätt möjligheterna att samla alla med god vilja kring ett igenkännligt ord för att bekämpa specifik rasism som
riktar sig mot muslimer.

Upphör med den subjektiva och ofruktbara semantiska kampen

Caroline Fourest, tillsammans med andra, är en del av en ideologisk kamp som hon har rätten att leda. För att
stoppa kontroversen om islamofobin och samla oss kring kampen mot rasismen, låt oss vara tydliga så att alla hör
det: Islamofobin, som har blivit ett populärt begrepp och som inte kan raderas med ett enkelt vingslag, hänvisar
inte till förbudet mot att kritisera islam.

Om de intellektuella tror att deras åsikter måste åtföljas av en offentlig kritik av denna religion eller några av
dess anhängare och praxis, det är upp till dem. Detta är inte ett problem så länge det inte antar formen av
rasismen mot muslimer, för att de är muslimer. I gengäld vill vi att de erkänner den objektiva moderna användningen
av ordet ”islamofobi” och att sluta förorena den offentliga debatten i en subjektiv och ofruktbar semantisk kamp.