Guillermo Peláez Machado – Webislam
Alla organiska rörelse som vi utför som människor, och bara att vara medveten om någon av dessa, blir en bön, eftersom Koranen säger att allt som finns: fåglarna utbredda med vingar, trädens skuggor, och berg, prisar Skaparen på sitt eget sätt.
Salat eller den islamiska bön är otvivelaktigt en extraordinär symbolisk manifestation vars innebörd är skapelsens sanna natur. Redan från wudu (tvagningen), vilket sätter oss i kontakt med vattnet, börjar den av väcka minnet av vår natur.
Kroppsrörelserna har beskrivits som en sorts emulering av existensens tillstånd, mänsklig och djurisk, växter och mineraler, i den mån man går igenom bönens steg enligt följande: när man står under bönen antar vi den ytterst mänskliga position, upprätt, det vinklat läge efterliknar den djuriska natur, den sittande ställning efterliknar växterna och prostrationen, med alla lemmar vidrörande marken, hänvisar till ett oorganiskt mineral status, Den är vid denna position av maximalt underkastelse, när den bedjandes medvetande erkänner att han/hon är en del av naturen och därmed all existens.
På denna plan är salat en handling som återförenar oss med all existens och som har en psykofysisk nivå, vars betydelse ligger i att den görs medvetna om rörelsen, om böjelser och prostrationer.
Salat har skapats för människan, och den uppfyller dess behov på en övervägande organisk nivå, uppdelat för att på ett perfekt sätt exponera den kognitiva nivån. Människan behöver konstant uppmuntran, även mitt i en djup sömn, behöver vårt nervsystem fortsätta arbeta för att upprätthålla vår tillvaro som levande varelser.
Detta är ett biologiskt faktum som svarar på nervsystemets inneboende funktion. När nervsystemet inte får konstant stimulans blir medvetandet förvirrad, detsamma händer om nervsystemet över stimuleras. Detta är en aspekt som ofta motiverar behovet av droger hos vissa biologiskt obalanserade organismer i deras kognitiva relationer.
Den person som praktiserar salat, kan få stora fördelar på detta område, som gör att denne kan reglera sitt nervsystem, som kan hjälpa honom/henne att hålla lugnet mitt i en aktivitet, vilket erbjuder en anmärkningsvärd balans.
Islams traditioner berättar att när Profeten Muhammed, frid vare med honom, uppsteg till himlen, han beordrades att förskriva sitt folk salat 50 gånger under dagen, som med ett slags förhandling (som visar bönens symboliska innehåll i relationen med den mänskliga naturen) så småningom reducerades till de sista och mellanliggande tiderna under dagen, som symboliserar alla dagens timmar: gryningen, middagen, eftermiddagen, kvällen och natten; dvs. alla tider som Koranen också säger.
Således blir bönestundernas tid en permanentas symbol för åminnelse av Allah, hyllning och ära till Honom, som genomsyrar alla händelser. Inte överraskande, i flera verser i Koranen associeras salat begreppet och hågkomst av Allah.
Jag är Gud. Ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig! (20:14)
Så, detta tillstånd som har beskrivits av Allahs trogna tjänare, om att stanna kvar i konstant och permanent minne, blir inte bara en faktor som tillhör ritualen, utan snarare en del av dess kärnstruktur men inte i funktion av dess dogmatiska struktur men som en djup del av praxis på en andlig nivå.
Man måste förstå två viktiga aspekter med salat, dyrkan och hågkomst. Koranen berättar att alla varelser prisar Skaparen, till och med fåglarna med sina utbredda vingar, vilket tyder på att på denna nivå, vår egen handling om att stå upprätt för att starta salat, att höja våra händer, våra nervceller som sätter i ordning våra rörelser och vår Takbir, visar sig vara en form av dyrkan, eftersom deras blotta existens innebär ett erkännande av Skaparens och Upprätthållarens verk. Men när det gäller den andra nivån, om hågkomst, riskerar vi att missförstå begreppet, att den är ett mycket mindre tillstånd av verkligheten, det är så att dess existens möjlighet uppstår någon gång i vår barndom med vårt medvetandes utveckling och dör när de så kallade vitala funktioner upphör och med den oordning som följer i våra celler, förenar oss i en slutlig och bokstavlig förening med mineral världen.
Därför är åminnelsen av Allah som kommer genom bön på två grundläggande och betydelsefulla sätt, men nästan proportionell omvänt till förändringen som den orsakar i vår kropp. Detta beror på att vår kropps funktioner är mycket komplexa, och bildar ett mycket omfattande nätverk som undgår både vår kunskap och vårt medvetande, och när den genomgår en förändring, även om det påverkar resten av nätverket, blir förändringen oftast inte mycket större än den som kan uppstå t.ex. i våra matematiska kunskaper om vi börjar äta tre eller fyra gånger i veckan torkad soppa eller något annat.
De två sätten på vilken bönen förändrar vårt medvetande, ligger på en symbolisk nivå och den om praktisk uppmärksamhet. Uppmärksamheten övas när man i mitten av en uppriktig prostration framför tanken om Allahs närvaro, är vi fortfarande medvetna om hur många rakaat har vi utförd, och hur många vi har kvar beroende på vilken bön vi ber, det vill säga två rakaat på morgonen, fyra vid middag, eftermiddagen och kvällen eller solnedgångens tre.
Det är också nödvändigt att upprätthålla rörelsernas ordning och sekvens, vilket kräver en tillräcklig nivå av uppmärksamhet för att kunna hålla oss uppslukad i den rituella handling.
Uppmärksamhetens fenomen som en central punkt för alla andliga övningar överskrider det blotta faktum av sinnets utveckling och har att göra med att uppfatta nuet i sin verklighet, bort från förutfattade meningar och de filter som vi bygger i vår uppfattning, som får oss att se dem i ett förvrängt tillstånd, som en dröm.
Forskare säger att hjärnan är så smidig att även om vår uppfattning är beroende att båda ögonen fungerar bra för att få stereoskopisk syn (djupet), när vi täcker ett öga för att experimentera för ett ögonblick, vi nästan inte förlorar den förmågan, eftersom hjärnan genererar, utifrån den kunskap som vunnits genom åren av vision, en bild i tre dimensioner.
Lika smidig är våra hjärnor för att också erbjuda oss en till synes klar bild av verkligheten när vi är distraherad.
När vi befinner oss i ett tillstånd av uppmärksamhet, även om vi är fria av förutfattade meningar om vad som är gudomlig, eller vad vi vill gärna kalla det, ser vi hur alla åtgärder inte är isolerade utan som en kedja av händelser som ligger intill varandra och bildar en sammanhängande lika subtil som en helig plats.
Då får man en upplevelse som närmar sig det man kallar en mystisk upplevelse.
I salats andra mening, den strikt symboliska, är det klart att prostrationer tvingar oss till ett tillstånd av djup ödmjukhet, vilket oundvikligen leder till en mer sammanhållen syn på tillvaron, den som är präglad av vår svaghet under rådande omständigheter. Ibn Ataillahs berömda uttalande som säger, ”Min Gud, jag är fattig i min rikedom. Varför skulle jag inte kunna vara fattig i min fattigdom? Min Gud, jag okunnig i min vetenskap. Varför skulle jag inte kunna vara okunnig i min okunnighet?” kommer utan tvekan från den djupaste källa till underkastelse till Skaparen och Upprätthållaren, som representeras av den högsta delen av salat, underkastelse till Allah, prostrationen.
En av de största andliga farorna med salat, särskilt när de utförs i ett icke-islamiskt samhälle, där muslimen bör söka ensamheten bland icke-utövare för att utföra sin dyrkan, kommer när människor söker tillfredsställelse endast i känslan att man har tillräckligt med disciplin och kärlek till kulten, som att man kan utföra det ensam. Detta skapar ett slags religiös ego, liknande den hos muslimer som genom århundradena har försökt vara goda Allahs tjänare på grund av en trogen utförande av trons pelare och har använt dessa som en enkel skydda för sin otrohet till existensen.
Men lydnad för oss tillbaka till ödmjukhet. I Sura 103:2-3 får vi veta: ”Människan förbereder helt visst sin egen undergång, utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra [att hålla fast vid] sanningen och råder varandra [att bära motgång med] tålamod.” Sanningen följs av tålamodet eftersom med Existensens Sanning kommer ödmjukhet, och med det tålamodet. I detta sammanhang uppfyller bönen en av sina viktigaste uppgifter, när man talar om anslutningen med omgivningen. Detta sker huvudsakligen genom att betrakta den bedjande som en varelse som dyker ner i Allahs vilja och accepterar det, och genom detta accepterande kommer tacksamheten ur det djupaste av våra känslor som ger en annan smak till våra erfarenheter och gör oss klokare, tålmodiga i motgången, försiktiga och uppmärksamma i stunder av lycka, som i Ibn Ataillahs berömda uttryck:
”Illahi, sekvensen i dina handlingar, och den hastighet med vilken dina beslut uppfylls, hindrar dina tjänare som känner dig, att vara lugna i din gåva och förtvivlad i eländet.”
Det finns en teofanisk känsla enligt vilken bönen blir en handling där en ömsesidig bekräftelse av Allahs och den bedjandes existens förekommer. Vid salat blir människan levande eftersom hon står och med sin Takbir säger på något sätt ”här är jag” och på samma blir Allahs existens närvarande i det mänskliga medvetandet. Med kollapsen av människans stolthet, för att när hon står kan hon aktiv agera för sitt öde men med prostrationen acceptera sin dödlighet inför det som ger existens, finns det inte något kvar av sig själv, utan bara Han.
Pannan sjunker ännu djupare in i mattan när Han, som är det enda som finns kvar, erbjuder sig inte varken som ett svar eller ett slutresultat, utan som ett komplext fenomen, obegriplig.
